Den senaste veckan har jag sett både bloggar och artiklar som har suckat över begreppet, eller snarare företeelsen, ”egentid”. Som vanligt är det svart eller vitt, rätt eller fel. Och att ha behov av något som man kallar egentid är fel, fel, fel enligt skribenterna – som kanske alla inspireras av Malin Wollin (som jag inte skulle ha känt till om hon inte varit på omslaget till det andra nummer av Mama som finns i min ägo.)

Oavsett vad jag kallar det så har jag behov av tid som är bara min. Då det är bara jag. Efter utmattningsdepressionen är det nödvändigt med de andhämtningar som det ger att inte ha någon annan människa i närheten. Inte ens de mest älskade. Fastän det nästan har gått ett decennium sen jag gick in i den berömda väggen så ligger utmattningen latent nånstans och tvekar inte att skicka sina signaler om det händer svåra saker eller av andra orsaker samlas stress och oro i kroppen. Jag ser det hos mig själv och jag ser det hos andra som har drabbats på liknande sätt, nuddat eller kraschat vid väggen. Jag tror man måste lära sig strategier för att hantera det precis som vid andra kroniska åkommor. För mig är ensamma promenader, deltidstjänstledighet, skrivande, och min mans support kring det, lösningen. Det ger mig den där utskällda egentiden. Friskvård för en själ med skavanker.

Just idag behöver tiden användas till ekonomi och textredigering. Det är inte lika mycket friskvård. Men om jag lyssnar på Eva Cassidy och dricker te under tiden så blir det effekt ändå.

Och kanske en kardemummakaffe till eftermiddagen.

Två mammor och tre barn drog iväg direkt efter frukost och var bland de första på plats på Himlabadet. Vår tös var för övrigt bland de första på plats någonsin eftersom hon vann biljetter till invigningsceremoni och premiärbad i juni 2010.

Det var läge också för mig att testa vattenrutschbana. Riktigt roligt när det inte är nån trängsel. Fika är också roligt.

Trängsel är mindre roligt. Så om man inte har råd att hyra hela stället så är det en bra idé att komma tidigt. När det inte ser ut så här:

Sedan tidningen Mama med boktipset om Väntrum, kom ut, har 100 besökare googlat sig fram till min blogg. Drygt hälften är helt nya besök, och i genomsnitt har de hundra stannat på bloggen i dryga 13 minuter! I genomsnitt. Betyder det att googlarna tillsammans har ägnat 1300 minuter (nästan ett dygn!) på den här sidan? Jag vet inte om det är så jag ska förstå statistiken, men nytillkomna följare är hur som helst väldigt välkomna! Från andra bloggar och hemsidor hittar många hit, och via Dominique Music Productions kommer några besökare. Där hittade jag den här fantastiska sången med text av Doreen Månsson och musik av Christopher Dominique. Doreen sjunger fantastiskt vackert tillsammans med vår dotters första idol. Som 1,5-åring gillade hon Carola och vi sjöng Himlen i min famn som godnattvisa ett tag. (I julas sjöng vår tös den sången själv i kyrkan) Längtansflickan och jag gick på julkonsert så hon var en 4-åring som häpnade över att Carola fanns på riktigt 🙂

Förut ringde telefonen och en kvinna frågade om jag kunde engelska, sen presenterade hon sig och sa att hon ringde från Microsoft. Jag var riktigt otrevlig och sa att jag inte trodde henne. sa good bye och la på. Tror ni hon var sann eller spam? Spam är jag övertygad om, och om nån sekund har jag googlat mig fram till hur det ligger till. För jag är också en googlare. Och en mamma. Lycka! Nu är båda barnen hemma och vi ska förbereda för välkommet helgbesök av goda vänner.

Torsdag och slut på arbetsveckan. Hämtning av femårig mini-Michael från förskola till dansskola och sedan dans för egen del. Eller träning på Friskis & Svettis, men att det är Dans Afro som är mitt favoritpass alla kategorier är egentligen förvånande eftersom jag är nån slags dansanalfabet. Men jag älskar den där träningen. Fantastisk ledare, härliga rytmer och snällt mot krånglande knän. Och så en aning från vår andra kontinent. Jag har inga flashiga gympakläder, utan gläds åt F&S fria stil och har träningsbyxor men vanlig T-shirt. När jag tänker efter har jag alltid afrikanska tröjor. ALLTID!

