Bloggen Cecilia summerar föddes när jag fick frågan om att börja blogga på Villhabarn. Det var en glädjande fråga, och jag började skriva i syfte att vara en röst och ett stöd i frågor som handlar om barnalängtan, adoption och livsfrågor. Och att få en naturlig arena för att sprida den roman jag skrivit och som jag trodde kunde göra skillnad för människor. Det tror jag fortfarande, och lyckan var stor när jag häromdagen fick ett läsarbrev med en bild på det barn som äntligen har kommit. En stor gåva, och att Väntrum nämns i samma mening som det sen länge efterlängtade barnet får mig i tårar.
Men numera känns det som att jag tjatar varje gång jag nämner min roman, som att jag vädjar om uppmärksamhet när det jag egentligen vill är att fler ska bli berörda och få stöd på samma sätt som denna fantastiskt generösa läsare. Efter ett drygt år av sjukdom och stor ovisshet om framtiden är det dessutom allt svårare att vara ett stöd för andra. Själva vardagen är en utmaning, att kliva upp och försöka vara en bra förälder fastän huvudet är bly och kroppen värker. Tårarna ligger för nära tillhands. Ibland flödar de för att doktorerna är så vilsna och för att ingen verkar förstå hur jag har det, och andra gånger för att en vän fångar de exakt rätta orden i ett brev eller ett SMS. Ord som visar att någon faktiskt förstår. Och som gör tydligt att jag just nu är mer i behov av stöd än vad jag kan stödja andra. Det ger en slags vilsenhet, en förlorad livsuppgift. Eller flera. Jag är för sjuk för att arbeta och för att orka skriva böcker, för uppslukad av feber och trötthet för att orka skriva blogginlägg om allt det som behöver skrivas, för skör för att försöka sprida en bok som inte själv orkar ta sig fram i motvind.
Så jag har börjat fundera på om det är dags att sätta punkt. Jag började inte blogga för att skriva om mig själv. Roas inte själv av att läsa texter som enbart handlar om ”det här gjorde jag idag och så här mår jag”, och vill heller inte ha en sån blogg. För mig rinner inte saker så ofta ut i sanden, så det kommer inte att bli glesare mellan inläggen och en tveksam tystnad. Antingen skriver jag eller så sätter jag punkt. Och just nu grubblar jag – inte utan tårar – på om det är dags att göra det. Att försöka acceptera att livet har blivit något annat än jag önskade och att det kanske är dags att sätta punkt. Och försöka hitta början på en ny mening.
Mina följare på författarsidan Ekhemmanet har kunnat läsa följande dikter denna vecka. Texterna följer min egen puls, och det är gott att se att de slår an en ton hos andra också.
Bilderna och orden är mina egna, och de är ihoptotade i appen PE Fotolr HD på iPad eller iPhone. På rygg i min patientsoffa. Ofta är det en bild som får mig att tänka i nån bana och orden ploppar upp av sig själv. Kanske jag är nån slags synestet ändå. 😉
Idag finns bara sand, inga nya ord. Så jag lånar mina egna, från en annan dag som liknade denna.
Hoppets källa
när hoppets källa tömts till botten
och inget regn tycks falla mer
och ökenvandraren har nått den
punkt då inget skugga ger
drömmer att få känna vinden
som viskar att ”jag ser din strid”
och att få se en tår på kinden
från nån som önskar ljus och frid
en människa som delar färden
men vandrar i helt andra skor
en famn som ömt och värdigt bär den
kruka där en nyfödd källa gror
Idag fick jag en bild av en kompis, en bild från från patientbiblioteket på Malmö sjukhus. Där står min roman Väntrum fint på snurrstället, redo att bli utlånad. Jag tror att Väntrum (mestadels i sin gamla, lite mindre tjusiga upplaga) finns på ett femtiotal bibliotek i Sverige, varav några sjukhusbibliotek. Min förhoppning är särskilt att kvinnoklinikens personal och patienter hittar boken, och gärna många fler.
