Den som nöter soffan hinner se många repriser på de bästa programmen. En del avsnitt av Molanders har jag sett tre gånger. Bortkastad tid kan tyckas, men eftersom jag behöver nåt som håller mig stilla utan att bli tokig av rastlöshet så är ju det bästa att välja något givande. Den senaste veckan har jag sett en sekvens av Skavlan tre gånger. Det är intervjun med härliga, norska Maria Mena. Jag hade inte hört henne tidigare och tycker mycket om både musiken och hennes sköna utstrålning.

Utstrålningen fastnade också Jamie Oliver för, särskilt om man ska tro den brittiska pressen som lyckades göra en bildserie av en puss som varade i högst två sekunder. Syftet med pussen var att kolla vilken gata Maria Mena skulle se framför sig om hon blev pussad av Jamie Oliver. Hon hade just beskrivit sin synestesi, förmåga att se musik och människor i färger, frukter och gator. Jag hade inte läst om det fenomenet tidigare och tycker det är riktigt intressant. Är det någon läsare som är synestet måntro? Det är inte jag. Men jag blir mer och mer kär i Norge. Särskilt eftersom allt fler norska bloggare pryder sina sidor med mina ord – som de hittar via Siterte sitater.

Nu lyssnar jag på en annan av Maria Menas sånger. This too shall pass.
Oj så jag vill tro det. Ibland går det, ibland inte alls.
This too shall pass.

En fin nyhet är att SVT har öppnat upp sitt arkiv så att det går att se gamla program. Ni vet från den där tiden när det knappt fanns Internet och definitivt inte bloggar och läsplattor. På min padda har jag just sett första avsnittet av Radioskugga En serie som vi tyckte så mycket om, två barnalängtande 25-åringar 1995. Fasadklättraren finns där, och Vita stenen, Katitzi, Potatishandlaren och En komikers uppväxt. Tack SVT. En present till alla tunnhudade som behöver svepa in sig i nostalgins filt.

Nu känns det än mer angeläget att skaffa en teve som inte är en meter tjock, och kanske nån manick som gör att arkivet kan visas också på teven. Men det är väl bäst att inte fundera på det förrän deklarationen är gjord. Det kommer dröja med andra ord.

En period varje år ångrar jag bittert att jag har skrivit en bok. Trots att åtskilliga människor berättat att den gjort verklig skillnad i deras liv så är det som att de orden väger oerhört lätt så fort det blir dags för deklaration. Jag avskyr den sysslan bittert. När jag nu andra året i rad måste deklarera med ett febertungt huvud vill jag nästan gråta när jag ser det där fula brevet från Skatteverket.

Hittills har jag inte tjänat på att vara författare. Innan jag blev sjuk hade vi i flera år levt med begränsad inkomst för att jag skulle få chans att skriva, och världens bästa man gick upp i arbetstid bara för att jag skulle kunna gå ner. Det har kostat mer än det givit. I alla fall ekonomiskt. Ändå måste jag krångeldeklarera eftersom jag har ett företag. När jag har fått nåt av alla fina läsarbrev har författandet varit värt allt byråkratiskt krångel, men den här tiden av året – och särskilt när boken för tillfället verkar vara rätt oläst – önskar jag varje dag att jag aldrig skulle ha givit ut den där boken. Den senaste två veckorna har det sålts ett enda exemplar. Det gör det extra obegripligt att förstå att jag måste använda min ytterst begränsade kraft till den där jäkla deklarationen. Och om nån nu skriver att ”deklaration är det roligaste som finns” så är det stor risk att jag aldrig låter den personen kommentera igen. Det är som att säga till en som saknar ett ben att säga att det är roligast i världen att hoppa jämfota.

Eftersom jag förväntas vara vuxen trots att jag är sjuk så får jag bita i det sura äpplet ändå. Det är inte nån idé att be någon annan om hjälp, det blir bara ännu jobbigare om jag ska försöka förutse att på torsdag klockan tre kommer jag ha tillräckligt lite feber för att orka sätta mig med det här. Istället försöker jag dela upp bokföringen och deklarationen i så små portioner som möjligt, för att det ska gå att tänka på det ens. Problemet är att det då drar ut så enormt på tiden att en fjärdedel av mitt år kommer bestå av vånda över en syssla jag inte begriper, helt saknar motivation till och egentligen inte är frisk nog att göra. En världslig onödighet som kan stjälpa hela den lilla orken.

Idag ska jag inte (heller) röra det där skräckpapperet. Idag vill jag spara på krafterna så jag orkar fika med en vän som verkligen förstår det där med att leva med begränsade krafter. Alltför få förstår hur det är. Jag själv förstod det inte tills för ett drygt år sen. Men nu har jag lärt mig läxan, och skulle så innerligt gärna vilja börja i en ny klass av livets skola. Gärna en klass med ämnen som jag tycker om. Kreativt skrivande till exempel. Men nästa bok ger jag nog bort gratis i pdf till den som vill läsa. Och lägger ner företaget så att jag kan deklarera på det där sättet som ekonomiska nollor som jag bör göra: skicka ett SMS och vips vara klar.