Oftast den här kenyanska, inköpt på den fantastiska återresan för snart ett år sen:

Men idag hade jag en 22 år gammal T-shirt från Zimbabwe. Jag gillar att 19-åriga Cecilia är med när 41-åringen tränar.

När jag satte mig i bilen var det Radiopsykologen. Förra veckan grät jag (faktiskt) över att det var Malin Edlunds och Anna Ivemarks sista program. Denna vecka grät jag över hur den nya programledaren redan i första programmet tog upp mina viktigaste frågor. Allan Linnér visade sig vara en ny röst jag med glädje kommer att följa. Han har, tror jag, andra sätt att närma sig frågorna än Malin, men hjälper dem som ringer på samma sätt. Samma varma ton och samma fokus på vad känslorna berättar för oss. Och så slutminuterna: ett brev från en lyssnare som drabbats av två missfall, det sista mycket smärtsamt rent fysiskt. Det sätt som Allan svarade på det fick mig att vilja skicka blommor också till honom. Han nämnde bl a det problematiska med uttrycket ”skaffa barn”.

Dagens lunch med bloggarvänner som lever mitt i längtan kanske bidrog till tårarna som kom just då. Tårar av minnen, medkänsla och tacksamhet för att denna, min hjärtefråga, fick utrymme i mitt hjärteprogram.

Veckans bästa köp visas här på bild.

Jag menar inte pälsbusen, men lådan. Vi har haft kattsand i duschen och resten av golvet sen i augusti. Nu börjar en ny tid, för sanden stannar i lådan hur djupt kissen än försöker gömma sina prylar.

Lilleman och jag tokstädade badrummet före middagen. Han fick gå lös med tandborste i springorna på radiatorn (=elementet. Daughter of a plumber… eller rörfirmaägare iaf) och jag fick säga adjö till alla sandrester. Skönt. Och nu säger jag adjö till den här dagen. Godnatt!

Igår satt jag med två barn framför teven. Liten med ont och behov av ovanligt mycket gos, och stor i fåtöljen bredvid. Då spelades den här fina och sorgliga sången på Barnkanalen.

Kära syster – Dilemman med Doreen | SVT PlayTryck mellanslag för att pausa. Tryck Ctrl + pil upp för att öka volym. Tryck Ctrl + pil ned för att minska volym. Tryck Esc för att stänga fullskärmsläge. För mer information se ”Hjälp”.

via Svtplay

SVT verkar inte vilja att man ska kunna sprida deras pärlor på det här sättet, så jag fick ta en omväg som inte heller ger nån snygg inbäddning av filmen. Men se den. Ögonen tåras och det dyker upp både tacksamhet, oro och förtröstan. Doreen Månsson kan det här med att göra sångtexter som berör både liten och stor. Dilemman med Doreen är grammisnominerad läser jag nu. Liksom vår kamrat i syd varit ett par gånger, Dan Bornemark. Fantastisk musik för stora och små barn även där. Och det gemensamma draget att låta kompet vara ruskigt proffsigt, symfoniorkester till barnlåtar. Det är grejer!

Dagen var intensiv från sex imorse till åttasnåret. Efter ett gympapass satte jag mig i bilen för att köra i snöstorm till familjestugan som får bli en andhämtning och skrivarstuga tills imorgon eftermiddag. Svettig och lycklig att ha råkat hamna i bilen just när Radiopsykologen skulle sändas, men strax blev jag uppriktigt sorgsen. Det skulle visa sig att detta var det sista programmet med psykologen Malin Edlund och programledaren Anna Ivemark. Ett segdraget NEJ behövde jag inte hålla inne med när jag satt där i bilen.

Det här programmet har verkligen betytt mycket för mig. Det har jag skrivit om många gånger här och talat om med många vänner. Senast idag (innan jag visste att det var en dåtid jag skrev om) skrev jag så här till en god vän:

…och en del handlar nog om att acceptera och inrätta sitt liv efter sina egna förutsättningar. Och samtidigt våga tro att det finns verktyg jag inte har fått syn på än…

Mina stunder med Radiopsykologen hjälper mig oerhört i detta att försöka förstå hur jag ska hitta verktygen i det som är mina kamper. Och de frågor hon ger till dem hon talar med använder jag ofta på mig själv.

