Ikväll har trettonåringen och jag sett tidig film på TV4. I reklampauserna lagade vi pasta med lax och en sagolik sås som dottern trollade fram. Så blev det middag framför teven. Innan hon föddes trodde jag att det var sånt man aldrig gjorde efter att man fått barn 😉
Filmen tilltalade oss båda mycket och den känns aktuell fastän den är äldre än hon. Filmen heter Ute eller inte (In & Out) och är från 1997 och berättar med komik men allvar hur det kan bli att bedömas på ett helt nytt sätt beroende på en eventuell sexuell läggning.
Igår sände SVT ännu äldre underhållning till daglediga soffliggare. Jazzgossen från 1958. Också den handlar om aktuella frågor, som genus och fördomar, om än på ett 50-talsmanér. Intressant bild av den tid som gått och lite ledsamt vad lite som hänt. Här är Karl Gerhards titelmelodi, med underbar text.
Tack för alla fina kommentarer som gläder mig så mycket. Tack. Tack.
Min man är i Norge, och en del av mig längtar dit. Men mina barn är i samma bygd som jag, om än på andra platser dessa dagar. Jag kan inte vara med på deras aktiviteter som jag önskar, så det är gott att min mor och syster finns med där jag borde vara. Jag hade en fin barndom, så den här sången handlar inte om mig. Men jag önskar, liksom ”hon” i sången en dag utan skyar. En feberfri dag, en timme utan trötthet. Det verkar som en ouppnåelig dröm just nu.
Den här dagen för tre år sedan var en helt annan dag. En dag av nervositet och lycka. Då lyckades vår advokat få in oss på domstolslistan mot alla odds. Och vår son och lillebror blev verkligen vår. På riktigt.
Nu har hans storasyster kommit hem och gör mamma sällskap. Det är gott att inte vara ensam.
Nybliven familj vid domstolen. Snabbt, olagligt foto
lova mig inget du inte kan veta
smek bara stilla på feberheta
kinder som längtar frihet igen
vilar mot hand från ömmande vän
när ingen mun kan ge lösning en röst
är just att du finns mitt hjärtas tröst
Cecilia Ekhem, 2012
Ordlös närhet när katten nattade mig igår. Tröst.
Tröst är inte ord. Tröst är beröring. Fysisk eller själslig.
Det finns inga löften om hur livet ska bli, även om det är precis vad vi önskar kunna ge varandra när någon har det svårt. Jag glömmer mig själv ibland, och försöker ge löften som inte går att hålla. Vi kan inte veta, vi kan önska och hoppas, men vi kan inte veta. Det tröstar mig inte om någon lovar det som inte går att lova. När oro och förtvivlan bemöts med ”det blir nog bra ska du se”, med överslätande istället för speglande, är det ofta mer till skada än till hjälp.
Konstverk av Mikael Richter, www.konst.org
Ändå tröstas jag av konstnären Mikael Richters installationer. Jag har bara sett dem på bild, bland annat denna. Och trots att den bär på ett löfte så tror jag på orden. De säger inget om när eller hur, bara att. Och jag tror på det. Att förr eller senare blir det bra. På ett sätt vi just nu inte kan veta, men somliga stunder våga tro. Påskdagens budskap. Att så småningom kommer det bli bättre. Bli helt bra.
Den här konstnärens verk sprids då och då på nätet, men aldrig har jag sett hans namn vid bilderna som facebookare eller bloggare lägger ut. Därför skriver jag mitt namn intill mina dikter numera. Och därför gör det mig så oerhört glad det jag läser i ett uppmuntrande brev från Norge just idag, att mina ord sprids i bloggar och på facebookstatusar i grannlandet OCH att mitt namn finns med vid citaten. Denna generositet och omtanke om upphovsman eller -kvinna gör mig så glad. Liksom tröst som inte är löften, utan närvaro.
Den hemsida som sprider mina ord i Norge är Siterte sitater, och upphovskvinnan bakom den fina sidan är Kjerstin Aune, som har skrivit den sång som så ofta ger mig både tröst och tårar. En skön kombination.
