När man befinner sig tillräckligt länge på samma ställe kan det hända att man upptäcker nya vyer.

Från min plats i soffan såg jag denna skuggtavla på tapeten igår.

Förgänglig.

Jag har alltid tyckt om att få brev. På snigelbrevens tid brevväxlade jag med många. Nu är det oftare mejl, SMS eller blogghälsningar som dyker upp – och det gläder mig alltid så mycket. Särskilt det oväntade. Som när någon som aldrig kommenterat förut har skrivit nåt här på bloggen. Då ser det ut så här:

Men nu när jag har tagit bort spamfiltret (som verkar ha hejdat också seriösa kommenterare) så är det så gott som alltid spamkommentarer som döljer sig bakom den där hoppfulla siffran. Lur alltså.

Samma sak på Facebook som jag nyss öppnat igen. Varje gång jag öppnar app:en så syns den där hoppfulla siffran som säger att jag har ett meddelande. Men när jag kollar så är det tomt. Bara lur.

Sen har vi en apparat som verkar luras eftersom inget annat är fel i kroppen utom just tempen. Det är lätt att tro att man är smått galen eller hypokondrisk när alla prover utom jag själv och vår termometer säger att jag är frisk. Därför var det nästan en lättnad när vårdcentralens termometer också visade de här siffrorna idag.

Men jag skulle önska att de siffrorna och megatröttheten också var lur, för jag vill verkligen, verkligen inte stanna hemma från helgens efterlängtade resa. Men kroppen säger nåt helt annat än viljan. Och munnen.

– ”SKIT!”

Igår fick jag det här leendet genom fönstret när jag lämnade på förskolan. Det är en outsäglig lycka att ha barn – och en glittrande bonuslycka att ha barn som mår gott.

Jag mår också gott, men mår fortfarande inte bra fysiskt. Promenaden på några hundra meter till förskolan känns vissa gånger som en långpromenad i uppförsbacke. Det tar uppenbarligen på krafterna att ha fel temperatur under lång tid (snart två månader). Även fast tempen ”bara” håller sig mellan 37,3 och 38,3 så är det så. Särskilt när man normalt har en mycket lägre temp. Jag har (förstås) googlat mycket på feber och läst artiklar som gör tydligt att definitionen på vad som är feber börjar luckras upp, med insikten om att människors normaltemperatur varierar så pass. Jag skriver lite detaljerat om det för att trösta andra febersjuka googlare som kanske möter läkare som anser att allt under 38 är normaltemp. 😉 Kommentaren till artikeln i Läkartidningen får mig förresten att reflektera över att vi fd (och varande) barnlängtande kvinnor är förmodligen de som allra bäst har koll på vår normaltemperatur.

Eftersom alla prover är så bra så kan jag i alla fall glädja mig åt att vara väldigt frisk fastän jag är märkligt sjuk. Läkarvännerna har omsorgsfullt ringt och förhört sig och jag har fått exempel på att ibland är det bara så här envist och till sist blir man frisk utan att veta vad som har varit fel. Men visst skulle jag önska ett mirakeltillfrisknande, för tanken på att missa helgens kära återträff ger tårar i ögonen.

Men tårar torkar. Och feber går över. Så småningom.

Jag muntrade upp morgonen med att duka upp frukosten fint. Penicillinet hjälper inte, men passar fint på blomman på farmors gamla bricka. Hon fick den som 20-åring år 1935 av en familj som hon arbetade hos. Jag minns när jag själv var 20-åring och min dåvarande pojkvän (och nuvarande man 😀 ) och jag gick med farmor vid Kukkolaforsen. Då kom där ett par, en svart man och en vit kvinna. En ovanlig syn i Tornedalen på den tiden. Då viskade farmor till mig: ”Jag tycker inte att det passar sig att blanda så där.” Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppas att de orden berodde på ovana ögon och inget annat.

