Vi har en katt som nog gläds åt att det numera alltid finns någon hemma. Hon kan gå in och ut som hon vill (eller som jag vill om hon har för mycket bus i kroppen för att vara inne) och får gosa hur mycket hon vill.

Igår kväll när tempen ville ner och jag ville ut och känna på vintern följde kissen med. Jag satte mig på sparken och lyssnade på Radiopsykologen och snart hade jag en katt i knät. Hon verkade tycka att det var fullt normalt att en påpälsad människa sitter rätt upp och ner utomhus i vinterkvällen.

Sen la hon sig intill kaminen som proppats full med ved och spred sån värme att man nästan brände sig på pälsen. Inte fullt normalt i mina ögon, så katten är nog mer öppensinnad än jag – jag som är så liberal. 😉

Redan i början av förra året slog jag fast att det är en sjukdomsvinst att läsa fler böcker och se mer film än vanligt. Det står jag fast vid, även om kostnaden i det här lotteriet är högre än vinsten. Före jul gick jag (därför) på en reklamkampanj och skaffade ett prisvärt abonnemang hos en hyrfilmfirma.

Nu kommer beställda filmer direkt hem i brevlådan, och när filmen är sedd lägger jag tillbaka den i kuvertet och postar den i gula lådan tre hus bort på vår gata. Sen kommer inom ett par dagar nästa film på listan. Vi har sett svenska 90-talsklassiker som Rapport till himlen, amerikanska feelgoods och nu senast Cockpit. En underhållande och lite tänkvärd film, men långt ifrån det senaste årets riktiga kvalitetsrullar. Det där filmerna jag har sett flera gånger. Oftast ensam med neddragna rullgardiner och en filt över mig.

Dear Alice/För kärleken av Othman Karim. En berättelse som blivit allt mer aktuell under året 2012 då en rasistisk grundsyn blev alltmer synlig.

The hours/Timmarna med filmmusik av Philip Glass som var ett med mig redan innan jag såg filmen. Det gav en sällsynt, uppslukande effekt. Musiken lyssnar jag på så gott som dagligen och filmen fick mig att börja läsa, men inte avsluta, Virginia Woolfs Mrs Dalloway.

Incendies/Nawals hemlighet. Smärtsam, chockartande och vackert berörande.

En som talar om kvalitetsfilmer skulle nog kunna beskyllas att vilja tillhöra en kulturelit. Det är verkligen ett skällsord, i mina öron uttalat av dem som ser ner på dem som de tror vill sätta sig över dem själva. En slags inbillad karusell av förminskning som upprätthålls av dem som tror sig ha lägre status men sätter sig över. För trots att kultur må vara betydligt svårare att mäta än t ex idrott och utbildning, där elitbegreppet används som beskrivning istället för skällsord, så finns det människor med särskild kompetens på det kulturella området. En elit som genom erfarenhet och skärpa kan betrakta och analysera kultur på ett helt annat sätt än vi vanliga kulturkonsumenter.

Varför är den förmågan så bespottad? Jag har aldrig hört någon se ner på en sportkommentator på det sättet, fastän jobben är snarlika. Kanske var en sån fråga bakgrunden till SVT:s nya serie Fråga kultureliten. Ett program helt i min smak, inte minst eftersom en av mina största favoriter inom kultureliten finns med i panelen. Jag behöver väl knappast säga hennes namn, även om jag förstås hoppas att hon ska egogoogla och vilja bli min bästis. 😀 Jessika Gedin.
I första programmet talar man just om begreppet kulturelit, och det är en fröjd att få höra dessa skarpa personer spekulera. Tills du ser det kan du få drabbas av ord av en bländande författare och musik av en skimrande kompositör. Kulturelit som bjuder oss att ledas av och växa med dem.

Det är februari. Jag trivs inte riktigt med den månaden i år. Namnet påminner mig om att det var i februari förra året jag senast kände mig kände mig riktigt frisk. Jag inser att det finns människor som lever hela liv med sjukdom, men det perspektivet finns inte riktigt när jag ser på min egen tillvaro. Jag längtar så vansinnigt efter att vara frisk och stark.

Idag har jag haft TV4 Play som underhållning. Två avsnitt av Allt faller. Jag såg de första två avsnitten men fastnade inte för serien. När jag sa det till min fjortonåring svarade hon att det är inte så roligt, men poetiskt. Så sant. För de avsnitt jag såg idag berörde mig verkligen. Herrarna Rheborg/Gardell bjuder på sina karaktärer och sätter in dem i ett fiktivt, verklighetstroget, komiskt men så allvarligt samtidigt. Om sånt som att lämna sina fasader och nå någon annan. Att förlora sin förälder och att hitta sig själv. Att fastna i en roll och försöka slingra sig loss.