Det är klimatsmart att den som mest gillar matlagning är sjuk, för nu handlar jag inte mer än sällan och lite på små butiker som inte kräver några långpromenader. Och när maken handlar köper han det som står på listan och inte tusen bra-att-ha-saker som hans fru. Det har blivit mycket ”Här är ditt kylskåp” de här månaderna. Det gillar jag förvisso.
Idag ansträngde jag mig och lagade lunchen till den aktiva familjen. Man förstår att man är sjuk när benen knappt bär efter att man lagat en pastasås….
”Vi lagar middagen, mamma” sa sköna dottern och stekte senare tacofärs som åts med allehanda skafferirens av såser, grönsaker och bröd. Den som har en sån trettonåring behöver ingen tacokrydda (vilket vi f ö aldrig använder – spiskummin är hemligheten). Oj så gott.
En annan söndag bestod middagen av en välbehövlig rensning av kylens rotsakslåda. Lite rapsolja, salt och peppar och rostade solrosfrön fick det halvvissna att bli till lyx.
Tio minuter vid köksbänken och femtio minuter i ugnen. Lägg till rökt skinka, färsbiff, lax eller vad som finns hemma, och middagen är serverad.
Det kanske inte har undgått någon att jag är tacksam över mina barn. Att vi har ett helt och gott äktenskap efter 20 år (alldeles snart) och att vi fick de barn vi längtade efter. Jag upphör aldrig att förundras och glädjas över det. Så om du tycker jag tjatar så kanske du får välja en blogg som handlar om… …mode eller inredning eller sport. Jag är ointresserad av allt det, så här blir det inga sportprogram på teve i sommar. Men en gulblå kille efter dagens shoppingtur med far och syster.
Och storasyster fick två sommarklänningar från Ellos. Fantastiskt sätt att handla när mamman inte kan gå i affärer. Och båda passade perfekt!
Kissekatten fyllde ett år igår. Vi höll på att missa det, men försäkringsbolaget SMS:ade så snällt och önskade oss en fin dag.
När jag blev sjuk såg det ut så här i vår trädgård.
Nu ser det ut så här:
Jag älskar doften av syrén mer än någon annan doft, och jag älskar årstider, men oj vad de avslöjar att tiden går. Och här ligger jag. Still. Och tar första pris i självömkan. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk, och har inte blivit bättre på tålamod trots de prövningar livet bjudit på. Därför delar jag ut dagens ros, eller än hellre syrén, till alla kroniskt sjuka som uthärdar sin sjukdom med gott mod. Ni är hjältar!
Det är något med sommarlov som gör tacksamheten över att vara förälder ännu mer tydlig. All min längtan fick svar. Nu finns barnen här, och berikar livet så ofantligt. Med det i åtanke la jag igår ut en dikt (med en ofrivillig blankrad) på författarsidan på Facebook. Många glädjande gillningar från oväntade. Jag hoppas de är genuina och att de inte råkat slentrianslinta på tummen upp 😉
Dikten kommer också här, och fungerar lika bra på båda sorternas föräldraskap som vi har fått lyckan att uppleva.
En dag ska du fråga
”Var kommer jag ifrån?”
Den dagen vill jag våga
se allting som ett lån
Har fått dig som en gåva,
men äger inte dig
Nu när jag ser dig sova
så blir det klart för mig
Du är din egen, kära
som jag får älska nu,
får följa och får bära
Min tacksamhet är du.
Cecilia Ekhem (2010)
Att ha fått de efterlängtade barnen, och att vara del i en hel familj är min stora tacksamhet. Ändå är det tungt idag. Så ledsamt att må sämre så långt efter varje liten aktivitet och att vara sjuk så länge, och jag tänker mörka tankar om att det förmodligen är fel spår de hittat och att jag inte alls kommer bli frisk av den här tuffa medicinkuren. Jag försöker hitta hoppet genom att lyssna på Den blomstertid i olika versioner och en härlig sommarsamba som talar om längtan på ett sätt som jag tänker mig kan passa både älskande och barn-förälder.