Baksidan av vår lokaltidning presenterar alltid rubriken ”Fem röster”, dvs en fråga ställs till fem personer på stan (eller byn) och jag roas av att tänka på vad jag själv skulle ha svarat. Idag var frågan ”Har du några fördomar och om vad?” Jag blir nedstämd när jag läser svaren. Människor svarar nej på den frågan. Att tro att man inte har några fördomar är väl betydligt värre än att ha dem. Om jag svarar ”Nej, jag har inga fördomar” så borde det innebära att (jag tror att) min bild av människor är objektiv. Eller vad kan man tänkas lägga in i frågan?

Jag har fördomar. Mängder. Både positiva och negativa. Och jag har svårt att tro att det finns nån enda människa som aldrig bildar sig förutfattade meningar om människor. Fördomsfrihet och sanning är något som jag tror bara finns hos Gud. Vi människor måste skapa oss bilder för att få ihop verkligheten. Sen är utmaningen att ifrågasätta de bilder vi själva skapat oss.

Jag tror det finns en föreställning om att fördomsfri betyder att man tror på människors lika värde. En felöversättning. Jag har massor av fördomar men jag är samtidigt övertygad om att alla människor är lika mycket värda.

Sen finns det en märklig idé om att övertygelsen om människors lika värde innebär att det är förbjudet att tala om skillnader mellan människor. Många tycks tro det. Att det liksom är finare att vara färgblind. Jag läser en sån kommentar på Carolas blogg idag.

”Varför hålla på och älta rasskillnader?? ”höll igång bland de vita barnen” ”ovanlig syn härnere som vit mamma med ett svart barn” Vad är grejen???”

Det finns människor av olika färg och ursprung (men däremot inte raser) så vad är grejen att inte tala om det undrar jag. Det är uppseendeväckande i Sydafrika, Kenya och ofta också i Sverige, att en familj kan bestå av svarta och vita människor. Vi är olika, men hör ihop.

Till slut blir man bara för less. Eller ledsen. Sju veckor av feber och fortfarande inte nån bättring i synhåll. Jag vet att det finns betydligt värre saker att drabbas av, men just nu är det svårt att stå ut med att sitta fast i tröttheten och hemmet. Och eftersom jag tror på att vara ärlig med känslor så säger jag det:

SKIT!

Egentligen svär jag mer än så, men det passar inte i skrift.

Ännu en soffsöndag utan kyrkbesök. Och ännu ett sjukt blogginlägg. Men ni får stå ut. För även om det tar lång tid att skriva inläggen när kroppen och knoppen är seg, så bidrar bloggen till en känsla av att jag i alla fall gör något. Penicillinet ännu inte hunnit utföra de mirakel jag hoppas på. Men igår handlade make och son både blommor och mirakelte åt mig. Gossen sa att han hade läst en skylt bredvid teet att det skulle göra att febern försvinner. 🙂

Så jag bälgar i mig mycket. Det är gott också. Jag är ju konservativ på tefronten och tycker egentligen att kvitten, Brunkullan, gute och gotländsk munk är de enda tesorter som verkligen är värda att lägga pengar på. Men änglateet smakar bra. Liksom ett påskte som en god vän gav mig. Det gav också det associationer till liv och godhet. Jag griper halmstrån. Eller testrån. Och ber lite mesigt.

Barnkören på tevegudstjänsten sjunger en sång som heter ”Yes, ett SMS!”. Med Nokiamelodi 🙂 Telefonen är ett bra sällskap under sjukdom, och kan hjälpa till att ge söndagskänsla. Jag laddade hem Svenska Kyrkans app Kyrkguide, men blev besviken. Det jag saknar främst är söndagens texter. De som finns (lite onödigt svårfunna) på Svenska kyrkans hemsida och borde kunna läggas in i en app. Kyrkoåret är viktigt för mig. Det har nog framgått för dem som har följt mina fastepärlor. Idag handlar texterna om den gode herden. En bild för Gud som inte är helt up to date för nutidsmänniskorna, men nog går det att tänka in en nutid i psalm 23, en av de bibeltexter som nog många vill höra i gammalt språk. Lite vederkvickelse skulle sitta riktigt bra. Restore my soul.

* = I Uppsala (is-suffixets förlovade stad) lärde jag mig kalla gudstjänsten för ”gudis”.