Våra körsbär börjar sin tillblivelse.

Igår publicerades sommarens viktigaste lista: talarna i årets Sommar i P1. Det anrika programmet som grundades av Tage Danielsson har fyllt en så stor plats i mitt liv så länge att jag blir riktigt häpen över att det inte är så för alla. På samma vis som när nån säger att de aldrig nånsin läser böcker. Hur går det att leva utan sommarprat och böcker, liksom? Sommar- och vinterpraten när de är som bäst ger mig en fördjupad bild av en person som bara varit ett namn, eller knappt ens det. Och väldigt ofta berörs jag på ett personligt plan, får hjälp att reflektera över det egna livet och de stora livsfrågorna.Livskvalitet med andra ord. På årets lista fanns många intressanta namn, och de allra mest spännande var en gammal idol och en ny. Joey Tempest och Sarah Dawn Finer. Hurra!

När jag gick igenom listan över gamla sommar- och vinterpratare hittade jag Vinter med Sarah Dawn Finer som jag hade missat. Ett härligt program med en Sarah som var lika fantastisk då (2009) som nu. När jag läser på hennes officiella Facebooksida (och det gör jag) blir jag ledsen över att så många kommentarer handlar om viktminskningen. ”Hur har du gjort? Berätta!”, ”Du strålar nu!”, ”Du har blivit så vacker!” Jag uppskattar att Sarah själv inte kommenterar viktminskningen någonstans, och tycker det är så oerhört ledsamt att människor lägger så stor vikt vid vikten och hävdar att strålglansen och nästan kompetensen har kommit med viktminskningen. Det är ju inte sant! Det var samma reflekterande, vackra, inbjudande och berörande person som vintertalade 2009 (även om jag inte upptäckte henne på riktigt förrän den första plattan på svenska, Sanningen kommer om natten, klev rakt in i hela mitt system). Visst är det toppen, särskilt av hälsoskäl, när människor blir av med övervikt som kanske krånglat till livet – men att säga att ”nu när du har gått ner i vikt så har du blivit vacker” är rent av oförskämt, och säger något ledsamt om idealbilder.

Nyss hittade jag bonusmaterialet och fick höra vilka musiker och låtar som allra mest inspirerat Sarah. Två personer på den listan är sångerskor som jag lyssnar ofta på och har gjort under många år. Eva Cassidy och Tracy Chapman. Häromveckan sjöng vår dotter Eva Cassidys version av Fields of gold så hjärtat smälte. Och Tracy Chapman finns på Spotifylistan med samma låtar som på den LP jag nästan lyssnade sönder i ungdomen.

I Sveriges radios arkiv finns mängder av Sommar och Vinter att lyssna på, eller att ladda ner till telefonen och ta med ut på promenad eller joggingtur. Jag lyssnar helst under långa, ensamma promenader, men nu när jag i princip bara orkar gå runt kvarteret så blir det mesta lyssnandet i soffan. Men den första lilla stunden av Sarahs Vinter vandrade jag långsamt genom sommaren, tacksam över att känna dofter och kunna höra på både fågelsång och en person som berör mig djupt.

Helgen tog på krafterna så nu är vilan i fokus. Min feber visar inga tendenser att ge sig av, och det är extra tungt i kroppen just nu. Ändå vågar jag hoppas att tillfriskning pågår, om än så långsamt att den knappt märks. Vissa stunder märks den. Huvudet känns lättare och jag orkar en smula mer. Bara smulor, bara korta stunder. Ändå försöker jag lägga det under hoppets mikroskop och tänka att det är på rätt väg.

Här hemma har jag storstädat. Hela köksbordet. Jag tog bort posthögarna, vände upp och ner på duken och ställde fram blommorna vår kulturutövande tös fick för en teaterpjäs i helgen.

En punktinsats. Såna som jag har fått öva mig i att tycka duger. Ikväll kommer mina författarkamrater och sitter runt det här köksbordet. Vi har inte träffats sen i mars ifjol. När min feber nyss hade kommit och jag tänkte att ”det går väl över imorgon”. Ännu har inte imorgon kommit, men ikväll ska vi mötas och tala om hur författardrömmen ska fortsätta förverkligas när imorgon är här. En punktinsats för hoppet.

