Bloggar kan verkligen se olika ut. Med eller utan bilder. Anonymt eller inte. Korta eller långa inlägg. Tema eller dagbokskaraktär.

Jag vill helst ha bilder i alla mina inlägg, men egna bilder eftersom jag bara i undantagsfall vill använda något som inte är mitt eget. Det har mycket att göra med att jag inte vill att det jag själv har skapat, mina texter, används utan att mitt namn anges. Är det nåt som stör mig när det gäller copyright så är det på bloggar där bildtexten konsekvent lyder: ”Bilden är lånad från Internet”. Det är inte särskilt ovanligt, men ovanligt märkligt i mina öron. Eller ögon. Det är ju som att säga att ”Dikten är lånad från mänskligheten”.

I och med iPhone och WordPressappen är det lätt att blogga soffliggandes och ändå få till blogginlägg med bilder. Enda problemet är att ikonen för WordPress är så lik den för Wordfeud att det är lätt att ta fel.

En ny bildapp fick katten och kärleksörten att se ut så här.

Pixlr-o-matic heter appen, och bilden ser extra trevlig ut i själva appen. På tork.

Eller tom tvättlina på tork.

Jag tror jag börjar lära känna mig. Nja, inte helt och hållet, men åtminstone min sjukdom. Huvudet värker och febern är värre än den behöver vara, men jag hade tagit med det i beräkningen. Vägt plus och minus och låtit det få kosta. Ett par korta höstpromenader mot en sjukdomsdipp. Ibland måste man bara. Till exempel när det ser ut så här.

Och förmodligen tar det lite på krafterna också att prata och fika med en annan sjuk vän, även fast vi bara ligger i varsitt soffhörn och förundras över livet. Visst. Det kostar på ibland. Men somligt vill jag ändå inte vara utan. Som att vara med barnen. Snart dags att kliva upp ur kökssoffan igen och njuta av att vara förälder till barn som sysslar med musik och dans. Det kan göra mig helt euforisk emellanåt. Att våra barn sjunger, dansar och skapar. Knoppas och blommar.

För snart fyra år sedan blev jag bekant med begreppet second opinion. Vi fick inte lov att ta hem lilleman från barnhemmet utan att ha gjort ett eget läkarbesök. Som om någon diagnos skulle ha fått oss vi att ångra oss när vi redan älskade så att det gjorde ont… Läkarbesöket gick bra och efter några dagar blev vår son utskriven från barnhemmet, och för alltid inskriven i vår familj.

Alldeles nyligen fick jag, tack vare olika engagerade vänner och googling, insikt i att jag också i den situation jag är nu kunde ha rätt till en second opinion. En andra bedömning av en ytterligare klinik. Det är inte helt lätt att be om det. Man måste gå via den klinik som har ansvarat för vården, och det är omöjligt att göra det utan att det känns som att man ifrågasätter deras kompetens. Egentligen handlar det inte om det. Det handlar om att försöka vända på varenda sten som skulle kunna ge ledtrådar som gör mig frisk. Men det känns ändå svårt, och kräver beslutsamhet och att jag bortser från vad andra tycker om mig. Det har jag svårt för. Ändå gjorde jag det igår. Uttryckte å det bestämdaste att jag vill ha en second opinion. Idag kom samtalet. Jag får det! Jag får remiss till en andra bedömning på ett annat sjukhus. Stor glädje förstås. Ändå gnager det i mig att det jag gör måste uppfattas som ett ifrågasättande av den doktor som jag haft stort förtroende för. Men det får jag försöka bortse från och just nu bara se till mig själv.

Kanske kommer frågetecknen och febern bestå också efter denna utredning, men om det finns en chans att hitta något som kan botas så vill jag inte missa den chansen.

Tänk om det gick att begära second opinion också gällande skolnedläggningar. Ett annat kommunfullmäktige som får ta över ärendet och fatta det rätta beslutet.

Idag är jag ingen glad medborgare.

