Kära ni.. tack för ord som är som handplockade blommor i silkespapper. Jag gläds så åt allt det ni skriver. Om mina ord, om min blogg, om det orden och jag själv får betyda. Tack för att ni håller mitt hjärta så varsamt och delar med er av era tankar. Mitt bland alla dessa kommentarer ett hopp om ett barn hos en av läsarna. Att ett frö ska få bli till liv. Så innerligt jag önskar det. För er alla, att olika slags hoppets frön ska få slå rot och växa till blomning.

Tankarna om bloggens vara eller inte vara handlar inte om att bara vilja skriva om det liv som är enkelt. Jag är en sån som talar och skriver om tårar, kamp och vrede också i offentliga rum, för att jag tror på att vi vinner på att tala om livets djup och skuggsidor – inte bara om yta och ljus. Tankarna om att sätta punkt eller inte handlar om min egen identitet. Den som är jag. Inte mamman, hustrun, vännen utan Cecilia. Min identitet och min livsuppgift.

Att hitta skrivandet och min arena var för mig ett sätt att hitta hem, hitta mitt jag och mitt syfte. Gudagivet. När nu tillfrisknandet är så helt utom räckhåll börjar det gå upp för mig att jag kanske är tvungen att orientera mig på nytt. Hitta en ny plattform och sluta inbilla mig att allt ska bli som förr, att jag inom kort ska återvända till ett arbete jag trivs med, kunna vässa pennan och fortsätta på de romaner jag har påbörjat. Det är ingen självklarhet att jag ska bli frisk. Fastän jag efter mer än ett år av sjukdom inte har nån kategori för sjukdom i bloggen så är ohälsa min verklighet. Och den tar ifrån mig delar av min identitet på ett sätt som får marken att gunga av annat än feberyrsel. Just nu kan jag inte tänka på det utan att gråta.

Igår kväll när vi bad aftonbön bad vår lille sexåring som vanligt den bön jag inte själv orkar be så ofta:
”Jag ber att mamma ska bli frisk.”
Sen en stund av tystnad innan han la till:
”Det är kul:t att hon finns i alla fall.”

Den bönen blev en sammanfattning av mina identitetsfunderingar. Även om jag inte blir frisk så finns jag. Jag lever. Inte alla gör det. Men jag lever och har så mycket av det som andra längtar sig tårögda efter. Ändå, mitt på tacksamhetens stadiga golvtiljor finns en trasmatta som just nu rycks undan under fötterna, och innan en ny matta är på plats är det svårt att stå stadigt.

Vägen tycks ibland så mörk. Så ensam. Och just så svår att gå som det rent fysiskt är att gå när sjukdom och läkemedel tynger kroppen. Idag släpade jag mig runt det där extra varvet runt kvarteret efter att ha lämnat barnet på skolan. Det går knappt själv att förstå hur det kan vara så tungt att gå, att sätta ena foten framför den andra och ta sig framåt. Och fastän jag knappt förstår det själv kan det störa mig så att andra inte tycks förstå, eller på riktigt bry sig. Det gör de förstås. Oändligt många uttrycker sin sorg över min sjukdom, men jag undrar om nån enda verkligen förstår. Tyngden och värken i kroppen. Skräcken över att inte veta om jag blir frisk. Oron för de dagar som jag är ensam vuxen här hemma, och måste hålla ihop, styra upp och ta om hand fastän jag vissa stunder bara vill lägga mig i ett ensamt hörn och gråta som ett barn.

Jag lyssnade idag på en morgonandakt som jag har hört flera gånger. Jesus ber sina vänner att vaka med honom, vara med honom i smärtan, men de somnar. Och Jesus själv lägger sig på marken och gråter som ett barn. I mörkret. Just så tror jag det är för oss alla. Vi har vårt eget och kan omöjligt finnas där för alla andra och ana andras smärta. Kanske vi somnar fastän vi vill finnas där för varandra. Själv kan jag inte sätta mig in i hur det är för min familj; mina barn och min man att ha mig sjuk hela tiden. Det är klart det påverkar dem oerhört. Särskilt när hopplösheten smyger sig på. Kanske jag inte ens vågar försöka föreställa mig, för att det liksom blir för svårt att bära mer än min egen förtvivlan.

I vårt djupaste mörker är vi ensamma, just det handlade den här andakten om och jag känner igen det så väl. Ensamma men burna. Det är jag övertygad om. Men är ändå så arg på den Gud jag tror på över att det ska behöva ta sån tid. Och ibland inte alls kännas som om nån bär, utan som att det helt och hållet är egen kraft som krävs för att det ska gå att komma framåt. Egen kraft trots att jag är omgiven av människor som vill väl. För oavsett hur många som frågar ”kan jag göra något för dig?” så är det på egen kraft det hänger. Jag får den frågan ganska ofta och borde glädjas, men vill helst inte ha den den. Jag vet inte exakt vad nån kan eller vill göra för mig och orkar definitivt inte be om det när jag bäst behöver det. Då skulle jag önska att någon bara kom utan att fråga, och bara gav mig det jag behövde. Skjutsa mina barn, handla min mjölk, städa mitt hus, laga min mat, gör min jävla deklaration eller allra helst: gör mig frisk.

Andakten har rubriken att inte förbittras men förbättras. På sikt tror jag det blir så, de stunder jag vågar tro att det finns ett ljust slut på den här vandringen. Men de andra stunderna kommer bittra toner fram. Och jag vill inte hindra dem. De tillhör också livet.