Kanske borde jag glädjas åt människor som tror de har något att säga och sedan säger det. Jag gör det ju själv. Förmedlar det jag tror är viktigt och behöver sägas. Med risk för att verka märkvärdig erkänner jag nu vad jag suckar över flera gånger i veckan: alla kvasivisdomsord som valsar runt på Facebook och gillas och delas av tusental.

Det kan ju verka gulligt och harmlöst, men jag står inte riktigt ut. Så många av dessa s k visdomsord som andra kanske nickar åt och säger ”Guuuu, så sant!” åt, håller för mig inte ens att skrapa på med nageln. Förmodligen har jag osunt vassa naglar och ett smått fanatiskt förhållningssätt till ord, men dessa ord gör mig så trött. Ord som enligt rubrikerna påstås handla om personlig utveckling och klokskap, men för mig bara tyder på brist på eftertanke.

Var aldrig avundsjuk. Tänk alltid positivt. Se aldrig bakåt. Skit i alla som nån gång betett sig illa.

Jag tror inte på nåt av det. Jag tror det är precis tvärtom.

-Om avundsjuka dyker upp, känn på den och vad den säger dig. Vad den bottnar i.
– Om du inte orkar glädjas med andra, slå inte på dig själv. Just nu bär du kanske på för stor smärta för att orka glädjas åt att andra har det som du saknar.
– Våga möta din sorg och smärta. Låtsas inte att allt är bra om det finns tårar som behöver gråtas.
– Se bakåt. Det som du bär med dig kan ge ledtrådar till dina reaktioner och val, och hjälpa dig att hitta nya sätt och vägar.
– Minns att vi alla ser världen från vår egen synvinkel, och att det ibland får oss att behandla andra på ett sätt som sårar dem. Ingen är perfekt. Vi behöver få och ge nya chanser.

Men såna krångliga visdomsord skulle högst få två bifall. Fyrahundra personer håller med om att man aldrig får vara avundsjuk. Och en märklig mening om att man tömmer sina depåer av kärlek om man älskar för många människor har nästan tvåtusen tummar.

För ett tag sen när jag fick fnatt på att så många spred vidare falska efterlysningar och ”sanna” och namngivna vittnesbilder lät jag bli att bli så här arg. Jag gjorde en bild istället för att se om den också skulle spridas i rasande fart.

Några delningar blev det faktiskt. Men det är uppenbart att det för majoriteten är ointressant att sprida vidare sånt. Andra bilder är däremot ibland viruslika och sprids som om de vore tidernas viktigaste budskap. Undrar hur många lajks jag skulle få för en sån här bild.

I mina ögon är den exakt lika relevant som frasen ”Tänk alltid positivt.”
Men det är mina ögon det. Idag ovanligt irriterade. Tur att det snart är dags för Facebookfasta.

Idag är språket i mina tankar. Av många anledningar. En orsak är att jag har börjat läsa i en 23 år gammal pärm som jag fått av min mamma. Där finns alla breven jag skrev hem från ett omtumlande halvår i Zimbabwe. Jag hoppade till när jag upptäckte att jag i ett av breven kallade chokladbollar för n-bollar! När jag själv, 19 år, befann mig bland nästan uteslutande svarta och aldrig skulle få för mig att kalla dem för n-ordet. Det var en nyttig upptäckt. Insikterna har kommit med tiden, och jag har mycket kvar att lära. Men jag blir ännu mer upprörd när jag påminns om att fullvuxna människor idag använder ordet kategoriskt och vägrar inse att det är något fel med det. Nu när debatten är en helt annan och människor fortfarande hävdar sin rätt att använda ett kränkande skällsord som en – i deras blå ögon – en oladdad beskrivning av en annan människa.

Jag tänker också på fraser som vi använder dagligen. När jag var på väg att skriva ”Krya på dig!” till en förkyld person formulerade jag om mig med tanke på orimligheten i en sån uppmaning.

När 118 100 försöker förklara frasen lägger de till ”Självklart kan man inte bestämma när man ska vara frisk eller inte men det är ändå en lyckoönskning liksom God kväll!”
Jag kan tycka att det är lite ledsamt att det har blivit uppmaningar av det som är tänkt som en tillönskan. ”Jag önskar dig en god jul” har en helt annan klang i mina öron än GOD JUL och ”Jag hoppas att du snart får känna dig kry” en mer rimlig önskan än uppmaningen ”Krya på dig!” som förstås har samma andemening, men ändå, när man granskar frasen i sömmarna, kan låta som ”Nämen, ta och gör dig frisk nu hörru!”

Ibland förlorar språket på att förenklas. När en tillönskan riskerar få klang av ett ack så litet pekfinger. För övrigt är tillönskan ett sanslöst vackert ord och att prosit (med betydelsen ”må det dig väl gagna”) skulle kunna brukas i långt fler sammanhang än enbart vid nysningar.