Posten Logistik kan inte riktigt skryta över sin logistik och sin omtanke om kundernas logistik.
När man är sjuk och har ont om ork tänker man en gång extra innan man gör en utflykt. Idag började jag dagen hungrig med en tidskrävande undersökning på sjukhuset, och en försiktig (men förmodligen osmart) promenad runt hela huset för att se om mitt ryggont beror på allt stillaliggande. Efter det skulle jag väl ha åkt hem direkt, men eftersom avin för min mans födelsedagspresent hade kommit ville jag gärna hämta den till honom. Avin berättade med stora bokstäver att paketet hade kommit.
Men efter köandet vid paketutlämningen visade det sig att paketet inte alls hade kommit. Med mindre bokstäver stod det att paketet skulle finnas på plats först imorgon. Två dagar efter att jag fått brevet där det står ”Ditt paket har kommit”. Jag föreslår att Posten Logistik ser över sin logistik, eller ändrar texten till ”Ditt paket har kommit till oss nu, men när det är framme hos dig vet vi inte riktigt.”
Ni som vill köpa en bok av mig framöver kanske kan komma och hämta den personligen? Just nu är jag nämligen inte särskilt sugen på att sponsra Posten. Ändå köpte jag ett frimärkshäfte när jag lämnade postutlämningen, sur, trött och överfebrig. Jag gick nämligen på reklamen och inbillade mig att frimärkena skulle kunna göra det sjukvården inte lyckas med: att ge mig orken för författandet, vardagen och jobbet tillbaka.
Det stod ”Skriv!”.
Allt fler människor verkar delta i tävlingar på Internet. Åtminstone att döma av alla Gilla/Dela-tävlingar som florerar på Facebook. Jag har själv delat ett par gånger (när vinsterna varit oemotståndliga), men är egentligen inte alls förtjust i de där tävlingarna eftersom jag dels tycker de skräpar ner min skärm, dels är för slumpartade när inget annat än ett par klick behövs. När jag snubblar över tävlingar som bygger på något slags skrivande så har jag dock svårt att låta bli att delta.
Allra mest hopp sätter jag förstås till riktiga skrivartävlingar, som ett par novelltävlingar som jag under året har mejlat in bidrag till. Det finns många outgivna texter att välja bland. En färsk novell har jag också lyckats skriva under den här sjukdomstiden, under mina friskare dagar i somras. Förmodligen drar den inte hem något pris, men då och då skriver jag en motivering eller slogan som kammar hem vinst.
En av de tävlingar som har dykt upp i år stod Höganäs Keramik bakom. Och jag blev en av vinnarna med min motivering som handlade om vårt porslinsbröllop. Idag kom en lastbil hem med den lilla lådan. Det påminner om när en stor mejeribil kom hem till oss i Nairobi med två ostar till mig 🙂
Två av de fina kopparna hade tyvärr gått sönder i transporten, men jag hann knappt mejla och berätta det förrän jag blev utlovad två nya. Finemang!
Tack för alla härligt fina kommentarer! Dessa hälsningar är som att få brev, och brev är något som uppskattas av den som är sjuk. Idag är det måndag och jag tar mig mer koncentrerad vila när familjen är på vardagsvift.
Jag har just suttit på en ny viloplats och druckit en halvliter gutete. Vår kökshjälte kom på en lösning som visar sig vara helt fantastisk. En utstickande bänk vid fönstret kan användas som arbetsbänk, buffébord och rent av som retreat. Igår morse hämtade käre mannen en present till oss båda i garaget: den höga stolen som vi hade provsuttit och önskat till just den här platsen. Nu ligger jag i kökssoffan efter att ha suttit där en stund, druckit te och lyssnat på min favoritmusik.
Det är en sån fröjd att ha ett nytt kök att jag sannolikt kommer tvinga på er massor av såna här bilder framöver. Tidigare är det ljuset eller tekoppen i närbild som har visats upp. Inte alla skräphögar, skavanker och trasiga skåp 😉
Plats för reflektion och vila
Det doftar eukalyptus i rummet. En god vän tipsar om doftoljor som ger effekt. Jag blir inte frisk, men harmonisk av att det doftar spa där jag ligger.
Igår doftade det annat gott. Helgmatlagningen brukar vara en fröjd, men har fått stå tillbaka mycket nu under sjukdom och köksrenovering. Men igår trotsade jag en värkande, febrig kropp och gjorde en måltid för att fira den dag som var.
