Kaos utan skuld

Ordning och reda är inte min melodi. Jag trivs förvisso bra med att leva i städade rum, men jag har inte lust att ägna tid av mitt liv till att åstadkomma det. Andra kan det bättre, och de få gånger vi har tagit oss råd till en Rut eller fått hjälp av vänner att röja och städa har riktiga lyckorus gått genom kroppen. En halvtimme av den här snoriga morgonen ägnade jag dock åt att rensa i en stor hög med kanske-viktiga-eller-möjligen-bra-att-ha-papper. Om man väntar tillräckligt länge med att röja så är det lättare att snabbt avgöra vad som kan slängas. Nackdelen med att vänta länge är att det dyker upp presentkort och tillgodocheckar som har passerat sina bäst-före-datum.

Här skulle det vara lätt att komma till insikt och banna sig själv över att man inte håller bättre ordning. Jag struntar i det. Istället återhör jag ett gammalt avsnitt av Spanarna där Göran Everdahl i programmets sista del pratade om ”den nya röran”. Han förutspådde en tid där det inte längre skulle vara inne med euforisk ordning och reda och rensa i röran. Han talade om den nya röran som ”en röra utan skuld”. Och nog är det så att det är lätt att drabbas av skuldkänslor när man inte lever upp till städnings- och renoveringsivern som regerar. Tyvärr så har den här spaningen från 2006 (!) inte verkat slå igenom riktigt än, men jag bär med mig Görans ord om en en röra utan skuld och tycker de är så träffande. Frågan om skuld är ofta en fråga om religion, och inte sällan får kristendomen skulden för att ha gjutit skulden i människor. Visst finns det kristna företeelser och rörelser som har bidragit, och än bidrar, till att människor känner obefogad skuld, men jag tror den funnits långt före kristendomen. Och jag tror egentligen inte att någon annan kan ge oss skuldkänslorna, vi måste själva aktivt ta emot dem för att de ska uppstå inom oss.

När det handlar om ordning och reda-kulturen talas det däremot inte om religion. Men när jag läser om exempelvis feng shui så ser jag inget annat än religion. (”Feng shui är en mångtusenårig kinesisk vishetslära som hjälper oss att uppnå harmoni och framgång. Feng shui syftar till att, med hjälp av en mängd urgamla, väl beprövade, riktlinjer och system, skapa balans mellan naturens energiströmmar som kineserna benämner chi.”) En religion som inte alls är min. Så då kan vi väl helt enkelt säga att det är mot min religion att rensa i röran. Och ibland kostar det att leva efter sin tro. Just den här gången kostade det 600 kronor i outnyttjade presentkort och bonuscheckar.

Joh 7:37-38

En bild från Kenya, fotad i februari i år, och publicerad idag: tre år och en dag efter att lillebror flyttade in med oss för gott.

Reservkraft

En favoritskribent som jag har talat om tidigare har skrivit en bok som heter Reservkraft. Som allt det som Tomas Sjödin skriver, berör den alla de frågor som är viktiga för mig – och just nu är titeln också så talande. Kraften tycks sina ibland. Kroppen gör det den ska på jobbet och (nästan) i hemmet, men det saknas driv, gnista och motivation. Det senaste året har det blivit så här när jag dras med en förkylning, och det är ibland svårt att avgöra om det är fysisk kraftlöshet eller annan.

Det är som att det skulle behövas en vitamininjektion. Ett antaget manus eller ett brev från en okänd läsare hade varit perfekt, men är inte så lättbeställt. En rask promenad eller svettig afrogympa drömmer jag om, men det skulle förvärra förkylningen. Tröstäta massor av lakrits verkar också lockande, men det gör staplarna på appen för höga.
Så det får bli te med honung, skön musik och läsning.

Jag läser en skrivarväns starka manus (och ropar JA å förlagens vägnar) varvat med Tranströmer som jag äntligen köpte igår. Som medicin tillsammans med fyra hekto favoritte. Och eukalyptusdoft som barndomsvännen rekommenderade bland kommentarerna till förra inlägget. Tack för alla de sköna orden.

Nu lite mer musik som ger mig kraft av den stillsammare sorten. Kanske reservkraft.

