När kronprinsessan uppvaktades igår såg vi partajet på SVT. Jag uppskattar verkligen Mark Levengood som programledare, för att inte tala om sommarpratare – briljant – men ett av hans skämt igår hänger kvar med en skämd eftersmak. Det handlade om nån som varit en hängiven släktforskare som hittat rötter till sextonhundratalet och vid sin fars dödsbädd sen fått veta att han var adopterad. Jag hittar inte något att dra på munnen åt. Är det meningen att jag ska se ett misslyckande, en värdering av släktband eller adoption som ett nederlag?

Nu är jag ingen släktforskare, men jag känner igen debatten från ett forum där vuxna adopterade och adoptivföräldrar uttryckt förskräckelse över att skolan har uppmuntrat till släktforskning. Jag förstår inte den förskräckelsen, utan ser ett betydligt större problem när adopterade kallar sin biologiska släkt för sina ”riktiga” släktingar.

Det är en annan sak att söka eller sakna sina biologiska rötter, just det kan jag aldrig sätta mig in i, men handlar släktforskning verkligen bara om de biologiska rötterna? Är inte en släkt ett historiskt sammanhang som vi ingår i oavsett blodsband? Varken jag eller min son är födda in i släkten Ekhem, men vi tillhör den likafullt. Genom giftermål och adoption har vi fått både efternamn och tillhörighet till en historia och en släkt, och kan forska i denna vår släkthistoria om vi så vill. Förenklar jag? Eller är jag kanske påverkad i min syn på familjen efter tiden i Zimbabwe. Med begrepp som ”extended family” och syskonskap som går bortom både blodsband och släktnamn.

Idag såg jag en svart flicka i en i övrigt vit familj som hajade till när hon gick förbi vår familj. Vi har tillbringat en del sommartimmar på några ställen med ovanligt många barnfamiljer. På dessa ställen har det också varit ovanligt många familjer med olika hudfärger på familjemedlemmarna. Jag blir så uppspelt och glad av att se andra representanter för ett mångfärgat Sverige, och tror att vi är viktiga för varandra, alla vi som inte ser ut som den svenska standardfamiljen. Och särskilt viktigt tror jag det är för barnen att få se förebilder och ”sida-vid-sida-bilder” som ibland låter dem känna sig vanliga och lika i en tillvaro som vanligtvis bjuder mest på bilden att svenska familjer är helvita familjer. Men det finns så många fler bilder.

Syskonen för drygt fyra år sedan. Tiden går och kärleken består.

Idag är det fyra år sedan vi landade i Sverige som den familj vi skulle vara. Efter åtta fantastiska, oslagbara, omvälvande, ljuvliga, jobbiga, underbara, påfrestande, hemlängtiga och njutbara månader i Kenya var adoptionsprocessen klar och vår son verkligen vår också juridiskt. Den 3 juli landade vi med en storasyster som hunnit fylla tio under sitt Kenyaäventyr och en lillebror som skulle fylla tre år en vecka senare. Hem till rent kranvatten och svensk sommar. Hem till vänner som mötte vid tågstationen i Sundsvall. Hem till sorgen efter min pappa. Hem till vår egen trädgård där vännerna bjöd på jordgubbar och champagne. Hem till huset som familj och vänner hade röjt (efter hyresgäster som inte får goda vitsord…) och gjort fint. Hem till gamla katten. Hem till Hemmanet.

Redan på Arlanda väntade mormor, moster och kusinerna som saknat sin stora kusin och den yngre som de aldrig tidigare träffat. Startsträckan var obefintlig. Lek och kramar omedelbums mellan de tre jämnåriga gossarna. Nu har familjen växt ännu mer, tack vare bonusmorfar och hans barn och barnbarn, och idag har vi hämtat gossen efter några dagar i stugan med kusiner och bonuskusiner. Leken var i full gång när vi kom och mormor och morfar/farfar gräddade våfflor så det stod härliga till. Sommarlov och en familj som växer.

Igår vajade den kenyanska flaggan mot en blå himmel vid vårt hus.

Den 12 juni 2008 beslutade domstolen i Nairobi att vår son verkligen var vår. För första gången på drygt sju månader kunde vi visa hans ansikte på bloggen. En vecka senare fastställdes beslutet och vi kunde förbereda för hemresa.
Den 12 juni 2008 gick vår tös i Svenska skolan i Nairobi, och firade inte skolavslutning med sin klass i Svartviks skola. Men mormor kunde gå dit och berätta för glada vänner att vi snart skulle komma hem.

Idag är vår dotter så stor att inga föräldrar är med på avslutningen. Men jag åkte dit och smög in ändå, och fick höra fantastisk solosång. Stolt mor, som sen medicindopad tog mig till nästa avslutning. Den allra sista i sitt slag. Barnen sjöng så starkt och härligt, men både vemodet och regnet hängde tungt i luften. Jag satt där på medhavd stol och önskade att jag hade kunnat och fått vara kalasfixare också idag. Då skulle jag ha ordnat ett storslaget farväl till skolan och dess historia, och den personal som har funnits där för våra barn i vardag och glädje och sorg.

Idag är det Mors Dag. När dagen började firas fick alla Sveriges hushåll instruktioner för hur firandet skulle gå till.

Bild lånad från ett tjog förväntansfulla mödrar på Facebook.

Mors dag firades i Sverige första gången 1919, på initiativ av en författare vid namn Cecilia Bååth – Holmberg. Samma kvinna som översatte vår vigselpsalm ”Härlig är jorden” till svenska.

Själv är jag långt ifrån våra barn och deras fader just idag, och möter andra mödrar och fäder och adopterade som brinner för barns rätt till familj och mötet med människor som längtar. En viktig fråga har funnits på min agenda i fyra år kom äntligen till debatt och beslut. Febern fick stå tillbaka och engagemang och medicin hålla mig upprätt betydligt mer än kroppen vill. Det har givit utdelning. Viktiga kontakter knutna, viktiga diskussioner förda och beslut fattat. Jag är slut i kroppen och mår sämre fysiskt, men är så stolt över att ha orkat driva en fråga som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för mammor och pappor, och därmed deras barn.

Så fort jag har fått chansen har jag lagt mig ner, trots att jag fortfarande är fånigt blyg över att visa min svaghet så konkret. Nu vågade jag för att frågan var för livsviktig för att få febra bort. Och just nu vågar jag ligga i soffan på en uteservering och drömma om nya tider, och glädjas åt det som är.