Kategoriarkiv: Barnalängtan

Minnen och lycka

Lyckan över mina två barn blev nyligen en dikt. En gemensam till skillnad från dem jag tidigare skrivit till dem var och en. Dessa rader passar inte in på enormt många andra, men jag kom på att den passar in också på Carola 😉 Jag vet inte om hon hinner läsa alla kommentarer på sin blogg, men jag skrev i alla fall dikten där. Och här.

Moderslycka

Två gånger lycka, två gånger mor
välsignelse mer än jag hoppats.
En dotter och son, syster och bror
två liv som i kärlek har knoppats
En som ett frö, född ur min kropp
en som nån annan fått bära,
ut till ett liv från förtvivlan till hopp
med tillit att nån kommer nära.
Så nära som vi är varandra idag,
mirakel att någon kan vara.
Hjärtan som slår med gemensamma slag,
famnar med vilja att svara.
Två kärlekar föddes ur en och samma.
Min trohet till er vill jag lova,
ur längtan födda när jag fick bli mamma,
till den största Kärlekens gåva.

Cecilia Ekhem, 2012

Nairobi, midsommarafton 2009. Sista domstolsbesöket.

De här dagarna i juni påminner så mycket om hur det var när vi juridiskt blev den familj vi är. För tre år sen bodde vi i Kenya under adoptionsprocessen. Det var en fantastisk tid, och tung eftersom min pappa dog medan vi var där. Men som familj hade vi på ett härligt sätt tid och utrymme att växa samman och uppleva vårt andra land tillsammans. När det visade sig att domstolsprocessen var betydligt mer oberäknelig än vi förstått blev det tufft. Precis som med långdragen sjukdom var ovissheten det svåraste.

När vår domstolstid ströks i maj och vi fick ny i juli blev det svårt att stå ut med tanken att vi kanske inte skulle komma hem med lillebror förrän efter tio, eller kanske tolv månader. Men vår fantastiska advokat som kämpade i motvind för vår skull, lyckades få med oss på domstolslistan den 12 juni 2009 som ett brådskande fall – med argumentet att man behöver få komma hem när en förälder har dött…. Och den 19 juni, på midsommarafton, fick vi och två andra familjer alla våra papper klara och kunde börja förbereda för hemresa. Den 3 juli kom vi hem, efter åtta månader i vårt nya land.

 

Det första mötet

När vi hade besök igår blev det anledning att tala om en del av det som hänt de senaste tjugo åren. Vi tittade i fotoboken som beskriver den tid då vi blev fyra i familjen.

Boken om A. Bilden tagen två dagar efter det första mötet.

Då gick Ambros och hämtade ett fotoalbum och ett pussel som han också ville visa.

Ett möte före mötet

När barnbeskedet kommit, hösten 2008, fick vi den härliga uppgiften att fota oss i de kläder vi skulle ha när vi först mötte vår pojke. Albumet och ett litet pussel skickades till Kenya och landade ett par veckor innan vi kom.

Innan vi möttes

Det kom ett mejl med bilder på vår lille när han hade tagit emot paketen. Vi ville förstås åka till honom direkt, men fick vänta en dryg månad efter barnbesked.

Den 7 november 2008 satte vi oss på planet till Nairobi där vi skulle bo 4-6 månader (det blev sen 8 innan den juridiska processen var klar) som Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Tre dagar senare möttes vi för första gången, den 10 november, när lillebror på dagen var 2 år och 4 månader.

Vi blev ledda in på avdelningen för de större barnen och genast kom en massa barn fram och ropade ”mummy”, ”daddy”. Men inte vår pojke. Han stod vid fönstret och tittade ut. Och väntade på oss.

Vår älskade dotter, nybliven storasyster, 9 år, på sitt livs äventyr.

Det var nog lite svårt att förstå att vi var där, så en sköterska hämtade albumet och pekade på oss och bilderna och sa, ”Look. They are here now. Your big sister, your mummy, your daddy!”

Pappa tittutade så A vågade in i famnen

En plasttraktor vi fått från vänner på avskedskalaset på Arlanda, och pappans tittut-lek, var det som bröt isen. Och sen dess har vattnet flödat. Kärleken.

Ögonkast till storasyster

Kärleken fanns där. Omedelbart. Först som den kärlek jag känner för, till exempel, mina syskonbarn eller gudbarn. Barn som jag älskar och som står mig mycket nära, men inte är mina egna. Men efter några veckor gick det in i hela systemet. Detta är mitt barn. Älskad och efterlängtad. Och detta är vår familj. Just som den skulle se ut.

