Dagarna går och bloggen står… alltför still! Det får mig att återigen fundera på skrivandets vara eller inte vara. Som bloggare vill jag skriva engagerat, ofta (minst en gång om dagen) och mer om livsfunderingar än om vardagsbestyr. Jag vill bjuda på bilder och vill skriva bara när det flyter lätt och i slutändan ger mig mer kraft än det tar. Det ett och ett halvt år som passerat har jag hittat ett meningsskapande i allt mitt soffliggande, genom att liggandes använda telefon och läsplatta till att skriva dikter och blogginlägg som ibland haft betydelse för nån annan, men nu när jag prövar mina krafter allt mer får jag mindre lust eller ork att skriva när jag väl vilar. Då behövs återhämtningen. Så om jag ska fortsätta blogga behöver jag hitta nåt nytt förhållningssätt till det skrivandet. Nåt som inte suger kraften ur mig. Nu är det tydligt att den behövs för tillfrisknandet. Jag har varit borta så länge från ett aktivt, tänkande liv, att det liksom tar musten ur mig nu att försiktigt börja ta några steg tillbaka.

De senaste dagarna har jag tagit några såna steg. Helgbesök av vänner som inte känner vår stad, men nu fick se några av turistmålen och favoritkusten. Fotominnen och framtidsfunderingar.

När de begav sig hemåt följde jag med i bilen till huvudstaden, för att förverkliga en av sommarens drömmar. Sarah Dawn Finer, den nya stjärnan på min himmel, var solist till Kungliga Filharmonikerna på DN:s traditionsenliga utomhuskonsert. Häromveckan nämnde jag drömmen högt för två gamla vänner som jag inte mött tillsammans på flera år. De visade sig att de båda var lediga igår och vi kunde kombinera en helt magnifik konsert med ett efterlängtat möte. Idag känns det i kroppen som om jag genomförde ett marathon igår. Nu vet jag inte hur kroppen känns efter ett marathon, och kommer inte ta reda på det, men kort sagt är jag trött och sliten. Nu återhämtar jag mig på ena vännens soffa och läser två Saror som båda gnistrat på min himmel det senaste året.

Det gäller att samla på stjärnorna så att himlen inte blir så mörk. Om nån timme ska jag ta mig till ett möte med en annan stjärna. Ännu ett möte med en bloggvän som berört mig, men som jag hittills inte delat luft med. Så fastän jag funderar hit och dit om bloggandet, så finns det inga tvivel om att det här skrivandet har givit fantastiska gåvor i form av relationer, reflektioner och godartad bekräftelse. Ofta betraktas behov av bekräftelse som ett beroende eller en otäck svulst som ska betvingas med alla medel, men jag tror på den goda bekräftelsen. Det kanske får bli temat på nästa dikt. Och temat på nästkommande timmar får bli vila.

Idag mår jag lite bättre igen, efter att den där promenaden häromdagen tagit musten och tillfriskningskänslan ur mig i flera dagar. Nu tar jag det lugnt med halvraska promenader, eftersom jag tydligen inte är frisk nog för det, och eftersom jag har anledning att hålla mig så pigg som möjligt i helgen.

Istället för promenad tog jag en liten person till hjälp att flytta på lite prylar. En bänk återfick sin gamla plats vid den hängande ljuslyktan som snart ska lysa upp kvällarna igen. Där kan jag sitta och vänta in vännen höst.

Den lilla personen är liksom sin storasyster hemma idag, och njuter sommarlovets sista timmar. Snart börjar vardagen för dem båda, efter ett sommarlov och läsår då deras pappa jobbat mer än vanligt och deras mamma varit sjuk hela tiden. Nu vågar jag hoppas att jag ska kunna börja jobba åtminstone deltid i höst, och med det hoppet i åtanke kan jag se bättre vad den sjuka tiden Faktiskt givit. Den har givit en massa tid med barnen. En ostressad mamma som funnits hemma hela tiden. Men samtidigt en mamma som inte orkat med särskilt mycket annat än att vila. Sjukdomsvinster och sjukdomsförluster. Det är väl det som är livet. Både vinster och förluster.

Det bor en klassiker i mitt hus. Käre maken som inte hade tränat särskilt mycket bestämde sig för ett antal år sen för att ställa upp på broderns utmaning och ge sig på en svensk klassiker. Han imponerade genom att klara av att genomföra alla de fyra loppen och fastnade för cyklingen. Nu har flera rundor runt Vättern avverkats och många långa cykelturer kring mer närbelägna vatten.