Mitt bästa minne av Lill Lindfors var när jag såg henne och min vän Helén Tanzborn på samma scen. Det borde de vara fler gånger. Samma glädje och scennärvaro. Och fantastiska röster. Jag kanske får ta och skriva en duett för dem. Oavsett vad som händer med de där texterna, om de så bara blir liggande här i min iPhone, så hjälper de mig att tänka på annat än feber. Men ibland är det svårt, när febern hindrar mig från att leva som jag vill.
Idag har jag trotsat feber och skakiga ben och varit och lyssnat på min dotter när hon sjöng solo på högstadiets skolavslutningsshow. Just den här sången var det. Kära vännen, som hon känt sen de var förskolebarn med gluggar mellan tänderna, kompade på piano. Nu är de sjätteklassare och har mod och styrka och lärares uppbackning till att sjunga och spela inför alla de äldre eleverna. Behöver jag säga att jag är stolt? Och tacksam över att när barnen får växa i en mylla där de mognar och vågar vad som tidigare verkat ouppnåeligt.
Det sjungs så mycket idag. På skolavslutningar, teveprogram och talangjakter, och det är skillnad på olika slags framträdanden. Jag har aldrig varit en sån där vuxen som blir tårögd och leende hur barn än sjunger. Snobbigt kan man tycka, men jag blir inte rörd av falsksång och kopierade höftvickningar. En del barn sjunger på ett så singstar-aktigt sätt, högt, showigt och utan nyanser. Andra kan sjunga, eller vill verkligen lära sig, men kanske behöver support för att utvecklas och våga sjunga inför publik. Och även Singstarbarnen behöver hjälp att växa och hitta sin egen röst. Jag är så glad när skolan, samma högstadium som jag själv gick på, visar sig vara en sån växtplats. Jag är också så oerhört glad över Kulturskolan som ger glädjen över musiken på samma sätt nu som när jag var en elev där. Dessutom med samma lärare. Knappt ett uns äldre och så fantastiskt hängivna.
Om du är glad över att det finns lärare som gör skillnad, klicka inte bara gilla!
Skriv ett kort eller mejl, eller byt ett ord med just den som du tänker på.
Barnen var klädda i färger för dagen och när vi kom hem ville lilleman bli fotad med flaggan. Den här bilden vann jag ett par trisslotter med. Jag tycker om den. Det här är mitt Sverige.
Glad gullegosse för ett år sen
Sedan ifjol har jag planerat för årets Nationaldag och sett fram emot att Adoptionscentrum skulle finnas med i vimlet, samla in pengar till Världens Barn och synas som adoptivfamiljer och glada nationaldagsfirare. Nu har jag bara kunnat hålla i trådarna via telefon och mejl, men idag får andra göra det jag med glädje skulle ha gjort, t ex berättat om adoption för den som vill veta och sålt popcorn för föräldralösa barn.
Jag gråter lite just nu. Men det är för att jag är så berörd av att lyssna på Glada Hudik-teaterns makalösa tolkning av Kents fina låt Sverige.
En tiger som skäms. Ändå är jag så glad att leva just här. För också här vågar både tigrar och möss ibland ställa sig upp för det goda. Ställa sig upp, utan att skämmas, för ett land fullt av färger och tolerans.
Vi är inte framme än, men vi kan alla bidra på vägen dit. Och det finns så många mer kraftfulla sätt än att klicka gilla på en söt bild. Kommer du att tänka på något sätt?
Det är sånt här jag menar. Jag står liksom inte ut med det. Kedjebrev och spam på samma gång.
VARFÖR skulle jag gilla de här bilderna om jag är emot mobbing eller rasism? Blir det bättre då? Och VARFÖR gillar alla möjliga i alla åldrar detta? Och vem äger egentligen rättigheten till alla de här bilderna? Jag ser mycket hellre min facebookkamrats högerfot eller soppåse än sån här masshysteri.
Nä, nu börjar jag bli så där tjurig igen. Det tydliga tecknet på att det är dags att lägga ner Facebook ett tag. Jag känner igen tecknen. Vi får se när det blir dags denna gång.
