Kompositör sökes – och genuina gillare

5 juni, 2012 Cecilia 5 kommentarer

När man har en riktigt opålitlig mobil- och internetleverantör kan det hända att man blir tvungen att på ett par timmar skriva tre låttexter från sjukdomssoffan. Tänk att min rädsla inför dessa sjukhusbesök har givit mig en ny hobby. Febern och tröttheten gör att det vanliga skrivandet vilar helt, men nu när jag har upptäckt glädjen i att skriva korta rader med tanke på tonsättning så kommer text efter text. Just nu på engelska.

Vad det ska bli av det skrivna återstår att se, men jag drömmer om en alldeles egen kompositör som har gott om tid, och gärna egen studio. Världens bästa sångerska känner jag redan, och tycker det är på tiden att hela världen får höra henne. Både min och min systers vigsel och vår fars begravning omgavs av den sköna rösten.

Oj en sån ödmjukhet. Jag tror visst att jag skriver texter som hela världen ska höra. Håll i er. Idag inspirerade en av mina mediciner mig till en hel sång. Det vore väl en underbar historia att berätta när plattan släpps.

Sjukhuset är en oväntat inspirerande miljö. En annan dag, när jag också var riktigt orolig för en undersökning, såg jag fyra detaljer som födde varsin vers i en haiku:
– snurrdörren där flera patienter ryms samtidigt
– sjukhusprästens krage
– lilla ängelsmycket Kristina givit mig
– en sjuksköterska med varma ord

Den vitklädda haikun finns på Ekhemmanet på Facebook. På Facebook sprids just nu också mängder av bilder publicerade av nån som heter Zura Garibovi. Hundratusentals människor (däribland väldigt många av mina FB-kontakter) gillar och delar hans (lånade) bilder bara för att han har skrivit att de ska det. Intressant. ”Gilla om du inte är rasist” och såna uppmaningar som jag stör mig extremt mycket på kan göra att en bild skickas vidare över hela världen. Jag har svårt för alla slags kedjebrev, inklusive smittsamma gillningar, även om jag förstås är oerhört glad om mina blogginlägg eller dikter genuint gillas. Jag skulle kanske kunna lära mig ett och annat om marknadsföring av den här Zura.

Just nu är det för övrigt en väldig tur att jag är så usel på marknadsföring. För om jag hade fått min sjukersättning baserad på mitt egenföretagande så hade jag, enligt handläggaren, inte fått göra något alls som har med mitt företagande att göra. Inte soffblogga om mitt välgörenhetsprojekt till roman? Inte skriva en enda gratisdikt eller textrad på sjukhuset? Fastän det är det som nu flera gånger har hållit mig kvar på stolen i väntrummet. Märkliga värld. Tack och lov att jag är vanlig lönearbetare och bara minusföretagare. Just nu.

händer 2 — Mina barns händer. Utan gillaknapp.

Ditt & Datt

Tänker fritt

4 juni, 2012 Cecilia 3 kommentarer

De gör så mycket reklam för min bok på sjukhuset!

Dagen har påmint om att det är en fördel att vara frisk om man ska orka vara sjuk. Undersökningar i olika delar av kroppen innebär många promenader i långa och feberovänliga korridorer. Så nu ligger jag och samlar kraft för promenaden till förskolan. Ruskigt trött och lika febrig, men ändå glad. Det finns en sannolik gissningsdiagnos (och mer detaljerad än så är jag inte här) som har gjort att jag har fått börja medicinera medan utredningen pågår.

Andra glädjor är när Försäkringskassan sätter in pengar på ett tomt konto och när sjukvårdspersonal styr om och tar sig tid även fast patienten har vimsat till det med tiderna. Jag nämner inga namn 😉

Nu kom min stora pingla hem och berättade om sångövningarna inför hennes solo om några dagar. Mer glädje. Vi lyssnar på Lisa Werlinder och får sommarkänslor. Jag skulle kunna rekommendera precis alla låtar på abumet Ett minne blått, men nu blir det denna. Jag tänker också fritt, på mycket av det som sången berättar om.