Om inte det hade varit för Robert skulle den här boken inte ha kunnat finnas. Idag kom nyheten att Robert är död. Robert Edwards, har dött 87 år gammal, efter ett forskarliv som gjort skillnad i vårt liv och i så många andras liv. Guds skapande fortsätter med människors forskning om människokroppen, och i och med att Robert Edwards har hjälpt till med metoden som får spermier och ägg att mötas och bli till liv. Naturliga ägg, naturliga spermier och ett högst naturligt möte. Inget konstgjort material finns inblandat i det mötet, trots att metoden fortfarande kallas konstgjord befruktning i många sammanhang. Assisterad är en så mycket bättre benämning. Robert har inte bara fått nobelpris. Han har assisterat mig i skrivandet av Väntrum, och hjälpt mig bli mor till ett av våra fantastiska barn. Tack! Vårt andra mirakel var det någon annan som hjälpte oss att få. Olika vägar. Samma lycka.
Skicka mig gärna en bild du med om du ser Väntrum på ett bibliotek nära dig. Och om du vill köpa boken kan du fråga i din egen bokhandel eller leta här i lilla webbshopen, på Bokextra, på Bokus eller på Adlibris.
Så många gamla skrivböcker som kommer till ytan just nu. Idag den bok där min första roman blev till. Jag bläddrar i den och minns handen mot pennan, pennan mot papperet och så småningom renskrivning som gav sida efter sida ett streck tvärs över. Klar.
Gårdagens hälsning från läsaren K susar söt i mig som nyupphälld sockerdricka. Hon berättar igen att Väntrum har gjort skillnad i hennes liv. Denna bok som började som en bild i mitt huvud, en scen i ett väntrum som plötsligt fanns i mig när jag promenerade från bussen en vinterkväll. Som fylldes på med andra bilder, utifrån och inifrån. En bok blev till. Orden i skrivboken var frön som nu kan läsas av vem som helst som får boken i sina händer.
Arbetsnamnet på Väntrum var ABCD. Nån läsare med bra minne som kan lista ut varför?
”Barnen. Överallt barnen. Och deras föräldrar. Inte bara nakna kroppar, utan naken insyn i deras liv. Nyförälskade och gammelkära. Äktenskap och samboskap med grå vardag, eller krisen bakom hörnet. Och familjediskussionerna. Strategier för barnuppfostran som hon fick presenterade för sig. Oredigerade som om frånvaron av kläder också hade skalat bort integriteten, behovet av att bete sig som man borde istället för så som man alltid gjorde hemma. Som att ha klivit in i människornas sovrum. Tagit plats vid deras köksbord. Och hon kunde inte låta bli att tycka. Skriva osynliga listor över allt det som hon lovade sitt aldrig födda barn att det där skulle jag aldrig ha gjort.”
…
”Det fanns de som var annorlunda. Som var så som hon hade velat vara. Mitt ibland de solröda och brunbrända barnen en flicka med hud så ljus att den tycktes genomskinlig. Ett spökbarn. En änglaflicka. Höll sin far i handen hela tiden där hon gick i vattenbrynet. Och hans blick full av kärlek. Kanske är det bara han och jag som ser henne, tänkte Bea. Att de går där och håller varandra i hand genom evigheten. Ett förlorat barn och en far som alltid skulle vara förälder, fastän han hade förlorat. Hon visste att det inte var så. Flickan fanns där, liksom tecknen på sjukdom, men ändå behöll hon tanken. Som en tröst. Som om hennes ofödda också gick osynlig intill henne och höll henne hårt i handen.”
Tack vare påminnelsen från en vän har jag nyss sett När livet vänder, med Tomas Sjödin, en person som gjort skillnad i mitt liv med sina ord. I böcker, i föreläsningar och i sommar- och vinterprat har jag hört honom, och inte en enda gång har jag gjort det utan tårar. Ett gott betyg på beröring. Och Tomas berör. Det mest väsentliga. I teveprogrammet fick jag äntligen se den trasmatta som jag sett framför mig många gånger efter att ha lyssnat på Tomas vinterprat i P1. Det går att höra det programmet fortfarande, gör det du som vill beröras. Och se När livet vänder. Bakgrundsmusiken i programmet var just den musik jag lyssnade på när jag skrev Väntrum, som jag lyssnar på ofta, ofta när jag vill låta ord födas eller vila eller landa. Arvo Pärts Für Alina.
