Detta är en vecka när färgglada flaggor pryder huvudstaden och de sociala nätverken. Också jag sprider regnbågsflaggor med mina dikter då och då. Inte för att jag ställer mig bakom allt som sker på Pridefestivalen, men för att jag vill visa var jag står i fråga om rätten att älska.

En del programpunkter på Stockholm Pride går helt emot mina värderingar, men flaggan kan ändå ha betydelse för mig. Precis som jag vänder mig emot vissa seminarier på Bokmässan trots att jag gärna har Bok & Biblioteksymbolen på väskan – och skulle vara där varje år om jag vore frisk nog för mässor och festivaler.

Detta är också en vecka då debattartiklarna för och emot går varma, och idag fick jag tips om en väldigt nyanserad text som jag tycker lyfter fram det som gör att jag mår illa när kristna med vassa vapen talar emot just homosexualitet men i samma andetag glömmer annat som mycket tydligare ifrågasätts i Bibeln och ändå finns överallt där människor lever. Flera gånger under livet har jag haft mina egna bibelstudier om homosexualitet, och alltid landat i samma slutsats. Jag ser varken att Gud fördömer homosexualitet eller att just sexualiteten skulle ha extra mycket med vår plats i himlen att göra.

När jag publicerade en dikt igår på Ekhemmanet beskrev jag lite tydligare varför jag envisas med att vifta med regnbågsflaggan.

”Fastän det kan vara bekvämare att hålla tyst om övertygelser som andra förfäras eller provoceras av har jag lovat mig själv vissa saker:
– att inte hålla tyst om min kristna tro
– att tala om livets mörker så väl som ljus
– att vara en röst mot rasism
– att vara tydlig med att min Bibel visar på en Gud som välsignar all trofast kärlek.
Jag är inte tydlig för att provocera eller för att jag tror jag kan förändra andra, men för att jag vill hålla upp skylten som välkomnar om det dyker upp en person i min närhet som behöver just den tydligheten. Som behöver stöd i att känna stolthet över sig själv som person. Med ett annat ord: Pride.”

Människa. Var stolt över den du är och varsam med ditt eget och andras liv.
Någon gång vill jag gå med i (en påklädd del av) en prideparad, a caravan of love, och visa var jag står. I den här sången av Ingmar Johánson hör jag just den sortens stolthet.

Jag ligger på förtältsgolvet och svettas. Det är en varm sommar vi har, som Ronja skulle ha sagt. Vi har varit på husvagnssemester ett tag, och dottern och jag är kvar några dagar till på sista anhalten medan son och man har bilat hem till fotbollsläger och gräsklippare.

Husvagnslivet är optimalt för mig just nu. Jag som förr såg med avsmak på proppfulla campingar och små trånga lekstugor på hjul. Nu är det ett fantastiskt och kraftsparande sätt att resa. Sängarna ständigt med och alltid färdigbäddade (särskilt när det inte regnat en droppe och inga bord behövs inomhus) och ingen packning att krångla med. Eftersom hettan har lindrat mina symptom så har jag också klarat bilresorna utan att bli kraftigt försämrad, och kan idag gå 75 meter till campingtoaletten utan att krascha. Tänk! I vintras var 20 meter till brevlådan en långpromenad. Jag försöker mota bort tanken på vintern som väntar och njuta av stunden. Nu är det nu. Och detta är utsikten just nu.

Vi har inga träningsoveraller och sjunger inte Galenskaparna, men jag har nynnat på en annan sång hela semestern. ”Every woman every man, join the caravan of love…”

Men nu nynnar jag på andra visor inför morgondagens upplevelse. En av mina favoritartister ska uppträda nära där vi nu är, och jag och dottern ska vara där!

Dagarna går, värmen flödar och min kropp bjuder viss symptomlindring i hettan. När jag knappt kan sova om nätterna av hettan så är jag ändå rätt glad i svettigheten eftersom detta överflöd av värme gör mig gott. Om ögon och huvud skyddas från solen så hjälper värmen bort den tunga, tryckande huvudvärken. Ni vet den där feberkänslan som känns som både bly och bomull. Så har mitt huvud varit varje dag sedan mars 2012, med undantag för en del sommardagar efter tillräckligt lång tid av värme. Och just nu har såna dagar kommit. Fantastiskt! Ändå är jag (förstås) inte helt nöjd. Jag skulle vilja vara säker på att det är så här mer än ett par dagar i rad, och vill så gärna orka gå längre än korta bitar också, men får försöka acceptera att det inte är tid för promenader.

