Adoption är inte bistånd. Inget barn ska behöva växa upp med känslan att hen fick familj för att föräldrarna ägnat sig åt välgörenhet. Adoption sker för att barn behöver föräldrar och för att föräldrar längtar barn. Men adoptionernas fotspår blir det tydligt vilka behov de barn som blir kvar har, och mot den bakgrunden finns det ändå ett slags band mellan adoptionsförmedling och biståndsverksamhet.

Adoptionscentrums insamlingsstiftelse Föräldralösa barn är 2012 en av de organisationer som ingår i Radiohjälpens satsning Världens Barn. Det innebär mycket för de biståndsprojekt som syftar till att förhindra att föräldralösa barn får växa upp på institution. Det sker i samarbete med lokala organisationer och kan handla om att bidra till att barn kan återförenas med sina familjer. Ett viktigt arbete är att lindra effekterna av hiv/aids-epidemin som gör mängder av barn föräldralösa.

Vill du bidra?
Använd plusgiro: 73 19 40-3 Adoptionscentrum Västernorrland
Märk inbetalningen med ”Världens Barn” och ditt/företagets namn så att vi kan höra av oss. Har du frågor? Skicka ett mejl till ac@ekhemmanet så kontaktas du av någon i styrelsen.
Det går också att enkelt skicka en SMS-gåva till Föräldralösa barn.

Hälsar Cecilia – sängliggande representant för Adoptionscentrum Västernorrland

Hösten bara stod där.
På väg hem från en lunch i en barndomsväns soffa, tillsammans med ännu en vän som jag känt sen jag var yngre än mitt yngsta barn är nu. Fastän vägen från parkeringen var längre än jag egentligen har kraft för måste jag stanna bilen och fånga hösten. Den får inte gå mig förbi.

Och fastän hösten och livet är vackert så lever vi hela tiden i dödens närhet. Det är kanske därför jag trivs på kyrkogårdar. De ger utrymme för de tunga tankarna. De som måste få tänkas, även om det känns som att motståndet är för hårt. Obetvingligt. Elis visste vad han talade om i den gamla psalmen.

när min tanke, tvivelstrött
obetvingligt motstånd mött,
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid

(Sv Ps 217)

Kanske är det min allmänna trötthet som gör att jag blir extra trött på vissa nätbeteenden för tillfället. Favorit i repris kanske man inte kan kalla det att jag än en gång skriver om Facebookbeteenden som skrämmer mig. Skrämmer för att det sprids så mycket skit utan eftertanke.

Som förra veckan efter programmet Efterlyst (som jag för övrigt också tycker är skrämmande med tanke på den pöbelmentalitet det väcker hos många av tittarna) när det på många håll spreds en bild på en gärningsman och en osmaklig text.

Det är det svart/vita som stör mig så. Ond och god. Att kalla nån annan för äckel och förutsätta att man har hela bilden. När jag såg klippet så såg jag en stupfull man trilla ner på tunnelbanespåret, och en annan hoppa ner och peta på hans jacka för att sedan klättra upp och gå iväg. Visst förefaller det helt förkastligt och skulle kunna uppfattas som ondska. Men om den här mannen hade varit någon som jag visste hade en diagnos som gjorde det omöjligt för honom att känna empati och att förutse konsekvenser – då hade det inte varit lika självklart längre.

Lika nedskräpande tycker jag att till synes behjärtansvärda men så uppenbart osanna delningar är. De som t ex handlar om att ”gilla om du tycker att….” eller att det för varje delning ska skänkas pengar till nåt särskilt ändamål. Den som orkar googla bara så lite får reda på att Facebook inte donerar några pengar (surprise!) och att just den här bilden dessutom används utan tillstånd från barnets föräldrar. Därför väljer jag att inte visa hela. Med det i åtanke ser jag också de vitt spridda bilder som handlar om att man ska be för det här barnet som förkastliga.

Sen finns det annat som har spridits friskt det senaste halvåret. Jag önskar människor var lite mer eftertänksamma eller googlingsbenägna istället för att bara rakt av kopiera vad nån annan skriver.

Om det stämde hade det varit en sak, men den här uppmaningen handlar inte ett dugg om vad andra ser av det jag skriver – utan bara om vad jag ser av andras uppdateringar. Och visst kan jag få lust att följa det felaktiga uppmaningen, inte för att det skulle skydda den som lagt ut det, men för att slippa se såna här nedskräpande inlägg, men eftersom de som lägger ut dem också skriver annat – om sig själva – som jag är intresserad av så har jag inte gjort det.

Förmodligen finns det många av mina kontakter som tycker att jag skräpar ner deras sida genom att berätta om mig själv och även det som är tungt. Sånt är det många som inte vill förhålla sig till, så då är det nog lättast att låtsas att man inte ser och bara kommentera när det är något ytligt som skrivs.

Idag är jag våldsamt och humörsänkande trött på att ständigt vakna sjuk, men om jag istället sätter en Facebookstatus om kökssoffan, katten eller middagen så får jag nog betydligt fler gillare.

Masai Mara 2009

Hemmanet 2012

Jag är glad att ha fått uppleva båda dessa kattdjur, och är extra glad att det bara var ett av dem som hakade på när jag gömde mig för sonen bakom äppelträdet en stund i eftermiddag. Kattdjur utan känsla för kurragömma.

Rätt skönt att det var det andra och inte det ena som tittade ut genom sovrumsfönstret när vi kom hem från fritids, och som sen med entusiasm kom ut (genom dörren) och lekte.

Är det förresten nån som vet hur man får bort begagnade majblommor från fönster, utan att byta ut rutan? Det limmet är så galet starkt att det borde kunna användas till att fästa embryon i längtande livmödrar.