Tankarna på mitt skrivande gror vidare. Just nu medan jag ligger i soffan och försöker mota bort värken i kroppen med vila, musik och annan smärtlindring. Musiken jag lyssnar på lärde jag nyss känna i en utmanande, inspirerande och tankeväckande dokumentär. Jason Becker – not dead yet. En nittonåring, en magnifik gitarrist och kompositör drabbas av ALS just när hans karriär tagit fart. De flesta som har ALS dör inom några år, men Jason lever och komponerar musik mer än 20 år efter att han drabbats av sjukdomen. Vi är ungefär jämnåriga, kanske gör det mig extra berörd. Under året som gått har jag varit begränsad av sjukdom, men långt ifrån lika begränsad som denne Jason. Jag är tacksam över det och över att min sjukdom är av den art som kan botas. På den vägen vill jag försöka bära med mig Jasons ord och musik. Den som han skapar med hjälp av endast ögonrörelser. Och relationer.
Jag kan gå, om än sakta och inte så långt just nu, jag kan sitta, tala, sjunga, äta och kramas. När febern sliter på kroppen och gör det trögt att tänka har ändå både yrkesarbetet och författandet satts på paus. Nu när tillfrisknandet verkar närma sig drömmer jag mig framåt och funderar på hur det ska bli att komma tillbaka. På jobbet finns det andra som kommer att måna om att det sker i rätt takt och på bästa sätt. När det gäller skrivandet, min obetalda men lyckliggörande bisyssla så är det jag själv som får dirigera. Så jag börjar tänka redan nu, och låter drömmen om en skrivarstuga och ett aktivt författarliv finnas där som en hoppfull målbild.
Ändå är jag glad över att jag inte har låtit den mentala pennan torka under den här tiden. Korta diktrader på telefon eller läsplatta har fått ett nytt slags skrivande att vakna. Det möjliga. Förmodligen kommer poesin att leva kvar, men i målbilden är det romanerna som hägrar. Liksom besluten vad jag ska göra med det skrivna som redan är klart. Kanske mina läsare har några funderingar på det som jag kan ta med mig in i framtidsplanerna?
Romanen Väntrum har en fristående fortsättning som ligger klar i den digitala byrålådan. Några svängar har den hälsat på hos förlag och fått nej. Ska jag fortsätta med det tids- och kostnadskrävande förlagsflirtandet med hopp om utgivning? Eller ska jag ge ut också denna roman på egen hand, med risken att inte nå så många läsare? Och novellsamlingen med ett specialtema, som skulle kunna göra den till en utmärkt julklapp, vad ska jag göra med den? Ska jag känna mig nöjd och testa utgivning på egen hand eller läsa om och finputsa inför nya förlagsförsök? Eller ska jag rent av kosta på mig lektörer till båda manusen, och utsätta mig för både kritik och utveckling? Eller ge mig in i min påbörjade tredje roman med liv och lust? Eller strunta i det gamla och börja på nån av de nya romanidéer som det här året har givit frön till? Eller fortsätta spåret med att skriva sångtexter nu när några av de tidigare börjat få vingar och börjat flyga i körsättning? Eller ska jag satsa på poesin och samla ihop mina dikter till den där diktsamlingen som flera har efterfrågat?
Vad tror du? Vad tror jag? Vilken vägvisare ska jag följa?
Idag har jag sällskap i febersoffan av en liten som är både febrigare och piggare än jag. Det är så mysigt att vara tillsammans, och samtidigt tydligt att jag har behov av mina ensamma stunder både för att samla kraft och för att bäst kunna hantera sjukdomen. Men nu är nu och vi myser liksom under nattvakan hand i hand när inte han äter isglass och jag skriver. Storasyster har inlett lovet med att baka frukostscones och Lejonkungen 2 rullar i VHS:en. Jag tänker på allt som har hänt sen den gjordes 1998. Då var jag också lyckligt gift men ännu inte mor och hade ännu inga författarambitioner. Det får mig att fundera på hur skrivandet har utvecklats genom livet. Nu är skrivandet en så betydande del av mig att det är svårt att förstå att det var så många år jag inte skrev.
Som barn skrev jag tidigt dikter. Den nioåriga Cecilia skrev poesi istället för dagbok, och tonåringen skrev noveller, men längre fram blev dagboksskrivandet det som präglade min kontakt med de egna orden. Någon gång ibland skrev jag dikter eller sångtexter till uppvaktningar. Mer än så var det inte. Så kom en tid av barnlöshetssmärta, pappasorg, fertilitetsbehandling, föräldralycka, flytt, fertilitetsbehandlingar, missfall och tufft jobb. Allt det ledde mig till en utmattningsdepression. Då bestämde jag mig, av en anledning jag inte minns (tack Gud!) att utforska mitt inre genom att gå en kurs i Kreativt skrivande. En vändning. Genom kursuppgifterna bearbetade jag hur jag mådde och det som fört mig dit. Bara det en fantastisk vinst. Dessutom hittade jag tillbaka till mitt skrivande och har sedan dess inte velat släppa pennan. Det är tio år sedan nu. Från början skrev jag noveller, t ex Julreträtt som inte vann nån tävling men ändå publicerades i Semics bok ”Kärlek i juletid” 2006.
