Det har blivit mer läst än på länge de senaste månaderna, och jag har skrivit om en del böcker tidigare. Det har blivit deckare, historisk och lokal skönlitteratur och uppbyggelselitteratur. När jag tittar tillbaka förstår jag återigen hur länge jag har varit sjuk. Och att jag redan från början tyckte att jag hade haft feber ovanligt länge. Perspektiven förändras. Både genom mina egna upplevelser och genom det sedda och lästa.

Här kommer mina kortfattade och högst subjektiva recensioner på spänningsromanerna jag läst den senaste tiden. Bara en*** bär jag med mig.

Sockerdöden – Unni Lindell
Deckare med ett upprepande språk och ett redan alltför omskrivet tema: ett mord som har orsaker långt tillbaka i tiden. Trasiga poliser och slutscen i en stuga långt ut på landet, där ovänner blir vänner och mördaren gripen just innan ett mord ska begås. Och värsta schablonkopieringen från andra böcker: adoptivföräldrarna är orsak till att en person farit så illa.

I grunden utan skuld – Viveka Sten
Mer intressant berättelse och därför mer lättläst än Lindell, men ändå inget som gjorde avtryck. En stunds underhållning och inget som stannar.

Maskarna på Carmine Street – Håkan Nesser ***
En fulländat, vackert språk, att dricka stilla som iskallt källvatten. Inte ett ord på fel ställe. En berättelse som berör, fångar och lever kvar. Ett stycke litteratur.

Hypnotisören – Lars Kepler
Ett språk som irriterar mer än det berör, och ibland märkbart att det är två författare.
Ändå: berättelsen fångade så pass att språket till slut blev ointressant. Intressant upptäckt för en språknörd.

Det fördolda – Hjort/Rosenfeldt
Samma erfarenhet som med Hypnotisören. Språkliga missar eller slätstrukenhet försvann eftersom det fanns en spännande historia och intressanta karaktärer. Synd bara med sammanträffandet i slutet som var onödigt för berättelsen.

Det är som Nesser jag själv skulle vilja beröra med mitt skrivande. På djupet. Så att berättelsen och språket hjälps åt att nå in under huden på läsaren. Att göra skillnad och skapa nytt. Men jag förstår att det krävs mycket. Både att lära sig skriva så, och att nå fram till förlagen i manusbruset.

Det var länge sen jag skickade in ett manus. Ändå ligger två färdiga här i datorn. Och väntar. För förlagsflirtarbranschen är inget man ger sig in i som febrig och matt. Vi får se hur det blir sen. Först ska jag läsa några fler böcker.

Tack vare relationer som förgrenat sig så har många av mina skrivna ord hamnat på en norsk hemsida. Eller… hamnat är fel ord. De har valts med omsorg av Kjerstin Aune som själv både författar och tonsätter så att jag berörs på djupet. Det är en verklig ära att citat ur mina aldrig utgivna dikter får ta plats bland Siterte sitater. På Facebooksidan som hör till fick jag häromdagen se ett av mina citat vackert infogade i en bild. Glädje.

Det finns så mycket att glädjas åt, men detta med febern får mig ibland att dippa rejält. Det är som att jag har glömt hur det är att vara frisk och pigg och full av ork. Och när jag tänker tanken att ”jomen nu ska det nog vända, imorgon är det bättre” är det som att jag skäms över att ens hoppas. Jag menar, om man har haft feber i 2,5 månad så är det nästan mer sannolikt att fortsätta vara sjuk än att det plötsligt skulle gå över. Eller nåt…. Märkliga tankar. Men det finns andra som vet (än mer) vad sjukdom är, och fler som formulerat sig kring det. Jag tar hjälp från Siterte sitater av ord som ger tröst till en sjukling.

”Det finnes ingen sykdommer som ikke kan helbredes. Det finnes bare sykdommer som det ennå ikke er funnet noen kur for.”
Bernard Baruch

”Når man er frisk, er man ung, når man er syk, er man gammel, uansett hvilken alder man befinner seg i.”
Kristina Augusta

Blossande kinder får ofta gosa med en som är glad att ha mig hemma.

Jag ligger på sängen och läser igen. Inte ett uns friskare än igår. Jag har satt upp en deadline. Till Earth hour ska jag vara frisk. Ingen affirmation, för sån religion ägnar jag mig inte åt, men en barsk uthutning till kroppen och en försiktig bön.

Nu läser jag äntligen tredje boken om grannflickan Bricken. Sågspån och eld. Jag köpte den av Vibeke själv i höstas, strax efter att en gemensam väns liv tog slut. Ett liv som han ägnade mycket åt Svartvik. Här lever jag. Här levde Bricken. Jag är så tacksam att Vibeke Olsson ger mig chansen att ana hur livet var just här för 130 år sedan.

När jag som tonåring hängde dagligen med vännerna på biblan läste jag också Vibeke, och hennes fantastiska böcker om Ulrike.

Glad är jag att kunna läsa också nu, men oerhört längtansfull efter att gå ut. Efter promenad och ork. Och rätt stressad över jobb som behöver och vill göras. Så efter Earth hour – frisk! OK?
Tror jag skippar att skriva mer om symptom. Då finns risken att hamna i märkliga artiklar i kvällspress igen. Jag är hur som helst lättad över att de flesta av mina vänner och bekanta verkar läsa Aftonbladet lika lite som jag själv. Inte alls. Om det inte är så att många läst men inte låtsas om det eller inte bryr sig om att säga nåt om det till mig. Lika tråkigt bådadera. Och tredje tråkigheten är att jag är säker på att om jag hade varit kvar på Facebook så hade det kommenterats. Trivs inte med att så mycket av kommunikation enbart existerar om den ryms på Fejjan. Så jag längtar inte alls tillbaka till FB fastän 40 dagar snart gått. Men lakrits vill jag ha. Och Jesusdricka.

Bricken läste kanske Aftonbladet, men drack inget vin och besökte aldrig Facebook. Nu ska jag besöka henne igen.