Mamman till Lotta på Bråkmakargatan bad sin dotter gå upp på sitt rum och stanna där tills hon blev snäll igen. En svår uppmaning, eftersom det var mammans mått på ”snällhet” som gällde. Jag får hitta på andra sätt för jag har inget eget rum att stanna i tills jag blir snäll, men drömmer ofta om en friggebod, en skrivarstuga som är min.
Idag var snällmedicinen denna:
– Mamma Mu-läsning i kökssoffan
– Sonens elgitarrkonsert på blockflöjt
– Snabblunch utomhus (två meter utanför ytterdörren där jag sitter/ligger än medan gossen leker)
– Kattgos utomhus
– Sittande publik på skidtävling med en kvillerskrattande tävlande och två i publiken, varav en fyrfota.
Biverkningar: trötthet, kalla händer, varmt hjärta.
Effektens längd: okänt.
När jag letade efter en bra bok igår dök det upp en riktig bladvändare. Fortsättningen på den bok jag läste för ett tag sedan. Min egen dagbok, skriven av en nittonåring full av känslor och långt hemifrån. Jag blev påmind om min första tid i Afrika, om ett liv långt ute på den zimbabwiska landsbygden, om syskon med annan hudfärg, om min längtan efter kärlek och min rädsla för att aldrig få bli älskad.
Jag minns dig. Nittonåringen med alla dessa känslor, och jag vet hur det kommer att gå. Har läst boken redan. Om bara några månader kommer du att träffa den älskade. Den du ska få dela ditt liv med. Exakt 23 år senare kommer du läsa dina egna ord sent om kvällen. I rummet intill sover din älskade, snart vuxna förstfödda, och bredvid dig ligger ditt yngsta barn, också han frukten av längtan och kärlek och av ytterligare en lång vistelse i Afrika. På andra sidan om honom sover mannen som, när du skrev de här orden, inte trodde att du skulle få möta. Och mötte strax därefter.
Idag läser jag vidare, och förgyller simpel juice med kenyansk passion. Teet dricker jag i en favoritmugg från Nairobi och minns att det är två år sedan vi lämnade vårt Kenya efter vår första återresa. Den som ska följas av många fler. Idag berättar statistiken att någon har hittat min blogg via Vings sida om Nairobi. Mitt myckna bloggande och drömmande om Disneyland Paris gör att mina länkar till Vings hemsidor ibland får någon att hitta mig, och nu fick det mig att hitta tillbaka till researrangörens lockande sidor. Minnen och drömmar. Safari och Mombasakusten, och så en plats som jag så ofta drömmer om. Zanzibar. När vi bodde i Nairobi vann jag två hotellnätter på ett paradis. Breezes. Ett ställe dit man knappast åker bara över helgen, men det gjorde vi. Min mor, min dotter och jag. Min pappa hade nyss dött hastigt hemma i Sverige, långt ifrån oss, och eftersom vi inte kunde förändra något där vi befann oss gjorde vi helgresan till detta paradis. Mindes, sörjde, gladdes och drömde.
Jag drömmer om att resa dit igen, med hela familjen. Det är precis så vackert som researrangörernas bilder berättar. Titta bara! Det första kollaget är gjort med Vings bilder (tack för lånet) och det andra med mina egna.
Precis som Sällskapsresan så var Sound of music, fastän av helt annan karaktär, en film jag såg mycket och mådde gott av under tonåren. Det gör jag fortfarande, och det är kanske ingen slump att båda blivit feelgoodfilmer även för min dotter, som numera är tonåringen i hemmet.
När Sound of music sattes upp som musikal i Sverige med Carola i huvudrollen såg vi föreställningen en vecka efter premiären. Dagen före min 25-årsdag. Vi satt längst fram och såg varenda minspel. Carola (som i lördags tog andan ur oss alla framför Melodifestivalen) var helt klockren i rollen som på många sätt liknade Julie Andrews Mariagestaltning.