Till dig som längtar efter att bli mor

Vi känner inte varandra du och jag, men jag känner din längtan så väl. Jag ser hur du lägger handen på magen och undrar om det nånsin ska få bli ett modersliv av din tomma livmoder. Lika tom som din famn. Den som saknar så att det värker i kroppen. Saknar den som du aldrig har mött men ständigt ser framför dig. Jag ser hur du dömer dig själv för att du inte orkar glädjas med dem som fått det som du är rädd att du aldrig nånsin ska få uppleva. Din största dröm. Det som skulle vara en självklarhet men som tycks rinna dig genom fingrarna. Som sanden i timglaset som mäter din tid. Den begränsade. Den som flåsar dig i nacken och hånler när den hör hur andra pratar. Hur de lovar att allt ska gå bra fastän de inget kan veta. Hur de kommer med förslag som du inte har bett om. Hur de tycker att du ska sluta tänka på det som är din dröm. De ser dig inte och du känner dig så ensam. Så ensam och så fast i förtvivlan och längtan.

Du är inte ensam.
Det ska komma en annan tid.

Fastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.

Varma hoppfulla hälsningar
Cecilia
– en gång en längtare, nu en mor

Varsamma råd till dig som längtar

• VILA: Unna dig dagar eller stunder i stillhet med dig själv. Slut ögonen eller fäst blicken på naturen. Pausa Internet och alla planer för en stund och landa med dig själv.
• MINNS: Påminn dig om att du är hel och fullkomlig i dig själv fastän en viktig pusselbit saknas i livet. Detta är ingens fel. Du är inte fel. Du är en hel människa. Hel men trasig och i behov av mjuka händer.
• LÄS: Hitta igenkänning hos dem som är där du är nu och hopp hos dem som kommit vidare. Romanen Väntrum var frukten av en sån tid som du nu går igenom. Smärtan finns där, men också hoppet. Kanske kan Bea ta dig vid handen och hjälpa dig framåt.
• LYSSNA: Välj musik som ger dig vila och kraft, eller igenkänning. Sarah Dawn Finers låt Till dig spelades in med längtans röst och kan ge många lyssnare speglingens tröst.
• UPPTÄCK: Även om du just nu inte kan tänka dig annat än barn genom graviditet, våga ta reda på mer om andra vägar för din skull – inte för att andra säger ”det är väl bara att adoptera”. Det är inget ”bara” med att adoptera, men du kan hjälpa dig själv genom att ta reda på mer i ett tidigt skede. Bredda världen på samma sätt som vi kan läsa om resmål utan att veta om vi nånsin ska åka dit. Hjälp dig själv att bearbeta längtan och rädslan för framtiden genom att läsa om adoption, om att leva utan barn, om att bli förälder till ett äldre barn.
• KRAMA: Om ingen tycks förstå, inte ens de som står dig närmast, låt orden vila och ta till dig den närhet du och ni mår bra av. En kram, en tyst nick, en handtryckning.
• SKAPA: Skriv, måla, pyssla eller använd andra sätt för att kanalisera dina känslor.
• SAMLA: Fånga upp hur din längtan känns och föreställ dig att du försöker beskriva den för ditt barn i framtiden.
• FÖRLÅT: Försök förlåta dig själv för det du inte orkar och andra för det som de inte förmår. Vi brister ibland, men det kommer nya dagar.
• TALA: Berätta om din längtan, om inte alla så för någon. I slutenhet växer smärtan. I öppenhet kan vi bli hjälpta. Ta professionell hjälp om det känns som att du inte kommer att klara det här. Du har mer kraft än du anar, men ibland kan någon behöva hjälpa till att hitta den kraften.

1991. Det året då jag fyllde 21 år och bodde i det första egna hemmet – en dyr liten lägenhet i Uppsala. Tillsammans med min fästman och blivande make. Jag arbetade på fritidshem och längtade mig tokig efter min soldat. Det var på den tiden då unga män gjorde lumpen, då varken mobiltelefoner eller Internet fanns, då huden var mer finnig och mindre rynkig.

