Idag fick lilleman välja middag. Det blir favoriträtt: slow cooking med mycket prat, dans och musik därtill.
Igår blev det däremot snabbmiddag de lux. Jag hade lagt ett storpack köttfärs i påsar och passade på att klämma ihop några naturella biffar på samma gång.
Vitlök, spiskummin, salt och peppar vid stekning. Sen hjälpte kyl och skafferi till med resten.
Frälsarkransen kan köpas i en del kyrkor och förstås via Verbum. Jag har för det mesta någon extra krans hemma, och nu vill jag ge dig som läser Fastepärlorna här på bloggen chans att vinna ett eget exemplar.
Skriv en kommentar till det här inlägget eller på Ekhemmanets Facebooksida så är du med och tävlar. Eller, om du vill tumma extra på hemlighetspärlorna kan du skicka ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se och berätta att du vill vara med och tävla.
Extra glad blir jag om du berättar för dina vänner om mina pärlreflektioner, t ex genom dela Ekhemmanets status eller genom att sprida länken till Fastepärlorna.
På söndag drar jag en vinnare!
Välkommen!
Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag
Den första röda pärlan handlar om den kärlek jag ger och om att älska. Det är inte riktigt samma sak. Inte för mig. Jag ger kärlek till många, men älskar ett fåtal. Det är vanligt att det ordet används på ett annat, mindre laddat sätt. I samtal på nätet ser jag det ganska ofta. ”Älskade vän” kan betyda ”vad ledsen jag är att du har det jobbigt” fastän personen (enligt min definition) förefaller vara varken älskad eller vän.
Jag vill vara generös med min kärlek, men varsam med orden Jag älskar dig.
Att det finns människor i mitt liv som jag kan säga det till fyller mig. Med kärlek.
Bibeln talar om att jag ska älska Gud. Den kärleken är något särskilt. Något som inte riktigt går att jämföra med mänsklig kärlek. Men det finns likheter. Älska med omskrivningen att inte kunna tänka sig ett liv utan. Att ha valt för alltid.
Den här sången har en liten plats i min andra roman, den som väntar på att skickas. Jag vill alltid älska. En sång om den sorg som alltför många fått uppleva. När hoppet att få leva med den älskade, efterlängtade, smärtsamt rycks bort. När jag hör den minns jag längtanssmärtan från när de små nyplanterade frön som skulle ha blivit barn, inte blev.
Jag minns också när Carola sjöng den på en minneshögtid i Khao Lak ett år efter tsunamin.
Kärlek och mörker speglar varandra i hemligheternas hav.
Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag
Skrivardag som ger skjuts åt tredje romanen och välbehövlig återhämtning, men med längtansklump i magen. Barnalängtan. Av en kär sort. Vår trettonåring är med mormor på sportlovsresa till ett av mina bästa och mesta resmål. När längtansflickan var knappt två år var vi där tillsammans.
Jag var i min dotters ålder när jag första gången besökte London. Sen blev det en mängd med besök under de följande tio åren. Familjeresa, språkresa, Taizéresa, vänresa, mamma-mormor-resa, skolresa, inför-bröllopresa…
Västen som jag har på bilden hade jag nästan jämt. Nu har min älskade tonåring fått den och har med den till London. Märkligt och skönt.
Mormor och dotterdotter kommer förmodligen se någon musikal. Om jag och dottern hade varit lika tidlösa som västen hade jag velat se Chess med henne. Nu lyssnar jag på den musiken och minns hur det var att se och höra Elaine Paige och Tommy Körberg sjunga You and I för 26 år sedan. Här gör de det igen, långt senare. Det år vår flicka föddes. Längtansflickan.
Ikväll läste gossen och jag (återigen) en bok som vännen Annika Bornemark har skrivit. Stora Lo och överraskningen. En underbar berättelse med sköna bilder. Du kan beställa den från BarnKan.
Jag tänkte när jag slog ihop boken tidigare ikväll att jag skulle minnas att tipsa om den på bloggen. Glömde det efter alla äkta människor och hubbotar, men blev påmind när jag nyss tittade in på min författarsida på Facebook (dit du gärna får bjuda in dina vänner. Jag hoppas på 7 gillare till så jag kan få fira hundragubbesjubileum). Påminnelsen kom i form av att Facebook föreslog att jag kanske kände en av de övriga som står bakom böckerna om Lo. Rätt läskigt, för som administratör har jag inga vänner på FB och mitt vanliga konto är borta. Det borde inte finnas några band mellan mig och denna person på nätet, men Facebook hittade ändå. Mysko. Och för övrigt mycket skönt att pausa från storebrorserdigfeelingen som alla de där vänförslagen ger mig. Men nu kom det alltså förslag ändå. Hur det gick till vet jag inte. Men jag vet att böckerna från BarnKan är härliga för både liten och stor.
Igår var det en vilodag och jag fick några ensamma timmar som ägnades åt lagom långsam städning.
Dammsugaren gladdes åt att få jobba lite med det här golvet.
Ett städtips:
Bryt upp ett gammalt och dåligt lagt klinkergolv i hallen och låt sen de grova brädorna vara kvar just som de är. I springorna ryms mycket sparad städning som gömmer sig fint förutom om man granskar noga.