Min träning har sträckt sig till raska långpromenader kombinerat med simning eller vattengympa under vissa perioder, och de senare åren Friskis & Svettis med afrogympa som senaste favoritträningen. (Så länge det är en ledare som inte mitt i passet börjar berätta hur man ”gör i Afrika”.) Nu är det 1,5 år sen jag senast besökte Friskis. Då när jag var frisk och stressat aktiv som de flesta arbetande skolbarnsföräldrar. Sen började en lång tid då några hundra meter var allt jag orkade gå. Långsamt och smärtsamt. Den sjuka tiden är ännu inte över. Febern har sjunkit men inte helt givit sig av. Den tunga feberkepsen som förut aldrig lämnade mig, ramlar nu av långa stunder i taget. Sjukdomen har lättat men känns ännu i kroppen dagligen. Tillfrisknandet tycks pågå, men väldigt långsamt. För att kunna se de små förändringarna har jag börjat använda appen Runkeeper igen. Där kan jag se hur långt och hur snabbt jag promenerade som frisk, och notera att jag nu orkar gå två kilometer istället för tvåhundra meter.

Nu är resten av familjen på andra håll, och jag får några timmar av välbehövlig vila. Först en promenad som var snabbare än tidigare tillfriskningspromenader. Kanske ansträngde jag mig något för mycket, om jag tolkar huvud och kropp rätt. Så nu vilar jag. Till sällskap har jag haft SVT:s nya dokumentärserie där fyra personer ska genomföra En svensk klassiker. En fin serie som låter deltagarnas smärta, känslighet och skörhet lysa igenom deras strävan att klara en tuff fysisk utmaning. En av deltagarna berättar om sin dödliga cancer, en annan man visar sina tårar och ett par vänner lyser av kärlek till varandra. En skildring av liv och kamp som ger igenkänning.

När samma tak och samma himmel har beskådats under lång tid är det stort att få skåda en annan himmel. Eller samma himmel, men från en annan utsiktspunkt.

Det låter som definitionen på ett liv med husvagn, att se himlen från olika håll. Tänk jag trodde aldrig att vi skulle kunna bli en husvagnsfamilj, eller att jag ens skulle gilla att semestra så, men nu har det hänt. Det som började med funderingar på vilken slags semester som kan passa en trött sjukling allra bäst, slutade med en ny bekantskap. En gammal men välbehållen husvagn som kostade lite men har glatt oss mycket. Den har redan blivit långt mer än ett handikapphjälpmedel. En kär kamrat som låter oss se nya ställen och bjuder nära och enkel vila, och sköna kvällar med familjen nära.

Denna helg har det dock blivit mindre vila än jag egentligen behövt, men jag har fått njuta så sköna semesterdagar i huvudstaden att jag kan stå ut med att kroppen nu känns som överkörd. Och ändå är det en trötthet som känns mer frisk än i april när familjen var i Stockholm och jag gick ett fåtal meter och låg febertung i hotellsängen resten av tiden. Nu räckte det med att leta alla lediga sittplatser och nyttja SL till alla sträckor. Och att ta en liggplats när den chansen bjöds.

Den här bänken gav kraft inför besöket på ABBA-muséet. Oj, vilket ställe! ”Det bästa muséet jag har varit på.” sa sjuåringen flera gånger. Han som dansar sig igenom livet hade verkligen chans att dansa sig igenom detta sköna museum. Och storasyster vann poängjakten när vi alla fyra ställde oss i ett musikstudiobås och försökte kvala in som femte medlemmen i ABBA. Mycket mer hann vi med på Djurgården. Inte minst möten med goda vänner. En så skön semester, men oj så jag behöver vila upp mig efter den.

Katten är på sommarbete stora delar av sommaren, precis som sin företrädare, vår gamla katt. Hon som började som innekatt i Uppsala och slutade som tveksam utekatt på Ekhemmanet. Men varenda sommar i sitt 18-åriga liv var hon utekatt i stugan.

Den nu tvååriga kisse som har ärvt alla klappar och allt gos, håller sig också nära hemmet men tycker betydligt mer om att vara ute. Och om att jaga. På stugtomten finns det rejäla möss, och troféerna samlar hon på gräsmattan till allmän beskådan. Ibland är offren så söta att det känns väldigt onödigt att nån som har fri tillgång på mat ägnar sig åt lustmord.

Men är man rovdjur så är man…. ena ögonblicket ett vilddjur och nästa stund gosdjur.