När samma tak och samma himmel har beskådats under lång tid är det stort att få skåda en annan himmel. Eller samma himmel, men från en annan utsiktspunkt.

Det låter som definitionen på ett liv med husvagn, att se himlen från olika håll. Tänk jag trodde aldrig att vi skulle kunna bli en husvagnsfamilj, eller att jag ens skulle gilla att semestra så, men nu har det hänt. Det som började med funderingar på vilken slags semester som kan passa en trött sjukling allra bäst, slutade med en ny bekantskap. En gammal men välbehållen husvagn som kostade lite men har glatt oss mycket. Den har redan blivit långt mer än ett handikapphjälpmedel. En kär kamrat som låter oss se nya ställen och bjuder nära och enkel vila, och sköna kvällar med familjen nära.

Denna helg har det dock blivit mindre vila än jag egentligen behövt, men jag har fått njuta så sköna semesterdagar i huvudstaden att jag kan stå ut med att kroppen nu känns som överkörd. Och ändå är det en trötthet som känns mer frisk än i april när familjen var i Stockholm och jag gick ett fåtal meter och låg febertung i hotellsängen resten av tiden. Nu räckte det med att leta alla lediga sittplatser och nyttja SL till alla sträckor. Och att ta en liggplats när den chansen bjöds.

Den här bänken gav kraft inför besöket på ABBA-muséet. Oj, vilket ställe! ”Det bästa muséet jag har varit på.” sa sjuåringen flera gånger. Han som dansar sig igenom livet hade verkligen chans att dansa sig igenom detta sköna museum. Och storasyster vann poängjakten när vi alla fyra ställde oss i ett musikstudiobås och försökte kvala in som femte medlemmen i ABBA. Mycket mer hann vi med på Djurgården. Inte minst möten med goda vänner. En så skön semester, men oj så jag behöver vila upp mig efter den.

Katten är på sommarbete stora delar av sommaren, precis som sin företrädare, vår gamla katt. Hon som började som innekatt i Uppsala och slutade som tveksam utekatt på Ekhemmanet. Men varenda sommar i sitt 18-åriga liv var hon utekatt i stugan.

Den nu tvååriga kisse som har ärvt alla klappar och allt gos, håller sig också nära hemmet men tycker betydligt mer om att vara ute. Och om att jaga. På stugtomten finns det rejäla möss, och troféerna samlar hon på gräsmattan till allmän beskådan. Ibland är offren så söta att det känns väldigt onödigt att nån som har fri tillgång på mat ägnar sig åt lustmord.

Men är man rovdjur så är man…. ena ögonblicket ett vilddjur och nästa stund gosdjur.

För ett tag sen sa en kompis i ett samtal med mig och sonen
– ”Åh, husvagn är ju det bästa som finns!”
Då svarade sonen, och gav ännu ett av många kvitton på att ordens valör har betydelse för honom liksom för föräldrarna och storasystern:
– ”Nej. Det bästa som finns är familjen!”

Vi log förstås och pratade lite om att ta ord på allvar, och efter det har jag funderat på det där fenomenet att överdriva. Det gör sig påmint överallt. Sällan är det som beskrivs som ”det värsta jag vet” egentligen något att förfasa sig över, och jag har rätt ofta velat säga som sonen. ”Fast vatten i stövlarna är inte det värsta jag vet. Det var bra mycket värre när min pappa blev svårt skallskadad efter sin olycka.” Fast riktigt så militant som ordsnok är inte ens jag.

Andra slags överdrifter handlar om livsstilar. Jag har flera gånger blivit imponerad av vänner som sagt sånt som att ”Jag har helt slutat äta socker” eller ”Under det här året har jag inte köpt några kläder alls” eller ”Vi ser aaaaldrig på teve!” för att sen känna mig totalt lurad när jag ser ett wienerbröd slinka ner eller en nyinköpt jacka visas upp, eller hör ett nysänt teveprogram diskuteras. De säger inte så här för att luras, det är jag säker på, men ändå blir det ett språk som skaver i mig. En överdrifternas dialekt.

Det här med överdrifter verkar vara ett sätt att tala, och jag känner mig inte bekväm med det. Jag blir som sagt lurad. Förmodligen har det att göra med mitt ärlighetspatos och min respekt för orden. Jag säger inte ”jag tror jag dööööör” eftersom jag tror att jag ska leva ett bra tag till, och tycker inte att ”magsjuka är det värsta som finns” trots att jag är orimligt rädd för att kräkas. Och numera har jag lärt mig att aldrig mer säga det jag minns att jag sagt förr. Att jag hellre har feber en månad än magsjuka ett dygn. (Den månaden har snart varat i 1,5 år…)

Monty Python gjorde tidigt humor av överdrifternas dialekt.