Det som påminner mig om den tiden är SVT:s fina Öppna arkiv. Där finns Fasadklättraren. Oj så jag tyckte om den serien. Den sändes i en tid när det inte talades så mycket om orsaker till att människor hamnar utanför mallen för hur de flesta brukar interagera och bete sig. Idag ser jag den igen och tänker att Björn Kjellmans rollfigur kanske har en form av Aspberger. En diagnos som väl började bli känd just i den här tiden. Oavsett så är det en fin serie med citat som vi slängde oss med och som jag hade glömt.
”Bra sagt Johannes!”
”Pappa är inte besviken. Pappa är död.”

Just det sista är en sanning för mig idag. 1991 levde min pappa och hade ännu inte drabbats av den olycka som tog ifrån honom de flesta av hans förmågor och det liv han hade. Vi planerade bröllop inför nästa sommar. Då när pappa skulle hålla tal med ord som jag aldrig har glömt.

Det regnar och de nyfödda färgerna kommer fram extra tydligt. Vackert.
Så ofta talas det om vackert väder och förutsätts att det finns en objektiv bedömning av vad som är vackert väder. Vissa väder är lättare att vistas i, men nog kan skönheten bo i alla väder.

Vägen mellan skolan och vår gata. Förra veckan och idag.

Tösen laddar för Eurovisionkväll med vännerna och gossen uttalar hjärtevärmande omsorgsfullt orden Eurovision Song Contest. Han ser mycket fram emot kvällen, rätt bekymrad över att pappan inte är så intresserad av programmet. Som tur är har han en mamma som fått en oväntad släng av Eurovisionfeber. Den har nog sammanfallit med den andra febern. Just innan jag blev sjuk ifjol fann jag mig ringa och rösta på Dannys Amazing flera gånger 🙂 I år har jag följt båda semifinalerna och suttit klistrad framför Ginas studioprogram. Flera gånger har jag tänkt ”Åh, om jag hade kunnat vara i Malmö hela den här veckan!” Tror ni jag är sjuk? Den här sjukan kan jag dock stå ut med. Låtarna är ovanligt bra, programmet uppmuntrar grabben att dansa vidare, Petra Mede är proffsig och SVT sköter det hela utmärkt. Och Lynda Woodruff är bäst av alla.

Min Sarah Dawn Finer-crush bara ökar. Denna fantastiska kvinna! Ikväll ska hon sjunga för hela Europa. Grattis Europa! Jag känner mig som den idolförälskade fjortis jag en gång var, när jag satt klistrad vid bilderna på Niclas Wahlgren på scen och senare på foton av mig och Joey Tempest. 🙂
Nu är det min fina dotter och Sarah jag tittar på istället. Och just nu kommer sonen in och sätter igång en av Sarahs låtar för att underhålla mig.

Idag väljer jag Mitt Afrika som febernedsättande efter en seg timme med deklarationsjobb (Skatteverket visar ingen nåd mot sjuklingar, förutom en dryg månads uppskov). För fyra år sedan såg vi filmen i Nairobi tillsammans med goda vänner som var på besök. Då somnade jag innan filmen var slut, efter en dag då vi bland annat besökt Karen Blixens hus. Det är speciellt att se huset på filmen och minnas hur vi strosat där under flera besök.

Filmen påminner mig så om mitt Afrika, fastän den gestaltar en helt annan tid. Det är snart hundra år sedan Karen flyttade till Kenya i en tid då världen av så många betraktades som de vitas ägodel, och svarta också behandlades som ägodelar. Karen Blixen var del av den tiden, men ändå verkar hon ha varit en ovanlig person. Hon ordnade sjukvård och skola till sina arbetare, och stred för deras rättigheter precis som vid nutida fairtradejordbruk. Hon klev själv ut och arbetade fysiskt på farmen ibland. När jag bodde på landsbygden i Zimbabwe 1989/1990 och vi vita ungdomar arbetade på majsfältet eller med tegelstenar stannade människor och gapade. De hade inte sett vita människor arbeta så, eller gå långt till fots tidigare. Aldrig nånsin. De hade mött präster, läkare och lärare men inte vita människor som arbetade hårt med sina kroppar. Inte underligt att de tittade. På mig. På Karen Blixen 70 år tidigare.

