En bild på ett alldeles nyfött barn och jubel och glädje bryter ut hos så många bakom Facebookskärmarna. Alla som vet att detta är ett synnerligen efterlängtat och väntat, och väntat, och väntat barn. Jubel och glädje så stor att andra bubblar över och berättar vidare via sina bloggar, fastän den bloggande mamman ännu inte spridit nyheten på sin egen offentliga plats på nätet.
Kanske denna mamma, denna fantastiska, modiga kvinna inte störs av att det är så här. Men jag gör det. I min regelbok står det nämligen att den som har något stort att berätta ska få göra det själv.
Kanske hör den regeln till en annan tid, ett liv innan det fanns något som kallas sociala medier. För jag ser det här tredjepersonsberättandet allt oftare på bloggar och Facebook. Att en glädje hurras eller en sorg beklagas offentligt utan att den drabbade/berörda själv har offentliggjort nyheten. Så vill jag inte ha det. Då slår jag hellre ett slag för smurfandet. Att inte tala klarspråk utan bara säga ”smurf” om det som inte alla ännu vet. För de som vet kommer att förstå ändå. Ni som är Facebookvänner med den nyblivna mamman vet vem jag tänker på och gläds med, fastän jag inte berättar att hon heter Smurf.
Änglasmurfen som min vän Anna har givit mig. Den väntade mig när jag kom tillbaka till jobbet. Nu tänker den på mig på håll när jag åter är för sjuk för att jobba.