Utefrukost med gossebarn idag. ”Mamma, det är perfekt här. Sol på halva bordet, och skugga till dig!”
Det är perfekt med skugga. Så rätt han har. Men idag har det nog inte varit tillräckligt skuggigt eller svalt. Jag är toktrött, och tillfrisknandet som för en vecka sen verkade så tydligt, har hamnat i nån svacka. Jag försöker att inte följa med. Försöker samla på hoppet och intala mig det så många säger… att jag måste förstå att det tar tid. Men ärligt talat vill jag inte förstå det. Jag vill bli frisk NU. Jobba, snabbpromenera, friskisåsvettas, romanförfatta, barnutflykta, resa. Nu!

Äntligen går solen ner bakom träden och även en med solkänsligt huvud kan njuta fritt av trädgården. Solhatt och solglasögon är inte min melodi, men ett måste numera för att hålla huvudet så friskt som möjligt.

Nu är tid för kvällsgodis i trädgården med käre maken. Utan hatt.

I eftermiddag fick vi nästan oväntat men mycket glädjande besök. Stora och små åt förrätt i trädgården. Buskarna dignar av bär. Populärast är hallonen, en plätt med Pettsonstora trädgårdshallon och allt fler snår av ljuvliga skogshallon. Så är det när man avhåller sig från rabattrensning, de bästa bären bjuder in sig själva.

Det kom ett vackert kort från en vän. Medglädje över att min tillfriskningsresa pågår. Ett ögonblick av glädje att få hitta ett sånt kort i sin postlåda. Ett tecken på omsorg. Jag får många såna ögonblick nu, får del av andras glädje över mitt tillfrisknande och min egen glädje att kunna delta så mycket mer i allt som pågår runtomkring. Jag försöker samla på de ögonblicken. Samla på det goda och lägga undan tankarna på att det fortfarande är en lång resa till frisk. Det är det. Även om jag orkar betydligt mer nu så finns febern kvar, och vilan behövs fortfarande i hög grad om jag vill slippa bråkig huvudvärk och öm kropp. Och det vill jag helst. Men idag tar jag bråkhuvudvärken utan att knota ens i smyg. Den kommer av att jag igår orkade vara med och bidra till en fin kväll för mig själv och många andra. Många ögonblick av glädje som är värda sina efterdyningar – om de varar bara idag som jag hoppas. Annars börjar jag förmodligen knota.

Ögonblick av glädje är det också att kunna gå några steg ut i trädgården för att hämta det som gör frukosten perfekt. Och en glad katt som inte blir nerkörd från bordet, utan får njuta av resterna av filen.

Tack för alla fina kommentarer! Jag har ägnat bloggen mindre tid och inte svarat som jag brukar, men jag läser och gläds.

Ett par glimtar från en härlig och lång sommardag. Båt, hav, vänner, mat och salta stänk. Sommar i koncentrat, med anpassning utifrån ork och förmåga. Nu trött, men nöjd.

De förflyttade gränserna tar ut sin rätt. Jag orkar lite mer, ser mer av det jag vill och kan göra, och det som behöver göras. Men så slår det tillbaka med värk och febrighet. Av den sort som jag förut hade precis hela tiden. Så jag får försöka glädjas åt att det nu är långa stunder då jag känner mig som en resenär på bättringsvägen.

Men idag var nog fel dag att testa en lite längre promenad och ta itu med tvätthögar. Så nu tackar jag för att käre maken tar över mina planerade sysslor medan hans målarfärg får torka.

Eller färgen är min. Jag vann den för rätt många år sen med en vers om Katthult, och trots att hela huset målades då så finns det färg kvar. En god vinst. En betydligt större vinst är livet. Och hälsan som jag vill våga tro på, fastän det kommer svackor som den här. Men just nu är det nog en lämplig aktivitet att se målarfärg torka.

Skatorna har återupptagit sina kraxiga serenader. Deras mobboffer har nämligen kommit hem ett tag från sitt sommarlov vid havet. Det är helt otroligt vad dessa fåglar kan retas. Aldrig nånsin har de såna gälla röster som när katten är hemma. Och hon retas tillbaka. Kan sitta helt still och stirra på den skata som kommer nära för att imponera på kompisarna. De påminner om Mamma Mu och Kråkan. Kompisar men tjuriga på varandra. Åtminstone den med vingar tjurar.

Dags att ropa in katten och sätta på teven. Snart börjar Allsång på Skansen. Javisst ja. Det gick ju igår. Men för oss som missade finns en ny chans på SVT 24. Och tack och lov ingen lag som säger att man inte får se på teve när solen skiner. Det finns inte heller nån lag om att man måste rensa rabatterna, och som ni ser skulle vi inte följa den om den fanns.