Under den första tiden av längtan trodde jag att familjebildningen och resultatet av den skulle se helt annorlunda ut än den idag gör. Men det var så här det skulle vara. Och det är en lika stor glädje att tänka på det idag som för 3,5 år sedan.

Längtande vinnare

En Väntrum på väg

Nu har min mellanstora assistent hjälpt mig att dra en vinnare, och min stora assistent får snart posta ett brev till S som vann min roman Väntrum som jag lottade ut i samband med Ofrivilligt barnlösas dag. Stort GRATTIS till dig och TACK till alla er som tävlade. Ni har berört mig med era berättelser och jag önskar er alla allt gott på er väg mot det efterlängtade föräldraskapet.

För alla er som längtar så det gör ont vill jag spela Anna Stadlings sköna Låt allting va. Vissa saker kan vi inte påverka hur gärna vi än vill, och kanske, kanske det blir aningen lättare att uthärda om vi låter allt vara just så som det är. Tills det blir annorlunda. För det blir det.

Tävling

Tack för de fantastiska brev jag har fått med anledning av utlottningen av min roman Väntrum i samband med Ofrivilligt barnlösas dag.

Skriv du med! Det går att tävla tills maj månad är slut, ett drygt dygn till, och vinnaren får boken levererad till valfri adress i Sverige.

20120530-144610.jpg
Fin bokpress vid bokinslagning i advent.

Så här har bloggarförebilden Hedda beskrivit Väntrum:

”Jag tycker mycket om boken.
Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre?”

Man kan må bättre. Fastän det gör så ont och är så mörkt bitvis så finns det en gryning. Boken vill förmedla just det, till både barnlängtande och andra bokläsare. Hopp. Det kommer en dag att kännas bättre. Med längtan som gör ont, så väl som med mycket annat.

En blomma till längtande

Idag plockade jag, som jag lovade, en tulpan ur rabatten och tänkte på Emilie.

Den blomman får lysa på Mors Dag för alla som saknar barn som ännu inte kommit, eller barn som funnits men ryckts bort. Det finns barnlösa som ännu aldrig sett sitt barn, och barnlösa som blivit föräldrar och i hjärtat alltid kommer att ha barn, men ändå är utan.

Blomman och dikten är för er alla. Med en särskilt tanke till er som hittills deltagit i bokutlottningen och låtit mig ta del av era personliga och berörande berättelser. Tack.

20120527-173331.jpg

I barnlösas himmel

I barnlösas himmel står barnen på rad
att möta sin längtande mamma
som vandrat i sorg ifrån by, genom stad
med bönen, alltid densamma
Låt mig få känna mitt barn mot min hud
låt mig fylla mitt liv med en mening
Nådde de orden en öronlös gud
utan makt att bli fri sin förstening?

I barnlösas helvete går hon omkring
oändligt blodröda dagar
Hon öppnar sin blick och ser ingenting
inget annat än väntande magar
Drömmer om barnet kind emot kind
bara smärtan är kvar när hon vaknar
Finner sig hjälplöst fast vid den grind
som stängts till om det liv som hon saknar

I barnlösas himmel står barnen på rad
och älskar sin mamma till livet

Cecilia Ekhem

Ofrivilligt barnlösas dag – bokutlottning

Idag är det, för andra året i rad Ofrivilligt barnlösas dag. Det som började som en idé från en bloggare och som nu gör att den alltför tysta smärtan som ofrivillig barnlöshet skapar, får röst och gör sig hörd. Igår sände TV4 en intervju med Joanna Doweyko, som öppet och tydligt beskriver längtan efter barn och vad den kan göra med en.

Snart%20%C3%A4r%20det%20de%20ofrivilligt%20barnl%C3%B6sas%20dag

Återigen blir det uppenbart att det finns ett stort behov av psykologiskt stöd för barnlängtande, det som Hedda och jag skrev om i blogguppropet ”Barnlös – meningslös?”

Utlottning av roman om barnlöshet

Ofrivilligt barnlösas dag, och precis som förra året, vill jag den dagen skänka min roman Väntrum till någon som längtar. Jag har fått så många generösa läsarrecensioner som berättar att min roman har gjort skillnad för dem. Du som inte har läst Väntrum men tror att du behöver det, skicka ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se och berätta det, så är du med i utlottningen av boken. Den sista maj drar jag vinnaren.