Det är dock tid att ligga under träd på gräsmattor och skåda träden och himlen genom mörka solglasögon. Och låta bli att hålla diet och stå ut med övervikten genom att tröstläsa bort en del av tjockhetströttheten.

Och så har det varit tid för upplevelser utöver det vanliga. Som att ta husvagnen söderut och få se Allsång på Skansen från första parkett. Jag kunde ligga i gräset på Skansen ända till strax innan sändningen skulle börja.

Den dagen var huvudvärken inte alls lindrig, och vilotimmarna i gräset bredvid rullstolen hjälpte pillren att göra sin verkan. Jag övade på min dikt eftersom jag hade blivit ombedd att läsa den i sändning, och nynnade allsånger eftersom det skulle vara viktigt att sjunga med när vi blev filmade. Nu visade det sig att det inte fanns utrymme för diktläsning i programmet och det var inte någon som ville filma oss, så själva övandet var helt i onödan. Men upplevelsen var enorm. Allsången och Lalehs konsert från första bänk. Tänk att jag och familjen har fått uppleva detta stora.

Huset har lämnats i andras omvårdnad några gånger i sommar och vi är så tacksamma över att denna sommar ha husvakter som både renoverar, röjer och bygger nytt. Obetalbara gåvor för både oss och det slitna huset. Först vi var iväg på två veckors hälsoresa i Spanien. Vi lämnade kalla Sverige vid midsommar för 30+ och kom hem till sån värme två veckor senare. Det har verkligen gjort min kropp gott. Den har liksom sugit i sig värmen så pass att jag inte svettades en droppe den första veckan. Jag låg mest och vilade inomhus förstås, eller på skuggig balkong. Men symptomen lättade lite som vi hade hoppats, så jag orkade med en hel del restaurangbesök och stillsamma dopp i poolen 30 meter från huset. Vid strandbesöket blev det tydligt att jag mår mycket sämre i min ME nu än förra gången vi lånade den här lägenheten. Så tungt att gå över sanden och så svårt med det starka ljuset som blixtrar i vattnet trots mörka solglasögon. Ändå var det härligt att komma dit, till stranden som jag har meditationsdrömt om hela den sängliggande vintern.

Det ska komma nya vintrar, och det är svårt att släppa den tanken helt. Liksom det är svårt att begripa att min kropp mår så mycket bättre i ett klimat jag tidigare inte tyckte särskilt mycket om. Men så är det. Symptomen lättar, särskilt huvudvärken och febertrycket, och jag orkar sitta upp mer och gå fler meter än för en månad sen. Just nu passar det utmärkt, eftersom jag vunnit något makalöst. Något som inträffar på Skansen ikväll. Så nu vilar jag inför det stora och har sovit första natten i husvagnen med familjen.

Tänk att vi har husvagn! Det trodde jag aldrig – förrän i juni i fjol när vi insåg att ett hus på hjul skulle vara ett utmärkt hjälpmedel för en kropp med kronisk influensautmattning. Och denna gamla skatt från -88 har verkligen varit en hjälp till vila och lättsam packning. Just nu en förutsättning för det som ska upplevas på väldigt nära håll ikväll.

(Jaha! Undrar du vad jag vann? Det går att se på mina diktsidor, Ekhemmanet på Instagram och Facebook. Det sistnämnda också tillgängligt för den som inte har ett FB-konto.)

I brist på blogginspiration, och i väntan på beslut om den här bloggens vara eller icke vara så lägger jag in några rader från ett annat forum. Om denna dag, ett slags femårskalas med kras.

Också ett par trasiga solglasögon kan bli ett samtal om kärlek. Jag berättade för gossen att jag fick dem av arbetskamraterna ”innan vi skulle hämta dig.” (Då använde jag dem knappt, men de senaste åren har de räddat mig. Och nu slitits ut.) Så blev de trasiga glasögonen till ett samtal om en familj som blev hel. Idag är det fem år sen vi lämnade Kenya som en familj på fyra. Lyckligt och dramatiskt var det, vilket går att läsa i ett av de avslutande inläggen i vår Kenyablogg.