Samtidigt skrev jag på romaner, bl a Väntrum, den bok jag själv saknade under alla åren som barnlös och barnalängtande. Tack vare moroten som en romantävling innebar fick jag den klar och skickade den till åtta förlag innan jag gav ut den på egen hand via nystartade Vulkan. Senare lämnade jag Vulkan och använde vanligt tryckeri och Postens gröna portopåsar, och 2012 kunde en nuytgåva äntligen ges ut via Publit. På så vis slipper jag nu skicka ut böckerna själv i och med att de finns tillgängliga via alla bokhandlar och via Adlibris även i andra nordiska länder. Det är dock fortfarande lika svårt att nå ut till läsarna som förlagslös författare, och varje gång en nöjd läsare bloggar (eller Facebookar eller twittrar, men det vet jag inte om det sker) om Väntrum så är det en lyckodag. Det är så jag har fått mina läsare, genom att generösa läsare har berättat för andra om boken.
Den fristående fortsättningen på Väntrum är klar, och när jag blev sjuk hade jag bara hunnit påbörja hästjobbet att skicka in den till förlag. Flera refuseringar hann det också bli, varav en med bekräftande ord om mitt språk och min berättelse istället för schablonformuleringar. Nu väntar det manuset, med sin oväntat vackra titel, på att författaren ska bli frisk och fatta nåt slags beslut. Förlagstjat eller fattigmansutgivning. (Eller kanske lektörstjänst, men det kostar både pengar och stolthet.) Den tredje boken är redan klar i tanken men inte skriven mer än bitvis. För ett drygt år sen skrev jag på den så det smattrade på mina lediga skrivardagar. Så kom febern. Och med den försvann kapaciteten att hålla romantrådar och sitta i timmar och skriva. Nu skriver jag liggande och det längsta jag får ihop är en sån här bloggtext som trots sin enkelhet gör huvudvärken och sjukdomskänslan värre. Ändå vill jag skriva för att inte ”tappa pennan” som jag återfann där för tio år sedan. Och under sjukdomen har jag återfunnit poesin. Mellanstadiebarnet tittade fram i fyrtiotvååringen (med aningen galen min, som sig bör när ett yngre jag tittar fram).
Mitt diktskrivande har alltid funnits. Långa rimmade stycken som kanske få orkar läsa, men nu har jag börjat med kortare ord. Det började i en frustration över alla usla så kallade visdomsord och dikter som sprids som virus på Facebook. Kalla mig kulturelit om ni vill, det är jag så gärna 😉 men jag tycker det är deprimerande att så många människor fastnar för sånt som saknar substans. Så därför startade jag en egen liten motståndsrörelse genom att erbjuda egna texter och bilder som enligt min osjälvkritiska hållning har substans. Det går så där. Jag gläds om tre eller tretton personer gillar mina ord medan osanna klyschor och ”Sköt dig själv och skit i andra-citat” får hundratals eller hundratusentals gillningar. Fast just nu slipper jag se dem eftersom mitt privata Facebookkonto är stängt under fastan. Och kanske jag borde tacka dem som kallar ”Tiden läker alla sår” för poesi. De har fått mig att hålla mitt författande levande fastän jag ligger trött och feberöm. Men ännu mer tackar jag den fantastiska skaparen av Norges största citat- och ordspråkssida Siterte sitater för att hon har tagit upp mig i sitt författarstall, bland namn och ord som får mig att rysa.
Ekhemmanets svar på tal. Följ gärna författarsidan Ekhemmanet. Du når den via länken eller rutan till höger på bloggen.
Ibland ser jag skymten av den person som med en replik gav mig byggmaterial till en av bikaraktärerna i Väntrum, min första roman. Repliken sades när vi hälsade på varandra för många år sedan. Redan då, när jag var mitt i den starka längtan efter vårt andra barn, hade den här personen för länge sedan nått den ålder när man hellre brukar tala om barnbarn än barn. Ändå kom repliken som om barnalängtan fortfarande fanns där, lika stark. ”Vi har aldrig fått några barn.” Den repliken gav frö till den här scenen. Beas möte med en sörjande granne.