Och så nyttigt för barnen att inte växa upp i ett kliniskt rent hem. Det motverkar allergi har jag hört 😉
Lillhjärtat och jag somnade båda framför festivalen. Jag har annars tittat ovanligt mycket detta år, mest för att Gina Dirawi är så skön. Fast denna veckas mellansnack bidrog till sömnen. Och två av dem som nu röstats fram tar fram det värsta i mig. Timotejer och banan får mig att hurves. Så det är nog bäst att sova vidare.
Den tredje hemlighetspärlan finns (enligt min väg att gå) närmast den kärlekspärla som symboliserar den kärlek jag för vidare. Det stämmer med dagens tankar om att släppa taget och öva tilliten i att det går att vara ifrån varandra, för den rädsla som finns för att förlora de mest älskade kommer alltid att vara en slags hemlighet för andra. För stor för att klä i ord eller ens vilja försöka.
När vi tidigt i morse hade vinkat av dotter och mor stannade jag till vid en vintrig strand. En haiku vaknade och många tankar om kärlek och hemlighet.
Nu lördagsmatlagning efter en intensiv vecka som avslutades sent igår, och en lång men vilsam dag i fastan. Då häller jag inte upp ett glas rött, men lyssnar på något som jag inte brukar lyssna på. Helgsmål om kärlek.
Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag
En del i föräldraskapet är att lära sig släppa taget. Att stå ut med skiljas åt för allt längre stunder. Nu åker stora barnet på en härlig resa. Saknad redan, men i tryggt förvar.
Och hennes katt har också saknad i blicken.
Det har inte hänt bara en gång att en språkpolis (inga namn nämnda, men ni känner henne) har svarat uttrycket ”Vi syns imorrn” med något i stil med ”Jaha, det är då vi slutar vara osynliga?”. Varken kul eller särskilt trevligt, men är man ordnörd så är man.
Men nu funderar jag mycket på det där med att synas – och inte om att ses. Jag vill synas när det gäller mitt författande, för att synas är nödvändigt för att bli läst. (Om man inte gör en Kepler förstås). Jag tycker också det är helt OK att synas i fråga om t ex barnlöshets- och adoptionsfrågor. Ämnen som jag brinner för och vill sprida information om. Sen finns det andra frågor där jag inte tycker att jag behöver synas offentligt. Jag har varit med två gånger om att skvallerkvällspressen ringt mig och bett mig ringa upp. En gång Aftonbladet och en gång Expressen. Båda gångerna har jag tänkt (och det erkänner jag utan att rodna) ”Ja! Nu händer det. Nu har de upptäckt min roman och kommer göra den känd för en stor publik!” Men, nää… Båda gångerna har de googlat sig fram via nån detalj på min blogg och velat ha med nån pytte verklighetsförankring i nåt udda ämne.
Så finns andra sätt att synas i media som inte känns riktigt lika bekväma. Dels i somras när jag fick pryda (?) en halvsida i stora lokaltidningen angående svälten på Afrikas horn. De hittade i semestertider ingen som jobbade på riktigt för de drabbade, så de tog en tjockis som bara bloggat om svälten. Och så nu när jag tveksamt sa ja till en artikel om att avstå och reflektera under fastan. Det blev en välskriven och välfotad, men obekvämt STOR artikel och jag brottas med alltför många tankar om vad människor tycker om det där rätt så udda som jag berättar om. Några få har skickat iväg en särskild hälsning till mig efter att ha läst, något som jag själv brukar göra, och därför uppskattar mycket. En hel del bekanta, som jag inte alls hade väntat mig, har i förbifarten bekräftat att de sett artikeln och har haft några ord att säga. (”Linslus” t ex. Jag väljer att tolka det som ett helt neutralt ord 🙂 ) Men hos alla tidningsläsare jag känner väl som inte nämnt något alls lägger jag orden i munnen. Att jag tar för mycket plats, att det verkar märkligt eller att det var en aning intressant. Förmodligen slutade de tänka på mig så fort de hade sett och kanske läst artikeln. För sannolikt ägnar inte andra lika mycket tid som jag åt att tänka på just mig 🙂 Jag vill ägna mindre tid åt att tänka på om jag duger eller suger i andras ögon. Det borde inte vara så viktigt, men blir oftare det under stressiga perioder. Fastan är en extra bra tid för att öva på andra fokus, och att avstå sånt som ger för mycket bryderier. Så nästa fasta ska jag se till att inte ta plats på offentliga arenor i ärenden där jag inte känner mig helt bekväm. Eller. Jag tror jag börjar nu.
Men först: tiotusen röda rosor till bloggkamraterna som deltog i SVTs och TV3s serier om barnlängtan i höstas. Jag beundrar dem för modet att öppet berätta om sin djupaste längtan och smärta på bästa sändningstid. Utan att veta vad vänner, familj och bekanta funderat på när de sett det. Modiga ni!
Tack FC, Emilie och Anders, och alla ni andra! Och innan jag skrev färdigt detta så såg jag Elida i Debatt på SVT och är synnerligen stolt. Och lite bekymrad över slutfrågan som tvingades på. All heder och varma tankar! Och ett ljus med en bön för framtiden.
Och apropå att tända ljus för andra. Ni har väl inte glömt min utmaning till er bloggläsare? Jo, jag tänkte väl det. Titta in och SMS:a vettja.