Redo för långkokFestsallad förståsMåltid för firande
Risotto och närodlad oxfilé – också sånt går att hitta till lövbiffspris ibland om man inte är så petig med bäst-före-dagarna.
Under måltiden berättade vi för barnen om hur det var när vi blev kära, när vi gifte oss, när E föddes och när vi fick A. Lyckostunder att minnas. Och en måltid att minnas.
För tjugotvå år sedan var jag en nyförälskad nitton/nästantjugoåring som inte riktigt kunde begripa det mirakel som hade skett.
På midnattspromenaden vid folkhögskolan visade det sig att kärleken var besvarad. Det som jag hade drömt om, men inte vågat tro på, blev verklighet. Kärlek. Som varar än. Kärleksörten blommar lägligt nog just idag.
Vid kökssamtalet med goda vännerna igår kväll pratade vi om åren och kärleken. Och det visade sig att det ena vänparet också firar lika många år tillsammans i dessa dagar! Och det tredje paret vänner har också passerat dryga 20 år tillsammans. Det är något att glädjas över. Ingen av oss har gått fri från sjukdom och andra bekymmer i livet runt 40, men vi har något som så många andra saknar: Trygg kärlek som varar år efter år. Kroppen värker och febern ger sig inte, men ändå är det en blomstrande dag.
Den här bloggen handlar om feber, barnalängtan, adoption, tacksamhet, feber, tro, mat, relationer, författande, feber och te. Inte om heminredning. Orsaken är att inredning inte intresserar mig. Ändå så kan jag tycka om att se före- och efterbilder bara för att det är spännande att konkret se förändring. Det sker förändringar hela tiden. Förändring som gör mer skillnad än 20 tappade kilon eller nyrenoverade hem. Men de abstrakta förändringarna går inte att fånga i före- och efterbilder.
Renovering hör inte till det som vi prioriterar. Det brukar funka bra med det gamla, avskavda och småröriga. Särskilt när hösten kommer och gör varje rum med levande ljus till ett drömrum.
Men nu har det alltså hänt också i vårt hem. Tack vare ovärderlig och obeskrivlig hjälp är vårt kök numera alldeles nytt. Det är en förunderlig och synnerligen obekant känsla. Ikväll skålade vi över köket, bygghjälpen, kärleken och vänskapen tillsammans med goda vänner. Soffan i köket och den enkla måltiden (gott bröd och goda pålägg) gjorde det möjligt att trotsa febern och vara tillsammans några timmar. Och det välfyllda bildbiblioteket gör det möjligt att visa köket före och efter.
Tidningen berättar idag att det är femtio år sedan Karen Blixen dog.
Under mitt första halvår i Afrika, i Zimbabwe för 23 år sedan, läste jag hennes Breven från Afrika. Föga imponerad nittonåring. Men under nästa tid på den kontinent som är min så kände jag mig betydligt närmare Karen Blixen. Vi besökte flera gånger hennes hus i stadsdelen som är uppkallad efter henne. Karen.
På den guidade turen fick vi lära känna denna spännande kvinna som levde i Nairobi långt före oss. Hon startade kaffeodling trots att klimatet i Nairobi inte lämpar sig för det. Människorna som arbetade på farmen fick sjukvård och annan omsorg tack vare Karen Blixen. Just sånt som dagens rättvisemärkning garanterar arbetarna. Vi brukar alltid ha rättvisemärkt kaffe här hemma. Men just nu dricker vi annat. Äkta kenyanskt. Överlämnat av den kenyanska vännen häromveckan.
Kaffemaskinen vid Karen Blixens hus användes senast vid inspelningen av filmen Mitt Afrika.
Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.
Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.
Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan ”What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.
Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.
Tre pojkar på samma barnhem. Nu i med varsin familj.
När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att ”jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.
Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. ”Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, ”…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”
Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.
Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:
2. All the lies and secrets
11. I am my birth mom’s dirty little secret.
12. Shame, grief, and health problems.
14. Because it is me against the world. The pain never goes away.
16. It’s traumatic.
17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.
19. Because I don’t trust people or allow them to love me.
26. You don’t always bond with your adoptive family.
34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.
38. It deprives me of my full identity.
40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.
42. I hate adoption because it is bittersweet.
45. I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.
Efter att familjen givit sig av är jag, som vanligt, kvar hemma och försöker hitta sätt att må bättre. Apotekets receptfria arsenal biter inte på den här märkliga febern, men te, stearinljus, kökssoffa och P2 gör den åtminstone mer uthärdlig.