Recension av Väntrum (Cecilia Ekhem) i Mama 2012
”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.” (Maria Lanner)

Sprid gärna det här inlägget så får många chansen att tävla och min bok får lite reklam. Det den mest skulle behöva är ett förlag som kan sprida den på ett helt annat sätt än jag själv. Så sprid gärna åt såna håll du som har en mosters tremännings arbetskamrats svärmor som är förläggare 😉

Omslagsdesign: Liselotte Svelander. Foto: Peter Nykvist (2011)

Förra året fick jag fantastisk hjälp att göra ett nytt omslag till Väntrum, av bloggarvännen EVL som nu äntligen bär på det efterlängtade.

Livet hjälpt på traven

Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.

Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.

Älskade

Ett vanligt liv – en ovanlig hjälte

Nu är det offentligt vem av mina läsare och bloggkontakter som så generöst hjälpte mig att klä min roman Väntrum i nya kläder i höstas. Fantastiskt vackra och talande kläder. Den här bilden och bakgrunden till den och Väntrums fina omslag hittar du hos Ett Vanligt Liv, EVL idag.

20120410-182842.jpgJag är inte lika ung och vacker, annars liknar det mig med min (o)vän termometern 🙂

Jag är så enormt tacksam för att ha fått den här hjälpen, utan minsta önskan om ersättning. Tänk vilken gåva att ha fått möta så fantastiska människor!

Boken kan du läsa mer om genom att klicka på länken om Väntrum i menyn längst upp. Och om du vill beställa den går det utmärkt att använda kontaktsidan.

Barnlöshetsradio och finlandsfärjor

När det är förkylningsludd i tankarna kan man landa vid andra teveprogram och webbsidor än annars. Både bättre och sämre. Nu hittade jag en mycket bra reportageserie om ofrivillig barnlöshet från Ålands radio. Radiotips för dig som längtar, eller för dig som vill veta hur det är att vara den som längtar. Och så hade de ett fantastiskt trevligt boktips där: Väntrum av Cecilia Ekhem. Glädjande förstås.

Nya omslaget. Design: läsaren Liselotte Svelander

Jag har sålt några böcker både till Åland och till Finland, och är så glad över att få sprida dem också utanför Sverige. Tyvärr så är portot så dyrt att vi har fått hitta andra leveransvägar för att inte frakten ska bli dyrare än boken. Tänk om jag hade haft en kontakt på nån finlandsfärja som skulle kunna posta boken från andra hamnen… Eller så får jag åka färja oftare själv.

När jag var liten gick det färjor mellan Sundsvall och Vasa, och vi åkte ganska ofta. Min mormor berättade ofta hur jag på min första resa, som riktigt liten, hade stått och tittat ner och sagt: -”Mycke vatten! Åh, mycke vatten!” Och fortfarande fascinerar dessa gigantiska farkoster. Många somrar har vi kryssat med Silja Line tillsammans med en annan familj, och rätt ofta kommer lockande broschyrer hem. Just nu är jag ruskigt sugen på att ta med familjen, och särskilt dottern, och se Kristina från Duvemåla. Den som vi såg i Sverige när hon var ett sprattlande pyre i min mage.

Färjemöte i Mariehamn 2010

You and I

Skrivardag som ger skjuts åt tredje romanen och välbehövlig återhämtning, men med längtansklump i magen. Barnalängtan. Av en kär sort. Vår trettonåring är med mormor på sportlovsresa till ett av mina bästa och mesta resmål. När längtansflickan var knappt två år var vi där tillsammans.

"Lelle Puuuuh!" Hamleys och Disney Store var härliga lekplatser januari 2001

Jag var i min dotters ålder när jag första gången besökte London. Sen blev det en mängd med besök under de följande tio åren. Familjeresa, språkresa, Taizéresa, vänresa, mamma-mormor-resa, skolresa, inför-bröllopresa…

Femtonårig Cecilia

Västen som jag har på bilden hade jag nästan jämt. Nu har min älskade tonåring fått den och har med den till London. Märkligt och skönt.

Två gånger Chess blev det. Första gången strax efter premiären 1986.

Mormor och dotterdotter kommer förmodligen se någon musikal. Om jag och dottern hade varit lika tidlösa som västen hade jag velat se Chess med henne. Nu lyssnar jag på den musiken och minns hur det var att se och höra Elaine Paige och Tommy Körberg sjunga You and I för 26 år sedan. Här gör de det igen, långt senare. Det år vår flicka föddes. Längtansflickan.