Någon som, liksom jag, har famnen full med fantastiska vänner och världens bästa familj borde ju inte behöva skaffa sig en låtsaskompis som jag tänker på så ofta att hon dyker upp i vänskapliga samtal i drömmarna. Men det är något så oemotståndligt med Sarah Dawn Finer, som gick mig förbi ända tills hon började sjunga på svenska. Då drabbade hon mig med en styrka som var en kombination mellan en ornitologs lycka över en unik fågel, en läsares häpnad över hur rätt poeten träffat och en fjortis bultande hjärta över en artist som inte har en aning om vem fjortisen är men ändå känns som en vän.

Texten från Sarahs sida här ovan berättar om varför jag tycker så mycket om denna, för mig egentligen okända person. Jag känner ju bara hennes scenkaraktär, om än rätt väl vid det här laget. 😉 Tacket till oss som följer med på vägen är skrivet på just ett sånt sätt som går rakt in i hjärtat på mig. Samma sak med konsertprat och intervjuer. Och sångerna, fastän de inte handlar om mitt liv, kryper in under huden så att jag vill både gråta och jubla. När plattan Sanningen kommer om natten kom, hade jag varit sjuk i ett knappt halvår. Det var många under den tiden som lovade mig hälsa, utan att ha en aning om vad jag hade drabbats av. ”Men det är klart att du är frisk till jul!” ”Oroa dig inte, snart kommer du ta dina långpromenader igen!”. På samma sätt som den som väntar på kärlek eller längtar efter att bli förälder, blir lovade livskamrat eller barn bara de slappnar av eller slutar tänka på saken.

Jag förstår att det ligger en önskan att ge uppmuntran bakom såna löften, men jag kan inte med bästa vilja förstå varför människor så ofta vill uppmuntra genom att lova sånt som de inte vet något om. Sånt som ingen människa kan lova. Därför älskar jag låten ”Lova mig ingenting”. Den handlar inte om brusten kärlek för mig. Den handlar om att livet är som det är, ibland brustet, och att det är just i det jag behöver ta avstamp. Jag kan och vill hoppas på att det som inte är som det ska kommer att förändras, men kan aldrig lova, förutsätta eller veta.

Så lova mig ingenting, men var med mig i det som är, på det sätt som jag vill vara med där du är.

Men jag kan lova att jag kommer fortsätta att söka mig till Sarah Dawn Finer och hennes musik, fortsätta önska henne allt gott som om hon vore en vän – och fortsätta bete mig som en fjortis. Som nu när jag läser kartboken och sommarens turnéplan parallellt. Synd bara att jag har slutat prenumerera på Lilla Fridolf. Där kunde man ju önska sig en vaken träff med sin idol. 😉

——————————————————————-

En vårigt lyxig ensamlunch.

Tårögd av rörande filmer brukar jag bli, ju äldre och ju febrigare desto fler tårar, men jag brukar inte bli rörd av matprogram. Tills nu. Tårarna rinner framför Sveriges yngsta mästerkock. Så underbart att höra dessa unga matlagare beskriva lyckan med matlagning. Jag känner igen den glädjen, även om jag var betydligt äldre när jag började laga (god) mat.

Fantastiska barn! Ljuvliga matlycka!

Och en extra lycka är det förstås med mat efter veckans andra halvfastedag. Fjärde veckan avklarad, och ännu har inte mina mitokondrier fått sprutt i sin energiproduktion. Däremot går jag ner i vikt, vilket är enormt välbehövligt för en redan från början tjock kropp som är för sjuk för all slags motion. Så när tillfriskningen uteblir jag får glädja mig åt ”biverkningen” av den här delen av måbättreexperimentet.

Jag gläder mig också åt era fina och eftertänksamma hälsningar. Tack!

Förra helgens enkla och goda köttillbehör.

…och bort från allt det där som knappt kostar något i vanliga, friska liv, men som kan kännas så kravfyllt för en kraftlös kropp.

Stänga telefonen, låta bli att läsa mejlen, inte svara på kommentarer (som jag ändå vill tacka för) och blunda för det som inte är som det ska. Onyttan. Ovissheten. Orättvisan. Ovården.

Öppna öronen för tystnaden, för musiken som bär och för Gudsvindens ljudlösa viskning. Öppna ögonen för de gåvor som fyller mina händer, min värld och mitt hjärta.

Som orden ”Det är tack vare du, mamma, som jag har lärt mig knyta!”

Tack vare jag.

Majblommor säljs för en god sak och är del i en anrik historia. Det är fint, förstås. Men jag har kommit att känna obehag för dem. För tredje året i rad ligger jag sjuk i majblommetid och kan konstatera att vårt hus är det hus som alla traktens barn går till. Det ringer oavbrutet på dörren, vilket är ett stort problem då jag behöver tänka till varje gång jag reser mig ur soffan eftersom en sån sak tar väldigt mycket kraft från en sjuk kropp. Efter fjärde ringningen på dörrklockan kom jag kom på en lösning. Ut med batterierna.

Det är oerhört stressande att försöka ignorera ringklockan, men nu kan den inte ringa mer. Återstår att se hur stressande det är med intensiva dörrknackningar istället. Och så återstår att försöka undervisa vår familjs blomförsäljare (japp, i år har vi också en sån…) i att bara ringa på en gång och säga tack och hej så fort någon säger att de redan har köpt. Vilket väl alla kommer att göra eftersom barnen som går på en annan skola redan är ute och säljer. Men jag kommer ju köpa, och kanske ska informera de övriga försäljarna genom att (be någon) tapetsera hela husfasaden med blommor innan jag sätter i batterierna igen.