Must

Lagom till julmustsäsong gick musten ur mig. Så som den snarare brukar göra om våren. Trött. Förkyld. Och så trött. Och fastän jag själv har det gott i min lilla ö av tillvaron så är jag nog också trött av allt det som drabbar i stora cirklar omkring, och som jag kanske tar in alltför djupt. Sorgerna. Skitcancern. Mellanmänskliga tragedier. Olyckor. Och så alla de där cyberexistensiella funderingarna om tråkfacebook och meningslösheten i bloggandet och skrivandet.

Sad and grey. Då behövs en god sång. Igår hörde jag en ung kompis sjunga Salems sång innan han för en stor skara människor berättade om sig själv, om tankar kring (den fantastiska)  filmen I rymden finns inga känslor, om musiken och om det egna livet med Aspergers syndrom.

Jag lärde mig så mycket. Och insåg att jag har mycket mer att lära om mig själv innan jag med sådan självinsikt kan berätta om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer. Till exempel varför jag ibland blir så gräsligt trött. Halsont, snuva och huvudvärk får ta den största delen av skulden. Det verkar enklast.

Att göra reklam för sig

Vid en kurs häromdagen blev det över lunchen tal om mitt författande. Ett ytterst ovanligt inslag på jobbet, men nu var det en kollega som hade börjat läsa min roman och nämnde hur uppslukad hon blivit, så där trevligt och lägligt tillsammans med flera andra som inte kände till att jag skrev.

Det är svårt att promota sig själv. Att helt apropå ha med sig en bunt böcker i oväntade sammanhang känns inte helt korrekt, fastän det verkar som att människor blir glada och intresserade av att få höra talas om Cecilia Ekhem – ”författaren” när de känner en annan del av mig. Det vore lättare om andra kom på att de skulle göra reklam istället 😉 Och ibland har det hänt att nån Facebookkontakt spontant har gjort reklam för mina böcker, och några bloggare har skrivit enormt uppskattade inlägg om Väntrum.

Nu har jag i allafall en skrivarsida på Facebook och försöker göra reklam för den så mycket jag törs, men det är inte många procent som nappat. Jag hoppas fåfängt att någon ska komma på att dela länkarna vidare precis som de gör med så mycket annat. Men man ska väl inte ge sig – så nu har jag gjort ett reklamförsök igen – och skapat ett event för den julmarknad där jag med en smula pinsamhet ska försöka få folk att tro att de kan ge bort mina böcker i julklapp. Men till skillnad från bokmässan i Göteborg så kan det gå förbi en och annan av mammas kompisar som kanske känner sig nödgade att köpa en bok 😀

Tyvärr så är den fina julbok jag deltar i helt slut på förlaget Semic. Annars hade den platsat fint på en julmarknad. Kärlek i juletid heter den och finns att låna på bibliotek. Min novell utsågs glädjande som en favorit i en recension. Stort när det är så många fantastiska författare med. Jag har tidigare bloggat om den och där tagit med ett utdrag ur novellen Julreträtt.

http://www.facebook.com/ekhemmanet

Anna Mannheimer och Skavlan Fredriksmys

Skavlan är fredagsmys. Eller Fredriksmys.
Två skidskyttar som är konkurrenter, men glittrar av värme mot varandra.
Anna Mannheimer och maken Peter Apelgren komiskt betättande om livet tillsammans – och om valet att adoptera:
”Vi låg med varann flera gånger och det blev inget”
Hur de struntade i sjukhus och valde Kina. Skillnaden mellan att vara styvmamma och få ett eget barn. Det egna adopterade. Så ljuvligt okomplicerat det lät. Så som det förmodligen är för många, fastän det som jag ser och tänker på är kampen och den svåra processen fram till adoptionen.
Befriande.
Adoptionscentrum Göteborg har Anna som medlem, och hade nyss henne med på en temadag. Jag avundas dem både Anna och de många medlemmarna. Men är glad över det vi har.
Och är mindre trött över ideellt arbete efter lite spanska godsaker.
Fredagsmys. Det som jag har tänkt att höra ett radioprogram om. Vilken dag som helst. Men inte fredag.