Adoption, Barnalängtan

Det första mötet

3 juni, 2012 Cecilia 14 kommentarer

När vi hade besök igår blev det anledning att tala om en del av det som hänt de senaste tjugo åren. Vi tittade i fotoboken som beskriver den tid då vi blev fyra i familjen.

Boken om A. Bilden tagen två dagar efter det första mötet.

Då gick Ambros och hämtade ett fotoalbum och ett pussel som han också ville visa.

När barnbeskedet kommit, hösten 2008, fick vi den härliga uppgiften att fota oss i de kläder vi skulle ha när vi först mötte vår pojke. Albumet och ett litet pussel skickades till Kenya och landade ett par veckor innan vi kom.

Det kom ett mejl med bilder på vår lille när han hade tagit emot paketen. Vi ville förstås åka till honom direkt, men fick vänta en dryg månad efter barnbesked.

Den 7 november 2008 satte vi oss på planet till Nairobi där vi skulle bo 4-6 månader (det blev sen 8 innan den juridiska processen var klar) som Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Tre dagar senare möttes vi för första gången, den 10 november, när lillebror på dagen var 2 år och 4 månader.

Vi blev ledda in på avdelningen för de större barnen och genast kom en massa barn fram och ropade ”mummy”, ”daddy”. Men inte vår pojke. Han stod vid fönstret och tittade ut. Och väntade på oss.

c New life Nbi (04) — Vår älskade dotter, nybliven storasyster, 9 år, på sitt livs äventyr.

Det var nog lite svårt att förstå att vi var där, så en sköterska hämtade albumet och pekade på oss och bilderna och sa, ”Look. They are here now. Your big sister, your mummy, your daddy!”

c New life Nbi (08) — Pappa tittutade så A vågade in i famnen

En plasttraktor vi fått från vänner på avskedskalaset på Arlanda, och pappans tittut-lek, var det som bröt isen. Och sen dess har vattnet flödat. Kärleken.

c New life Nbi (20) — Ögonkast till storasyster

Kärleken fanns där. Omedelbart. Först som den kärlek jag känner för, till exempel, mina syskonbarn eller gudbarn. Barn som jag älskar och som står mig mycket nära, men inte är mina egna. Men efter några veckor gick det in i hela systemet. Detta är mitt barn. Älskad och efterlängtad. Och detta är vår familj. Just som den skulle se ut.

Under den första tiden av längtan trodde jag att familjebildningen och resultatet av den skulle se helt annorlunda ut än den idag gör. Men det var så här det skulle vara. Och det är en lika stor glädje att tänka på det idag som för 3,5 år sedan.

Livsfunderingar

Vandrare

2 juni, 2012 Cecilia Lämna en kommentar

Cecilia före Fristorp, då Europe regerade.

När jag gick i gymnasiet började jag på ett tydligare sätt bli, eller se, den jag egentligen var. En del i det var att lyssna på musik jag valde helt och hållet själv. En annan del var att få syn på ensamheten så väl som på gemenskapen.

Jag har emellanåt så dåligt minne. Tappar bort hur människor såg ut, vad de hette och vad vi gjorde. Men något jag inte glömmer är personer som har haft stor betydelse för mitt vardande. Att jag formades till den jag skulle bli. Som jag håller på att bli. Idag har jag haft besök av just en sån person. Vi har inte setts på mer än tjugo år, och ändå var det så okomplicerat att mötas. Och se hur många beröringspunkter vi har också nu.

Tänk att man kan vara så stilla i sin konvalescens och ändå känna att man vandrar. Allt längre, allt djupare. Jag är en vandrare.

