Det har just blivit den 4 juli. En dag att fira.

Den 4 juli 1992 blev jag fru Ekhem. Jag. Jag som i tonåren trodde att det aldrig, aldrig skulle komma nån som skulle bli förälskad i mig. Nu har jag kallats för hustru i tjugo år. Och den som kallar mig det är den som jag innerligt älskar. Han som var min längtan.

Till Mattias

Du var min längtan

Jag ville fyllas av en kärleksglädje, sprittande som vårens vilda fors.
Jag ville gråta hejdlöst, och kramas hårt av ömhetens händer.
Jag ville vandra ensam, men hand i hand, mot befrielsens kors.
Jag ville vaka tillsammans, och se hur mörkret mot gryningen vänder.
Jag ville mötas nära. Lyssna i tystnad och förstå.
Jag ville trösta ordlöst. Glädjas i den glädje som var din.
Jag trodde att min längtan var mer än jag nånsin skulle få.
Du var min längtan. Nu är du min.

Cecilia Ekhem. 1991

När vi var nyförlovade tjugoåringar skrev jag den dikten. Den tonsattes av en kär vän som sjöng den för oss på vigseln. En härlig fest med över hundra gäster och en bild av hur vårt liv såg ut då. Vigseln, festen, gästlistan, menyn, klädseln….det var då. Och en alldeles fantastisk dag. Men det mest fantastiska är att också idag känns kärleken lika trygg och livet minst lika hoppfullt. Och barnen som vi redan då längtade efter finns här med oss.

En dryg vecka före midsommar blåste min lille gosse på en utblommad maskros, och önskade ”att mamma ska bli frisk nästa fredag”.

Just den fredagen, på midsommarafton, märktes det tydligt att något hände i kroppen. Jag har långt kvar till frisk. Men är på väg. Det är gott. Att få vara på väg.

I över sjutusentrehundra dagar har jag varit gift. Nästan halva livet.
Om en vecka firar vi 20 år, och jag tänker mycket på hur det var då och allt som har hänt sen dess. Det är fantastiskt att få vara trygg i kärleken och känna längtan efter många fler decennier tillsammans. På vår vigsel sjöng en god vän bland annat denna sång.

Den här gången är det en skön norsk röst som sjunger. Ola Fjellvikås. Hans sång, Lars Forsells text och Monica Dominiques fantastiska musik tillägnar jag min älskade man idag. Tillägnan.

Till dig, du är långt bort och nära
Vågor ska bära dig till min strand
Du som är böljesång
Dyningens mjuka gång intill land
Till dig.

Ibland kan en pryl föra mig tillbaka till barndom. Som ett durkslag där barndomsmakaronerna rann av inför strandutflykterna innan de blandades till en makaronisallad med ärter/majs/paprika och salami.

Det är ibland så svårt att förstå att jag är vuxen och har egna barn som också de får minnen till olika platser och prylar. Och maträtter.

Dagens snabbmat, spagetti och laxsås, tilltalade hälften av barnen. Och hälften av maten tilltalade alla barnen 😉

Dagens laxsås
En mjölk/gräddskvätt
En burk crème fraiche
En fiskbuljongtärning
Citronpeppar
Några nävar finstrimlad gravlax
Några klipp gräslök

Det blommar på vårt bord, av omsorgsbuketter och sommar. Denna midsommar firar jag med min familj och med andra kära som inte dras för att vara med en sjukling. Förra året var jag hemma ensam för att skriva och jobba några dagar till före semestern. I år jobbade jag sista dagen före sommaren innan det ens hann bli påsk. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men väldigt ofta blir det ändå riktigt gott till sist, med lärorika och värdefulla bilder i backspegeln.

Jag önskar just dig en GLAD MIDSOMMAR! Med hopp och glädje, eller åtminstone hopp om glädje.

Det är väldigt populärt att ifrågasätta Livsmedelsverket, och lansera böcker och bloggar och filmer om moderna dieter. Såna som kostdoktorn och fettdoktorn hävdar att det är de gällande näringsrekommendationerna som gör människor feta och sjuka.

Nu kommer rapporten från en stor (17000 människor som följts i snitt i 14 år) studie som visar att om man följer Livsmedelsverkets råd så mår man bra och lever längre. Dödligheten i hjärtkärlsjukdom är 41% lägre i gruppen som följer råden.

Det är inte kostråden som är problemet. Det är människorna. Vi följer inte råden. Inte jag i alla fall. Men jag tror på dem. Och tror att det globalt skulle bli ett betydligt värre problem om majoriteten övergav klimatsmarta kolhydrater för högkostnadsprotein.

Godis är inte nyttigt. Men gott. Lakrits är mitt bästa. Och jordgubbar och knapriga nektariner.

Tänk att det tog så långt tid innan den här reklamfilmen kom. Jag minns att det var min största morot till att bli vuxen: man kan äta godis på vardagarna.

Lördagsskriven smygätarhaiku av Cecilia Ekhem

”Du kan ta en frukt”
säger föredömlig mor,
smygäter godis

Får jag (och Spotify) bjuda på en alldeles ny låt med Lisa Werlinder?
En sommarpärla liksom hennes sånger i albumet Ett minne blått.
Fantastisk sångerska och en skådespelare utöver det vanliga.

”Äntligen midsommar” är inga ord som lär komma över mina läppar just detta år, om det inte råkar ligga nån sanning i sonens löfte om att jag ska bli frisk på fredag. Men Äntligen midsommar heter en film som just Lisa Werlinder var med i. Allt jag minns av den filmen är att man inte borde se den med sin unga dotter. Det gjorde jag. Det finns dock många andra, mer sevärda filmer som Lisa har varit med i. Men just nu lyssnar jag istället för att se. På henne och Magnus Carlsson i Tycka om mig.

”Kan du tycka om mig, de dar min himmel är grå…”