För några år sedan sattes musikalen upp enligt samma manus men med Pernilla Wahlgren i rollen. Naturligtvis såg vi också den föreställningen, eftersom vår då åttaåriga dotter redan älskade filmen Sound of music. Hon tyckte om musikalen, men jag var en usel medpublik som hade svårt att stå ut med huvudrollsinnehavarens gestaltning av en favoritfigur. Där var det varken trovärdig rolltolkning eller klass på sången. Jag minns fortfarande hur jag rös av obehag när hon sjöng Sök dig till bergen med nasal ton och bedrövligt uttal (”Sök dej till baaarjen”).
I Uppsala stadsteaters version av Sound of music, som vi hade den stora lyckan att se i lördags, har briljanta Frida Modén Treichl huvudrollen. Lite ärtigare, lite mindre nunneaktig än Carola, men en skicklig sångerska och skådespelerska. Hela uppsättningen var spännande. De gamla sångerna som det hade varit förbjudet att utesluta, men några nya och ett nytt sätt att berätta den gamla (verklighetsbaserade) historien om familjen von Trapp. Både sorgen och kärleken fick större utrymme, på ett sätt som jag uppskattade, och förutom att en del av ensemblens sånginsatser hade behövt slipas till så var det en fantastisk föreställning. Vi satt längst fram och hela familjen samt några vänner var med på musikalupplevelsen som var en fjortonårspresent till två barndomsvänner.
Bild: Sveriges Radio
Den säkraste kontrollen på om en Sound of music-gestaltning håller måttet är om jag börjar gråta när Maria kommer tillbaka till barnen von Trapp. Det gjorde jag med Carola, inte med Pernilla, men med Frida. Och allra mest med Julie.
Nog får man vara nöjd när båda barnen svarar soppa på frågan om de vill ha köpepizza från frysen eller soppa till lunch.
Soppa blev det. Nästan på en spik.
Ungefär så här:
– Skala tre stora potatisar och en stor morot. Dela dem och fräs i olja i en kastrull med paprikakrydda, peppar, klyftad lök, pressad vitlök och färsk timjan.
– Häll på en knapp liter vatten och 1-2 hönsbuljongtärningar.
– Låt småkoka en halvtimme medan du vilar eller gör annat.
– Blanda ner lite strimlad kycklingfilé från helgmiddagen (eller nåt annat som skräpar i kylen).
– Smaka av med peppar och en skvätt mild balsamvinäger.
– Servera gärna med en klick crème fraiche och skivad avokado (och om du har ofantlig tur, även scones som en dotter har bakat samma dag).
När utomhusvararvädret ropar genom fönstret är längtan efter en frisk kropp allra störst. Tänk att kunna ta en rask promenad före frukost och sen packa ryggsäcken för en dag i pulkabacken. Det går inte. Och vädret slutar ändå inte ropa. Vissa dagar fylls ögonen av tårar över att det är så, andra dagar av en bestämd blick och en beslutsamhet att ändå göra det som går.
Idag är en dag av det senare slaget, så när jag nu ligger här i min soffa igen så är kinderna varma också av sol. Sportlovsutflykt med familjen två meter utanför ytterdörren. Hemester med eld, korv- och burgarlunch och gott sällskap på liggunderlaget.
Och så fjällcaféfeeling senare när vi åt det sista av tösens fantastiska kladdkaka med kaffe och varm choklad.
Den som har en familj, en trädgård, god aptit och en smula fantasi är långt ifrån fattig. Även om hon råkar vara långt ifrån frisk.
Soffan och jag. Tjockteve och en liten bricka. Repris på Melodifestivalen med en fantastisk inledning av (ännu en av Sundsvalls stoltheter) Gina Dirawi, Danny Saucedo och Petra Mede. Och så chipslunch. Men inte så onyttigt som det låter. Jag tittade i skåpen efter något gott och hittade gårdagens tzatziki och en skämsgammal påse halvtorra vetetortillas. En gourmandisk ingivelse och vips förvandlades de till de goda fettfria chips jag just nu knaprar. Eftersom min kokbok kommer dröja bjuder jag på receptet.
Cecilia summerar snabba tortillachips
– Tvätta händerna
– Lägg några vetetortilla på ugnsgallret.
– Blöt händerna och gnugga in vattnet på ovansidan av bröden.