Programmet Önska i P2 påannonserades, och jag öppnade iPhonen och slängde iväg ett mejl. Tio minuter senare spelades mitt önskestycke i radio! Och min formulering om musikens effekt läste programledaren upp två gånger. En sån sak gläder förstås någon som vill utöva konstnärsskap med orden.
Om en dryg vecka fyller jag år. På min önskelista har det stått en enda sak: att få bli feberfri. Jag tror jag ska komplettera den, för när jag det senaste dygnet har haft ovanligt många timmar under 37 så har jag haft en sällan upplevd huvudvärk och inte känt mig det minsta frisk. Så jag må vara girig, men jag nöjer mig inte med att önska mig feberfri. Jag vill känna mig frisk också. Nu stiger tempen igen, så tyvärr verkade det inte vara som kärleken önskade: att febern höll på att värka ur kroppen. Men jag fortsätter önska. Och tycker att det är trist att kroppen inte svarar lika snabbt som P2-redaktionen.
PS. Varken nån doktor eller nåt förlag ringde igår. Men jag fick åtminstone ett mejlsvar från en doktor som inte kan göra mig frisk men som visar förståelse för min frustration. Ungefär samma upplevelse som en uppmuntrande refusering.
Jag ligger och läser en bok. Huvudpersonen söker sig in under huden på mig, och nu när jag har bara några sidor kvar så är det spännande att se hur allt ska sluta. Hur trådarna ska vävas ihop. Bara huvudvärken släpper lite ska slutet läsas. Det som jag borde kunna utantill. För det är min egen bok jag läser.
Det är förmodligen inte nyttigt att tycka för bra om sina egna alster. Men det gör jag ändå. Det går ju bra för Ranelid 😉
Det romanmanus jag nu läser är fortsättningen på Väntrum. Det blev klart första gången för flera år sen. Lite redigerat och ivägskickat till ett par förlag för ett år sen, och sen i vila. Precis som författaren. Jag kan inte skriva roman nu när jag är sjuk. Tyvärr. Jag längtar så efter att umgås med min tredje romanfigur. Ytterligare en kvinna som jag tycker så mycket om och undrar hur det ska gå för. Skrivandet är en så viktig del av mig att det är tungt att inte orka. Tack och lov så orkar jag både läsa böcker och skriva blogg och en och annan dikt. Annars skulle depressionen ha varit här för länge sen.
Vid genomläsningen av andra romanen väcks förstås funderingarna på vad det ska bli av med den. Det förlag där jag helst skulle vilja ge ut den svarade varmt och uppmuntrande trots att det var en refusering, och nu är det svårt att se vart jag ska skicka det härnäst. De flesta förlag vill fortfarande ha pappersmanus, så det krävs mer ansträngning än att ligga i soffan och bifoga en fil i ett mejl. Och så funderar jag på om jag ska bli frisk nog för att orka tanken, ansträngningen och kostnaden att ge ut också denna bok på egen hand.
Tänk om förlagen skulle ägna sig åt uppsökande verksamhet och ringa och fråga om de kan få den stora äran att ge ut mina böcker. Jag ligger här bredvid telefonen och väntar för säkerhets skull. Kanske ringer en doktor. Kanske en förläggare.
Inte bara huvudet är luddigt. Också annat har fått ett skimmer idag. Vår gode byggare har jobbat hårt, så det hörn av köket där den nya soffan ska stå är klart och jag provligger för tredje gången just nu. Om denna sjukdom ska pågå ytterligare ett halvår så kommer jag åtminstone kunna febra med stil.
Det kommer hamna kuddar i soffan, men inte för stora. Det skimrar nämligen extra när man ryms att ligga flera på sofflocket. Jag har redan hunnit testa med både man och barn. Gott.
Efter förmiddagens läkarbesök blev det en liten tur till den för stora mataffären. Toalettpapper, mjölk och färska kryddor. Det sista alldeles särskilt livsnödvändigt i ett nytt kök om man ska tro heminredningsprogrammen på teve. Men det verkliga livselixiret kom en besökande vän med.
Mina bästa tesorter! De som tillsammans med jazz och tända ljus får mig på gott humör även om humöret är lågt. Visst är det fantastiskt med en gåva som vittnar om att givaren har tänkt till. Med hjärtat.
Nu kommer en pyamaskille och ska få höra kvällssagan i vår nya myshörna. Skimmer som sagt.
