Fastän jag ligger stilla här i min sjuklingssoffa är det som om jag skulle befinna mig i en krigszon. Det handlar inte om strider mellan stormakter, trots att jag har sällskap av Mr Obama.
”Välkommen Mister Obama!” sa jag när jag hängde upp kangan före jul.
”Va? Heter han Krister?” undrade sexåringen förvånat.
Det handlar om strider mellan olika ideologier. Det är sånt här som jag fått vila ifrån när jag har pausat länge från Facebook och inte har sett alla länkar som människor lägger ut. Tänk att det en person lägger ut som ett exempel på något riktigt klokt, kan en annan person ge som ett exempel på något galet. Ibland är det mer skrämmande än intressant att vi kan tycka så olika, eftersom det ofta gäller djupa värderingar och livsviktiga frågor. De senaste dagarna har jag inte kunnat vara tyst, utan givit mig in i krigszonen när frågan är för angelägen för att jag ska kunna hålla tyst. Med mer huvudvärk som resultat. Men om alla andra är tysta eller ger tummen upp för sånt som strider mot det som jag ser handlar om synen på människors lika värde eller om onyanserad åsiktsförmedling så kan jag inte vara tyst. Trots att det kostar på att delta i krigföring när man är en stukad soldat som helst vill att alla ska lägga ner vapnen och vara sams.
De strider som jag ser och känner pulsen stiga av handlar exempelvis om språk, genus, rasism, vaccin och kosthållning. Väldigt ofta med inslag av religion som gör att diskussionen nästan blir omöjlig eftersom alla motargument tolkas som om de är sända från djävulen. Jag ser personer som har bestämt sig för att den som använder ordet hen ser ner på Guds skapelse och automatiskt menar att flickor inte får klä sig till prinsessor. Jag får återkommande tips om antivaccinationshemsidor som bara publicerar texter som misskrediterar vaccin och som kallar all positiv nyhetsrapportering om vaccination som köpt forskning. Jag ser artiklar som gör ner dem som försöker lyfta frågan om hur ojämlikt vi betraktar människor beroende på deras ursprung och utseende.
I Alf B Svenssons artikel ”Sluta försöka göra barn könsneutrala” finns exempel på hur en förenklad bild kan målas upp av dem som är av annan åsikt. Rätt och fel. God och ond.
”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”
Vilka är dessa ”genusfundamentalister” och könspoliser undrar jag? Finns de ens i verkligheten, eller är bilden skapad av den andra åsiktssidan för att svärta ner motståndaren? Kanske finns någon enstaka person som skulle vilja slänga ut dockvrån, men jag är övertygad om att de flesta som funderar i genustermer menar något helt annat: att erbjuda leksaker och aktiviteter utan förutbestämda könsindelningar. Just så upplever jag att det är och har varit för vår son. Han väljer gärna traditionella pojklekar, men tycker om att leka rollekar i dockvrån. När personalen uppmuntrar det vill jag inte kalla dem könspoliser utan kompetenta.
Lekkamrater för pojkar och flickor.
I frågan om rasism vill kända debattörer gärna lägga yttrandefriheten i andra vågskålen och måla upp att det råder ”åsiktsförtryck” i Sverige. I mina öron ett lite finare sätt att säga som dem som försvarar rätten att säga negerboll med att ”snart får man inte säga nånting här i Sverige”. Stina Dabrowski skrev nyligen: ”Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller ”de svaga” i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras”. Med exemplen som följer om Jonas Hassen Khemiri måste hon alltså mena att de som möts av rasism har har fel om sin upplevelse, och att det inte finns något som är objektivt rätt eller fel när det gäller hur vi får behandla varandra. Gör inte det hela rättsväsendet ganska bortkastat?
När det gäller moderna dieter, färdiglagad mat och vaccin- eller läkemedelsdebatter går det sällan att använda vetenskaplig forskning som argument mot dem som med missionärsiver driver de här frågorna. Forskningsrapporter och myndigheter som Livsmedelsverket och Läkemedelsverket betraktas som köpta av industrin och den ondes representanter på jorden. Ett exempel är vår lokala men rikskända ”fettdoktor” Annika Dahlqvist som kallar alla som baserar sina åsikter på traditionell forskning för ”etablissemanget”. Ett slags maktspråk, precis som Alf B Svenssons förminskande av genusteorierna, och med en slags religiös ton som är svårt att argumentera emot eftersom varje motangrepp förstärker teorin om andra sidan som fienden.
Visst är jag själv omutbar när det vissa av mina åsikter, åtminstone när det gäller min tro. Det knepiga med de här diskussionerna är att de i grunden inte handlar om religion, men att det är just så de debatteras.
—————
Så där. Nu har jag ägnat många timmar i febersoffan åt att mödosamt sammanfatta flera veckors funderingar. Jag känner mig inte direkt arbetsför när en sån ”aktivitet”, dvs att liggande knappa långsamt på paddan, gör att tempen stiger och huvudet värker mer. Kanske gör inte heller orden skillnad för nån enda, men jag själv har fått sätta ord på det som tillsammans med krigförande antibiotika stormar inombords när jag ligger här. I det fallet, och i fråga om synen på människans värde tror jag att det finns gott och ont. Måtte det goda segra. Det finns så många frågor jag borde få chans att ägna mina dagar åt. Och så många oviktiga aktiviteter som jag längtar mig galen efter. Sånt som är betydligt mer givande eller roligt än kampen mot en udda sjukdom.