”Jag var en vandrare” var en av de sånger som hade betydelse för mig då för 23 år sedan. Den har det fortfarande. Också när det gäller denna text fick jag leta länge efter upphovsmannen. Beppe Wolgers har skrivit den. Och Göran Fristorp sjunger igen. Den som vill höra fler av mina favoriter kan lyssna på Fristorp Fullständig.

Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.
Ibland jag stannade,
vid en flod på en äng.

Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vit
då blev jag vuxen och jag förstod:
vi har alla ont om tid.

Jag var en luffare,
i en värld utan hem.
En värld av bluffare,
Vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd man vill bli tuffare,
vem vill va bland de undanskuffade?
Knappast förbluffande, man är van
vi blev lurade som barn.

Jag blev en sångare,
som vill va kvar på vår jord
Vill va en sångare
som kan stå för sitt ord.
Jag vill inte bli en månglare
av sorg och leda, av en bitter strid.
Jag vill hinna sjunga:
”Jag älskar Dig”
medan ännu alls finns tid

Barnalängtan, Ditt & Datt

Längtande vinnare

1 juni, 2012 Cecilia 2 kommentarer

Nu har min mellanstora assistent hjälpt mig att dra en vinnare, och min stora assistent får snart posta ett brev till S som vann min roman Väntrum som jag lottade ut i samband med Ofrivilligt barnlösas dag. Stort GRATTIS till dig och TACK till alla er som tävlade. Ni har berört mig med era berättelser och jag önskar er alla allt gott på er väg mot det efterlängtade föräldraskapet.

För alla er som längtar så det gör ont vill jag spela Anna Stadlings sköna Låt allting va. Vissa saker kan vi inte påverka hur gärna vi än vill, och kanske, kanske det blir aningen lättare att uthärda om vi låter allt vara just så som det är. Tills det blir annorlunda. För det blir det.

Ditt & Datt, Gott

Vägen till hjärtat…

1 juni, 2012 Cecilia 6 kommentarer

…går genom magen, förstår jag ännu tydligare sen de undersökte mitt hjärta den vägen. Men det finns betydligt mer glädjande besök i magen. Igår kom vänner hit med middag efter en trött dag på sjukhuset för min del.

En av de godaste rätter vi vet och en stor salladsskål. Bara att äta, och glädjas över goda vänner.

Dagen före det kom min ”äldsta” vän och satt med mig där jag låg i soffan och pratade om livet. Hon hade med sig liljekonvaljer och en bok som stämde väl med att det vi talade om. Välgörande också det.

Och snart kommer mamma och bonuspappa och tar hand om viktiga saker när maken är på jobbet och jag ska till sjukhuset igen. Hjärtat värms av mycket mer än feber. Och orsaken till min feber verkar vara en riktig detektivhistoria. Jag tror det är ett tecken. När jag blir frisk ska jag skriva deckare. 😉 Och igår i väntrummet tog jag tag i en tanke och skrev ner något som kanske blev en schlagertext. Senare på kvällen fortsatte jag och dottern tillsammans i febersoffan, lite smått euforiska, och det kändes en stund som att Livet är en schlager.

Föräldraskap

Mors dag. Torsdag.

31 maj, 2012 Cecilia 4 kommentarer

Om man är mamma kan man ha lyckan att få kramar på en torsdag och sånt här på en Mors dag.

Blommor som maken plockat i egen rabatt, asken som trettonåringen gjort med ett hjärta som talar om att jag är älskad. Och så teckningen från femåringen där han berättar att det är jag i mitten, och runt omkring mig är det dödskallar och krokodiler.

Tänk. Just så känns det vissa stunder.
När jag frågade lilleman om jag gråter för att jag är rädd för dödskallarna och krokodilerna, sa han:
”Nej, du gråter för att du är så glad!”

Ja, så är det. Också.

Barnalängtan, Skrivande

Tävling

30 maj, 2012 Cecilia Lämna en kommentar

Tack för de fantastiska brev jag har fått med anledning av utlottningen av min roman Väntrum i samband med Ofrivilligt barnlösas dag.