 

Moodskifte

Skrivardagen är välkommen efter trötthet och mångsysslande, så jag var på gott humör när jag kom hem (till författarköket jag tokröjt tidigt imorse) från skön promenad i efterlängtad kyla.

Var fortsatt på gott humör efter att ha hällt upp en stor kopp te och läst Lattityd en ny sundsvallsk gratistidning där det står ett lästips om Väntrum. Sen öppnade jag bloggen och hittade minst 50 spamkommentarer! Engelska meningar som skulle föreställa att någon läst och kommenterat på riktigt, men inte alls. Bara skit. Humöret vände. Hur kan människor ägna sig åt så meningslösa saker som att sprida spam.

Jag får invärtes utslag.( Inslag?) Nästan lika mycket av annan slags spam som av detta. Massmejl med roliga historier, virusvarningar, skickadettatillallafinatjejerdukänner, gratis mobiltelefon osv
Eller allt Facebookskit: ”idag är det internationella dotterdagen sätt denna som din status”, eller att skriva en siffra eller meningslös mening som status för att uppmärksamma (?) att det är tragiskt med cancer.

För övrigt blir jag tokig på all särskrivning, på alla galna stavningar av ”imorrn” och på att ”dem” används på totalt fel sätt. Om nu nån undrade.

Så, nu har jag motvilligt spärrat granskningsfri publicering av nya kommentatörer och dessutom blivit just så meningslöst arg som de meningslösa spamkommentarsproducenterna  antagligen önskade. Jag går ut på bron och andas en stund och tar en till kopp te så kanske det ordnar sig. Efter lite moodhöjande musik. En låt som gick varm när jag och mannen i mitt liv just flyttat ihop. Långt innan internet och ajfån och fejsbok och bloggvärlden fanns. En skön tid. Det med.

Vardagstrött och årsdagsglad

Trött.

Efter den mycket vilsamma semestern kom en vecka med mycket på agendan. En hel del av det ideellt arbete. Som emellanåt skulle ha varit lättare att orka med om man fick lön för det 😉 Kanske skulle jag skära ner på det ideella arbete som jag har hittat på själv och som ingen har frågat efter. Skriva böcker och jaga fertilitetskliniker om deras psykologiska stöd t ex. Det har kommit två svar till varav ett superkort och ett riktigt långt telefonsamtal. Jag tycker om att de vill svara på min undran men tycker inte om att tala i telefon….

Glad.

Idag är det ännu en årsdag. Det är den 10 november. Samma datum 2008 mötte vi vår son och lillebror för första gången. Och blev den familj vi skulle vara.
Sundsvalls Tidning publicerade en berättelse jag skrev om den dagen, men den finns tyvärr inte kvar tillsammans med övriga reseberättelser.

Så här såg vi ut när vi gav oss iväg mot första mötet.

Och så här glada var vi efter att ha känt varandra en liten stund.

Glada är vi än. Om än trötta ibland. Så nu stänger jag ner och tar jag en kopp te med längtansbarnet som blev storasyster för tre år sen. Tack för era fina kommentarer. Om jag hade varit aningen piggare skulle jag tacka mer individuellt. Tills dess: tack!

 

Beresta frukter

Bara häromdagen passerade vi mängder av citrusträd i Spanien.
Apelsiner, citroner, clementiner.

Idag hade frukterna liksom jag rest till Sverige.

Nu ska jag äta en privatimporterad och en av affärens clementiner och göra en smakjämförelse medan jag ser sista avsnittet av Barn till varje pris? – om internettet fungerar lika bra som fruktchartern.

Svar. Men inget svar.

Det kom ett mejlsvar från Aller Media idag. Inte svar på min fråga, men tecken på att det har förekommit reflektion:

Hej Cecilia!
De små figurerna som anger svårigheten är bortplockade från och med
Sudoku för alla nr 1.
Med vänlig hälsning

För ett bra tag sen skrev jag mejl till fjorton fertilitetskliniker och frågade om det psykologiska stödet till patienterna. Bara tre svarade. Vad tycker ni, ska jag ge övriga elva en chans till och mejla igen?

Fikarum och blogghållplats