För ett tag sen sa en kompis i ett samtal med mig och sonen
– ”Åh, husvagn är ju det bästa som finns!”
Då svarade sonen, och gav ännu ett av många kvitton på att ordens valör har betydelse för honom liksom för föräldrarna och storasystern:
– ”Nej. Det bästa som finns är familjen!”

Vi log förstås och pratade lite om att ta ord på allvar, och efter det har jag funderat på det där fenomenet att överdriva. Det gör sig påmint överallt. Sällan är det som beskrivs som ”det värsta jag vet” egentligen något att förfasa sig över, och jag har rätt ofta velat säga som sonen. ”Fast vatten i stövlarna är inte det värsta jag vet. Det var bra mycket värre när min pappa blev svårt skallskadad efter sin olycka.” Fast riktigt så militant som ordsnok är inte ens jag.

Andra slags överdrifter handlar om livsstilar. Jag har flera gånger blivit imponerad av vänner som sagt sånt som att ”Jag har helt slutat äta socker” eller ”Under det här året har jag inte köpt några kläder alls” eller ”Vi ser aaaaldrig på teve!” för att sen känna mig totalt lurad när jag ser ett wienerbröd slinka ner eller en nyinköpt jacka visas upp, eller hör ett nysänt teveprogram diskuteras. De säger inte så här för att luras, det är jag säker på, men ändå blir det ett språk som skaver i mig. En överdrifternas dialekt.

Det här med överdrifter verkar vara ett sätt att tala, och jag känner mig inte bekväm med det. Jag blir som sagt lurad. Förmodligen har det att göra med mitt ärlighetspatos och min respekt för orden. Jag säger inte ”jag tror jag dööööör” eftersom jag tror att jag ska leva ett bra tag till, och tycker inte att ”magsjuka är det värsta som finns” trots att jag är orimligt rädd för att kräkas. Och numera har jag lärt mig att aldrig mer säga det jag minns att jag sagt förr. Att jag hellre har feber en månad än magsjuka ett dygn. (Den månaden har snart varat i 1,5 år…)

Monty Python gjorde tidigt humor av överdrifternas dialekt.

Utefrukost med gossebarn idag. ”Mamma, det är perfekt här. Sol på halva bordet, och skugga till dig!”
Det är perfekt med skugga. Så rätt han har. Men idag har det nog inte varit tillräckligt skuggigt eller svalt. Jag är toktrött, och tillfrisknandet som för en vecka sen verkade så tydligt, har hamnat i nån svacka. Jag försöker att inte följa med. Försöker samla på hoppet och intala mig det så många säger… att jag måste förstå att det tar tid. Men ärligt talat vill jag inte förstå det. Jag vill bli frisk NU. Jobba, snabbpromenera, friskisåsvettas, romanförfatta, barnutflykta, resa. Nu!

Äntligen går solen ner bakom träden och även en med solkänsligt huvud kan njuta fritt av trädgården. Solhatt och solglasögon är inte min melodi, men ett måste numera för att hålla huvudet så friskt som möjligt.

Nu är tid för kvällsgodis i trädgården med käre maken. Utan hatt.

I eftermiddag fick vi nästan oväntat men mycket glädjande besök. Stora och små åt förrätt i trädgården. Buskarna dignar av bär. Populärast är hallonen, en plätt med Pettsonstora trädgårdshallon och allt fler snår av ljuvliga skogshallon. Så är det när man avhåller sig från rabattrensning, de bästa bären bjuder in sig själva.