– Krydda med valfria kryddor. Jag valde salt på en, salt + vitlökspeppar på en och salt + torkad salvia på en.
– Sätt in gallret i varm ugn, ca 225 grader, och grädda ca 5-10 min.
– Stäng av ugnen men låt bröden stå kvar på eftervärme med ugnsluckan på glänt ytterligare 5-10 min.
– Ta ut, låt svalna och bryt i bitar.
– Servera med en god sås: dip, salsa, tzatziki eller hummus.
…som får hjärtat att svälla. I denna fantastiska kör sjunger vår 14-åring. Kanske är det sån här lycka hockeymorsor känner när barnen spelar match. I så fall kan jag ana en glimt av den där euforin jag annars inte förstår ett jota av. 😉
Solisterna hörde ni i förra inlägget, och hundraåringen som firades kommer här- Orkesterföreningen bjöd på Tjajkovskij och annan musik som fick SVT:s Maestro att kännas som en härlig förfest. Jag är så tacksam att de febernedsättande pillren tillsammans med egen beslutsamhet och andras bön har hjälpt mig genom helgen så att jag kunde vara med om detta och andra viktiga möten.
Efter en humör- och temphöjande dag avslutar jag med Aftonpsalm. Den har jag fått höra live idag. Med två av dessa fantastiska solister, Anna Stadling och Helén Sjöholm, (de två som kommer från vår sköna musikstad) på en scen där vår strålande dotter stod i kören och en massa stråkar och andra instrument gav rysningar ev det mest behagliga slaget.
Aftonpsalm
solen rodnar i nordväst
se dej om, du jordens gäst
invid almen som till sist
börjat falla kvist för kvist
gråt och glädje glimtar till
som ett solregn i april
att vi lever, att vi dör
kan vi knappast lastas för
sköra minnen kom och gick
i den lugna stund vi fick
innan larmen gick igång
och vi glömde jordens sång
gäckad kärlek, gammalt groll
spelar tids nog ut sin roll
men det stora sveket känns
tills vi nalkas tidens gräns
nattens oro, tidens krav
ger mej lust att kliva av
medan benen alltjämt bär
till en vän jag håller kär
låt oss hedra ljusets kraft
och den goda tid vi haft
men nu vitnar än en alm
och den får min aftonpsalm
Det har blivit många besök hemma hos Jamie Oliver på sistone. Jag gillar hans mat och smakkombinationer, och att han lagar mat från grunden men inte så där prestigefyllt och skuldbeläggande som många andra kockar. Han räds inte för att ta hjälp av halv/helfabrikat nån gång ibland. Det uppskattar jag eftersom jag tycker att färdig mat har oförtjänt dåligt rykte. Ja, jag gillar Jamie, men jag förstår inte hans vurm för att lägga upp maten på en skärbräda. Totalt opraktiskt och inte särskilt snyggt. Som en räkcocktail häromdagen.
Jamie och jag är fullständigt överens om att mat behöver syra för att nå höjder. Det som jag upplevt som dålig matlagning genom livet kan nog sammanfattas med att den är lagad av människor som aldrig tillsätter nån syra i sin mat. Citron, lime, vin, yoghurt, crème fraiche eller det bästa av allt: vinäger! En sjutusenårig uppfinning som kan förgylla den tråkigaste ingrediens. Och numera i alla slags varianter. Jag har nyss ätit överbliven tråkblomkål som blev lyx med hjälp av några skvättar vitlöksvinägrette (från flaskan i kylen) och lite senap.
Till jul brukar jag komplettera det köttstinna bordet med lättkokta morötter inlagda i en extra god vinägrette. En del vit balsamvinäger och tre delar rapsolja är en utmärkt bas som kan kryddas med vitlök /salladskrydda /salt+peppar /senap/ basilika osv. Sen kan den förgylla sallad, rotsaker, vitkål, kallpotatis, bulgur eller pasta.
Mitt bästa vinägerminne är nog när jag bad min då fyraåriga dotter smaka av potatissalladen och hon smakade noga och sen sa: ”Den behöver vara lite syrligare”. That’s my girl!