Men nu slutar alltså Malin Edlund som radiopsykolog, och jag kommer sakna henne som jag har förstått att man kan sakna sin terapeut i verklig terapi. Samtidigt blir det spännande att höra Allan Linnér som tar över.

Tack Malin, för att du har hjälpt mig se allt mer av livet och medmänniskorna och att förstå mina känslor som budbärare att ta fasta på. Just nu är en av känslorna sorgsenhet, som den är vid ett avsked från någon som har varit viktig. Samtidigt finns en känsla av glädje över att ha fått ett till fint blogginlägg dedikerat till min roman, och jubelglädje över att bloggvännen Hedda (tillika Radiopsykologslyssnare) nu ÄNTLIGEN ska få resa till sin efterlängtade dotter.

Och så känner jag glädjefrid över att få pausa och ägna tid åt mitt skrivande. Under gympan kom en ny del av tredje romanen till mig, och det har jag lust att ta tag i. Men det jag har lovat mig själv att göra är att redigera Väntrum inför ett nytryck. Så jag tror jag börjar redan nu.

Fridens liljor!

Eller förresten. Inga liljor. Istället en annan blomma till Malin – och Anna och redaktionen – med tack för ett program som har gjort skillnad. Blomman bär den doft jag tycker allra mest om, vid sidan av syrén. Jag tar med mig doften och ljuset som Radiopsykologen spridit och går vidare med nytt sällskap. Tack!

Du som ännu inte hört Radiopsykologen har chansen att hämta hem de gamla programmen i sändningsarkivet.

Julbelysningen i vår, ovanligt adventspyntade, stad har till sist plockats ner. Jag hör inte till dem som tröttnar på julen redan på annandagen, så jag har varit glad att det har fått lysa länge.

Och hos oss lyser det fortfarande. Sakta, sakta har jag plockat bort juligheterna ungefär en ljusstake eller röd duk var tredje dag. Men allt är inte borta.

Det får lysa ett tag till. Inga andra lampor kan ge det här harmoniska skenet. Och vem har hittat på att stjärnor och flerarmade ljusstakar ska bort ett visst datum. Ingen i det här huset i alla fall.

Men ända till påska kommer de inte vara kvar. Först kommer fastan, och fastetraditioner har vi i det här huset. Och dem kommer jag nog återkomma till.

Det finns (som trogna läsare redan vet) något i mig som gör uppror så fort jag läser en uppmaning i stil med att ”skicka vidare till fem vänner innan dagen är slut” eller ”Dela det här om du är emot rasism”. Den sistnämnda uppmaningen sprids via Facebook just nu.

En fin liten berättelse om en kvinna som klagar på att hon får sitta vid en svart man på flyget, efter en del bestyr hittar flygvärdinnan en plats i första klass-kabinen. Platsen erbjuds till den svarte mannen och alla i planet applåderar.

Som sagt, en rar berättelse. Men cyniker och googlingsbenägen som jag är hittar jag flera exempel på att historien är gammal och sannolikt inte sann. Eller kanske lika sann som mejlen som lovar att jag ska bli lycklig om jag skickar vidare de gulliga små änglarna eller vad det nu är till halva min adressbok. Kanske kan det tyckas betydelselöst om det är sant eller inte om man sprider ett viktigt budskap. Men jag är rädd att det inte gör någon som helst skillnad annat än att det skräpar ner cybervärlden –  som är mångas arbetsmiljö.

Det skulle förmodligen göra större skillnad om alla som delat den här berättelsen på Facebook istället skulle resa sig eller protestera varje gång någon kollega eller kompis säger något nedsättande om människor med annat ursprung, eller annan sexuell läggning än majoriteten. Och att någon säger sånt sker tyvärr mycket mer ofta än såna här flygplansincidenter.

Man uttrycker det så bra på Hoax (för övrigt en guldgruva för cyniker), så jag delar med mig av det här:

It is difficult to see how simply sharing will do anything to help. The act of sharing such posts often leaves people with the largely misguided belief that they have actually done something to remedy the specified problem. Unfortunately, racism is still deeply entrenched in many people and societies. Often, racism is exhibited in much more subtle – but equally destructive – forms than the blatant example outlined in the story above. Of course, effectively combating racism in all its insidious forms requires a lot more than sharing a story on Facebook.