Kommunfullmäktige beslutade i eftermiddag att stänga skolan där vår gosse nyss har börjat. En anrik skola med omkring åttio elever där vår dotter hade en fantastisk start. Samtidigt behålls en skola med omkring femton elever och det satsas stora pengar på andra skolor. De enda som pläderade emot nedläggning var Sverigedemokraterna. Också det sorgligt, om det innebär att besvikna föräldrar lägger sina röster på dem framöver. Sorgligt är det också att inte en enda av sundsvallspolitikerna svarade på ett mejl jag skrev förra veckan angående nedläggningen. Inte en enda i hela kommunfullmäktige, dvs de som har e-postadresser angivna på fullmäktiges hemsida. (Uselt, för övrigt, att inte alla har det.) Jag inbillade mig att kontakten med väljarna var viktig, men jag hade tydligen fel.

Landstinget gör mig inte heller glad. Jag har fått bråka i telefon med en läkare som tycker att det är helt rimligt att jag får vänta ytterligare en månad på ett läkarbesök. Det är jobbigt att strida för sin sak, och än mer jobbigt när febern har rusat i kroppen i över ett halvår.

Riksdagen får mig också orolig. Det finns ett förslag om föräldraförsäkringen som innebär att man bara får ta ut ett fåtal föräldradagar efter att barnet har fyllt 4 år. Det skulle vara en tragedi för alla de barn som adopteras när de är äldre än fyra år.

Jag vill inte vara så här besviken på politiker. Det finns redan alltför mycket politikerförakt. Jag vill fortsätta tycka att de gör ett enormt jobb som ägnar så stor del av sin tid till att förbättra för medborgarna. Men idag är det ruskigt svårt. Idag är det mesta svårt. Det är nog bäst att gå och sova tidigt och försöka tro att imorgon är en annan dag.

Ett drygt halvår med feber har givit många undersökningar. Tyvärr inte tillräckligt många för att hitta det som gör mig sjuk. Men tillräckligt många för att få en erfarenhet av livet som patient. Research. Så fort jag mår bättre kommer mina rollfigurer drabbas av mystiska sjukdomar.

Häromdagen var jag med om en röntgen som har gjorts tidigare, och förvånades även denna gång över det märkliga tillvägagångssättet. Patienten ropas in av en sköterska som berättar att hen ska klä av sig på överkroppen och lägga sig på britsen. Sedan går sköterskan ut och patienten ligger kvar och tittar i taket.

Dörren är i en annan del av rummet och omöjlig att se från britsen. Första gången fick jag ligga där en kvart innan doktorn kom. Halvnaken och med tankar som lätt hamnar i oro i ett sånt läge. Tänk den som ligger på britsen och vet att det är en allvarlig cancer som kommer att synas på skärmen… Det är omöjligt att se när läkaren kommer in i rummet, och omöjligt att hälsa som jämlikar när en ligger ner halvnaken och en sätter sig intill och börjar jobba som om hen vore en del av maskinen och inte en läkare som ska ha en relation till patienten. Båda gångerna har det varit uppenbart trevliga läkare som har gjort undersökningen, men ingen verkar reflektera över hur situationen upplevs av patienten. Till och med Wikipedia talar om hur viktig relationen mellan läkare och patient är. Men i vårdens verklighet finns kanske varken tid för googling eller reflektion.

En annan reflektion är att det är trist att det extremt praktiska ordet ”hen” har fått en laddning innan det ens har tagits i bruk. Och trist om en så stor tidning som DN eldar på den värdeladdande brasan. Själva dementerar de att det skulle finnas ett henförbud, men säger å andra sidan att mängder av läsare har reagerat starkt när ordet har använts och att det ska undvikas eftersom hen ”kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande”. De läsarreaktionerna är jag är inte förvånad över, även om jag suckar över den syn på olikhet som jag tycker att de signalerar. Jag har hört kristna vänner fnysa åt ordet hen som om det skulle kunna störa Guds skapelse. Också vänner kan ha åsikter som skiljer sig radikalt åt. Också patienten, oavsett vem hen är, kan behöva ett möte öga mot öga.