Skriv du med! Det går att tävla tills maj månad är slut, ett drygt dygn till, och vinnaren får boken levererad till valfri adress i Sverige.

Fin bokpress vid bokinslagning i advent.

Så här har bloggarförebilden Hedda beskrivit Väntrum:

”Jag tycker mycket om boken.
Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre?”

Man kan må bättre. Fastän det gör så ont och är så mörkt bitvis så finns det en gryning. Boken vill förmedla just det, till både barnlängtande och andra bokläsare. Hopp. Det kommer en dag att kännas bättre. Med längtan som gör ont, så väl som med mycket annat.

Läst, Livsfunderingar

Inga semesterblå reflexer

29 maj, 2012 Cecilia 4 kommentarer

Den senaste tiden har jag lyssnat så oerhört mycket på Ensamhetens hav från filmen Underbara älskade. Göran Fristorp, en gammal favoritsångare, sjunger rakt in i mitt hjärta, så sången har talat så mycket till mig utan att jag riktigt har lyssnat på texten. Men idag har jag lyssnat på den om och om igen. Med tårar. Ensamma tårar. För återigen blev det så tydligt att i livets svåra ögonblick, i ovisshet och rädsla, kan jag känna mig så ensam fastän så många famnar finns både nära och i tanken.

Och i tårarna finns ändå en slags tillit. En djup andning som säger att ”också detta är livet”. Hur det än blir, vad det än är så är också det här livet. Och då vill jag i tanken, precis som i sångens sista fras, låta mig falla mot marken med armarna rakt ut och famna både Gud och det som är just min plats på jorden.

Texten som talar så starkt till mig idag är en dikt skriven av Johannes Edfelt. Det krävdes mycket letande för att hitta det. Om jag hade skrivit en sån text skulle jag inte vilja att det var så svårt att hitta upphovsmannen. Eller kvinnan. Denne man som föddes i början av 1900-talet sätter med sina ord avtryck just idag.

Ensamhetens hav

Men åren gå och ensamheten växer
du står en dag vid stranden av dess hav.
Det kastar ej semesterblå reflexer,
det var din vagga – det ska bli din grav.

Det är din lut, det är din stränga skola.
Det smakar fosfor och metall och salt
när dessa bittra vågor överspola
med mörk kemi din innersta gestalt.

Du märker plötsligt hur de tystnat alla:
menageriers, alla städers ljud,
och plötsligt ville du till jorden falla
som fromma göra när de möta Gud.

Som fromma göra när de möta Gud.

Johannes Edfelt

Föräldraskap, Gott

Frö av liv

28 maj, 2012 Cecilia 6 kommentarer

Jag har fått frågan om att publicera fler av mina dikter. Tack! Så ikväll när jag är hemma och sörjer att jag är för sjuk för att åka och lyssna på min dotters körframträdande så ger jag er en dikt som föddes ur kärleken till henne.

Till Ellentin

Frö

Du
lilla frö
var fanns du först
långt innan du blev
liv

föll djupt i jord
väl förberedd
hett längtande
jord

de frön som förr
tog plats däri
slog aldrig nånsin rot

men du blev liv
blev glädje
ljus
en blomma
i min värld

Cecilia Ekhem, 2004

Dikten skrev jag när hon var fem år. Nu är hon tretton och sen dess har jag lärt mig att kärleken jag känner för hennes lillebror är av precis samma kaliber. Han, ett frö som växte i ett annat modersliv, är också han en blomma i min värld. I vår värld.

Jag sjunger med Louis på min dotters Spotify-lista: What a wonderful world. Bara en sån sak kan få mig tårögd. Att min tonåring har den sången bland sina favoriter, och sjunger med i texten så gott som dagligen.

”I see trees of green, red roses too….
…and I think to my self, what a wonderful world.”

Cecilia summerar