Jag flyger med Karen och Denys, Meryl och Robert, över Kenyas natur och längtar, längtar. Fastän båda gångerna jag bodde i Afrika inte enbart var fantastiska utan utmanande och svåra på olika sätt. Trots att den sjukdom jag nu hindras av sannolikt har landat i min kropp under en Kenyaresa. Ändå längtar jag. Till ställena de flyger över. Rift Valley. Ngong hills. Masai Mara.

Masai Mara 2009.

Igår åt vi glass i stugan vid havet.

Idag vilar vi upp oss.

Den som är feberfri vilar ute, efter att ha tjatat från tidig morgon om att få gå ut.
Den andra ligger i tevesoffan och ser om en feelgoodfilm. Allt flyter.

Efter att ha umgåtts med vänner som alla längtar efter nästa resa till Kenya började jag fundera över att så många andra uttrycker rädsla för att resa till Afrika och i synnerhet Kenya. Jag kan inte ens räkna alla de gånger som jag har hört just den kommentaren ”Jag skulle inte vilja resa till Kenya. Det är alldeles för osäkert.” Det talas mer om hiv, brottslighet och korruption i Kenya än om det fantastiska turistmål det utgör. Aldrig har jag hört någon säga så om länder i Asien, och Thailand nämns ofta som ett av de vänligaste länder man kan besöka, utan att några problem med brottslighet eller andra bekymmer nämns. Jag anade ugglor i mossen och ville bena ut om t ex Thailandsresor är så riskfria som de utmålas och om det verkligen är så att Kenya hör till de farligaste länderna i världen.

Detta är aktuella fakta:
– På listan över världens 50 farligaste städer finns inte Nairobi med, trots att det är mycket vanligt att utpeka just Kenyas huvudstad som en av världens farligaste städer. Inte heller nån stad i Thailand finns med.
– UD avråder från resor till två områden i Kenya, på gränsen till Somalia, men till fyra provinser i Thailand.
– Kenya finns tillsammans med Nepal på plats 35 på listan över de mest korrupta länderna i världen. (Thailand ligger bättre till än Kenya, och delar plats på listan med de afrikanska länderna Swaziland och Zambia)
– Kenya finns inte med på listan över var svenskar smittas med hiv, medan Thailand hör till de vanligaste.
– Bland tidningsartiklar från det senaste året utnämns Phuket till en av världens farligaste platser medan nya artiklar om riskerna med Kenyaresor är svårare att hitta.

Inget av det här skulle få mig att låta bli att resa för Thailand om jag var sugen på det. Absolut inte. Jämförelsen handlar inte om att svartmåla Thailand, utan att nyansera en världsbild som ofta är alltför svartvit. Rädsla skulle inte hindra mig från att resa till Thailand, men Kenya lockar så mycket mer. Därför är det oroväckande att just Kenya i vardagliga samtal utmålas som ett av världens farligaste och mest korrupta länder.

Så jag kan inte släppa tanken: är det främlingsfientlighet som styr de föreställningar vi väljer att odla om andra länder? Asiens länder och befolkning är generellt mer välbekant för svenskar än Afrikas länder och befolkning. Mer välbekant och därmed mindre skrämmande. Så jag sörjer att så många uttrycker en rädsla för resor just till den afrikanska kontinenten, för jag tror rädslan säger mer om mentaliteten bland svenskarna än om det faktiska läget i afrikanska länder. Som i vårt längtans Kenya.

Högt uppe på Ngong hills, utanför Nairobi. Tillsammans med några av helgens vänner.

Giraffer just vid storstaden. Bara i Nairobi.

Zanzibar (Tanzania). Ingen jetlag. Overklig värme och mängder av palmer.