– Hon fick göra sina resor och jag fick ha kvar allt från mitt föräldrahem. Det var så vi delade upp det och det gick så bra. Men det var ju jag som skulle gå först.
Bilderna på väggarna var gamla och det var svårt att avgöra om det fanns någon son eller dotter i familjen som också var på väg.
Han kanske såg hennes blick, eller kände tanken.
– Vi har aldrig fått några barn.
Har aldrig fått. Han sa det som om sorgen över det låg lika nära i tiden som hennes egen. Som om han nyss hade slutat hoppas. Om hennes sorg skulle leva så länge. Bo kvar hos henne hela livet, som ett barn som aldrig blir vuxet.
– Har du ätit något idag?
Han skakade på huvudet och hon gick ut i köket. Hittade kallpotatis och några sillburkar som hon ställde fram på bordet tillsammans med bröd och smör. Äkta smör upplagt i en burk med glaslock. Hon gissade att det var rätt val. Lättmargarinet hade nyss utgånget datum. Kanske var det hennes.
Han vaknade till av maten. Slutade gråta och kunde tala mer. Berättade om Margit och om resorna.
– Det var nog det att hon aldrig blev mor som gjorde att hon längtade bort. Lantlivet var inget för henne. Hon tyckte inte ens om kokkaffe.
Också i min andra roman, den outgivna fortsättningen på Väntrum, finns en äldre man med som en biroll. Flera av testläsarna har uttryckt en längtan att lära känna dessa bifigurer bättre, och den äldre man jag skrev om i novellen Julreträtt har också blivit särskilt omtyckt. Kanske borde jag skriva en romansvit om en vänlig äldre man när jag väl börjar skriva igen. När jag letade länken till Julreträtt/Kärlek i juletid så hittade jag förresten en finsk sida där den och jag står omnämnda. Ännu en gång önskar jag att jag hade lärt mig finska alla de där barndomssomrarna i Tornedalen.
Just nu får skrivandet stanna vid rygglägesskrivna bloggtexter och korta dikter. Små rader som summerar stora tankar.
Men Väntrum fortsätter att själv hitta ut till sina läsare, steg för steg fastän författaren är sjuk. Om du är sugen på att läsa den kan jag rekommendera internetbokhandeln Bokextra som lägger på en föredömligt låg summa för egen vinning. Eller så kan du fråga på bokhandeln i din stad och kanske sätta ett informationsblad i händerna på dem.
När sjukdomen närmar sig sin ettårsdag kommer tankarna på arbetet allt oftare. På vad som hänt under min frånvaro och hur det blir den dag jag kommer tillbaka. Det är en ganska sorglig tanke att ha missat så mycket. Visst har jag ibland önskat mig ledighet från jobbet, men det har mer handlat om att längta till än att längta bort. Till föräldraledighet och senare till författarlivet. Men för ett sånt författarliv krävs en frisk kropp och främst knopp, som orkar hålla reda på fler trådar än några enstaka diktrader. Så nu längtar jag till mitt vanliga arbete, och gladdes mycket åt att mina nyaste kollegor kom idag. Dem som jag just hade börjat arbeta tillsammans med när sjukdomen slog till. Med sig hade de omtanke, fantastisk libanesisk mat och en fläkt av en frisk vardagstillvaro. Jag gläds så åt att de kom. Det sista en av arbetskamraterna sa innan hon gick var ”fortsätt att skriva dikter”. Också det så glädjande. Att mina poetiska feberalster kan beröra fastän jag skriver dem främst för att annat författande inte fungerar nu. Och för att fånga upp och förmedla mina egna funderingar.
Den här dikten skrev jag häromdagen. För mig var det tydligt vad den handlade om, och först när den började gillas på författarsidan insåg jag att det går att lägga in mer i den än just det jag hade i åtanke. Olika ögon ser olika bilder. Ibland har vi svårt att minnas det när vi kommunicerar, men så är det. Vi kan inte förutsätta att andra ser världen och skeendena från samma vinkel som vi själva, och behöver minnas det när vi bedömer andras bild som ”fel” eller ”dålig”. De allra flesta gör sitt bästa utifrån sin horisont. Så lätt det är att tänka annorlunda.
