Idag är det mitt älsklingsväder. Gråmulen och regntung himmel, frihetens vind och enstaka höstlöv som faller och sprider guld.

Då passar det ju att det är min dag idag. Det är 43 år sedan jag föddes, och den här morgonen uppvaktades jag av de tre mest älskade som sjöng vid sängen. Tösen hade överraskningsbakat en ljuvlig brownietårta med vit choklad-frosting. Underbar frukost! Underbar familj! Och jag är oändligt glad att få fira min dag just så. Om än med vacklande hälsa så har jag famnen full med rikedomar, av det slag som jag önskar alla som sliter med ensamhet och saknad.

Varje dag åtskilliga tabletter. En viss förbättring, men långt ifrån den förväntade. Ny doktor, nya teorier. Och därmed glimtar ibland tanken till på om alla dessa kraftiga läkemedel har drabbat min kropp förgäves. Det brukar sluta med tanken att nej, för även om resultatet ännu inte leder på väntad väg så var det nödvändigt att försöka eftersom en delvis bekräftad misstanke funnits. Men ändå kommer tanken tillbaka då och då när jag sväljer tablett efter tablett. Är allt detta förgäves?

Idag kommer de tankarna, och jag svarar mig själv med vännens sång. It’s not in vain.

Den här veckans (hittills) mest skrämmande nyhet var den om ettåringen och hans pappa som utsattes för ett ofattbart övergrepp i Malmö. Orsak: hudfärg. Om nyhetsrapporteringen stämmer så utfördes brottet av personer som själva hade utländsk härkomst, och i en del kommentarsfält lyfts detta fram på ett sätt som skrämmer mig. Att det liksom skrivs mellan raderna att det inte är lika allvarligt om invandrare ger sig på andra invandrare. Och att det nästan är synd om gruppen skinnhuvuden och vita rasister för att de direkt misstänkliggjordes.

Men oavsett vem som utförde dådet så är det tydligt att den som har ett afrikanskt utseende löper störst risk att utsättas för hatbrott. Innan BRÅ kom med sin rapport tidigare i år hade jag aldrig reflekterat över att det fanns eller behövdes ett begrepp som afrofobi, och inte riktigt förstått hur mycket mer utsatta svarta personer är för rasism jämfört med personer med annat ”utländskt utseende.” (Det är svårt med begreppen här. Jag vill inte påstå att en svensk inte kan vara brun i skinnet eller ha svart hår. Men hur beskriver man bäst ett utseende som tolkas som utländskt? Kanske just så…).

Det här med afrofobi är så svårt att begripa, eftersom jag själv har det som skulle kunna kallas afrofili. En instinktivt positiv inställning till svarta. Ända sen jag lärde känna fler svarta och bodde i Zimbabwe som ung har jag reagerat positivt på möten med svarta. Särskilt i mötet med ett visst utseende, de som kommer eller härstammar från mellersta och södra Afrika, har igenkänningens glädje kommit. Ibland när jag möter någon svart kan jag önska att det skulle synas på mig att jag har svarta vänner och ett svart barn. Att jag inte är en sån som hatar. Men de finns. De få galningarna som hatar hudfärg så mycket att det kan få dem att kasta ett litet barn i marken, de ganska många som uttrycker rasistiska åsikter – och så den stora massan, de som kallar sig fördomsfria men instinktivt blir rädda eller misstänksamma när de möter ett utseende som de tolkar som utländskt. Kanske är det där som min instinkt är afrofilisk. Mitt system förutsätter att svarta människor är varma, vänliga och tänkbara vänner. Fördomsfullt också det, men en betydligt mer konstruktiv fördom eftersom den får mig varm och vänlig i tanken. När jag möter någon blek person med rakat huvud, militärbyxor och många tatueringar sätter helt andra känslor och tankar fart i mig. Fördomar också de.

Igår använde jag mitt livs första hashtag, efter att ha haft principer mot de där små fyrkantiga figurerna och deras ofta för långa, för många bokstavskompisar. Men ibland blir en fråga så viktig att principerna bleknar. Åtminstone för en stund. #stopafrophobia.

I övermorgon är det 23 år sedan jag och min man blev ett par. En folkhögskolehöst när sommarblomster och höstlöv samsades som nu. En dag mitt emellan våra tjugoårsdagar. Det är en gåva att i mer än halva sitt liv ha fått älska samma person. Att genom livets småbekymmer, storsorger och vardagstristess få uppleva att kärleken håller. Så många relationer går i kras. Så många finns det som längtar efter kärleken men inte får fatt på den.

Igår när jag hade en yngre sjukling hemma från skolan läste jag mina gamla dagböcker medan han friserade mig. Varenda sida avslöjar att längtan efter kärleken fanns där tidigt. Textraderna i min dagbok är betydligt mer fjortisaktiga än jag nånsin har upplevt den fjortonåring som jag nu är mor till. Jag tänkte hela tiden på killar. 😉 Många tramsiga dagboksrader om ”span” – men där under en allvarlig rädsla för att aldrig få bli älskad på riktigt. Tydligen pratade jag med min mamma om det:

Inte förrän igår visste jag att vi hade slagit vad. Tänk om jag som kärlekstörstande fjortis hade vetat att jag innan jag fyllde 22 skulle vara gift, och att jag två decennier senare själv skulle vara mamma.