Tack kära ni som kommenterar och skickar hälsningar på annat sätt! Tydligen har kommentarsfältet krånglat och inte släppt fram alla hälsningar. 🙁 Jag vet inte varför det krånglar så. Tack till er som inte har givit upp då utan kontaktat mig på annat sätt. (Kontaktsidan här på bloggen är en möjlig väg.) Det är en tröst när varma människor orkar dela också de mörka stunderna.
Många av mina stunder, både ljusa och mörka och halvgrå, ackompanjeras av musik. Just nu av Spotifylistan för Molanders som en annan hängiven tevetittare har satt ihop. Redan efter första avsnittet skrev jag om Molanders. För tolv veckor sedan. Det har varit tolv veckor utan tendens till tillfriskning, men med givande sällskap på vägen. Av verkliga medmänniskor förstås, men även av de fiktiva. Oj så jag har älskat den här serien. Relationerna, livsfrågorna, våndan, värmen, och musikens plats i dramaturgin. Många av de stycken och sånger som varit med hörde redan tidigare till mina favoriter, nu än mer.
Någon har lagt upp första avsnittet på Youtube. Inte helt tillåtet förmodligen, men det gör att jag kan bädda in det här. På SVT hittar ni Molanders i dess helhet.
Vägen tycks ibland så mörk. Så ensam. Och just så svår att gå som det rent fysiskt är att gå när sjukdom och läkemedel tynger kroppen. Idag släpade jag mig runt det där extra varvet runt kvarteret efter att ha lämnat barnet på skolan. Det går knappt själv att förstå hur det kan vara så tungt att gå, att sätta ena foten framför den andra och ta sig framåt. Och fastän jag knappt förstår det själv kan det störa mig så att andra inte tycks förstå, eller på riktigt bry sig. Det gör de förstås. Oändligt många uttrycker sin sorg över min sjukdom, men jag undrar om nån enda verkligen förstår. Tyngden och värken i kroppen. Skräcken över att inte veta om jag blir frisk. Oron för de dagar som jag är ensam vuxen här hemma, och måste hålla ihop, styra upp och ta om hand fastän jag vissa stunder bara vill lägga mig i ett ensamt hörn och gråta som ett barn.
Jag lyssnade idag på en morgonandakt som jag har hört flera gånger. Jesus ber sina vänner att vaka med honom, vara med honom i smärtan, men de somnar. Och Jesus själv lägger sig på marken och gråter som ett barn. I mörkret. Just så tror jag det är för oss alla. Vi har vårt eget och kan omöjligt finnas där för alla andra och ana andras smärta. Kanske vi somnar fastän vi vill finnas där för varandra. Själv kan jag inte sätta mig in i hur det är för min familj; mina barn och min man att ha mig sjuk hela tiden. Det är klart det påverkar dem oerhört. Särskilt när hopplösheten smyger sig på. Kanske jag inte ens vågar försöka föreställa mig, för att det liksom blir för svårt att bära mer än min egen förtvivlan.
I vårt djupaste mörker är vi ensamma, just det handlade den här andakten om och jag känner igen det så väl. Ensamma men burna. Det är jag övertygad om. Men är ändå så arg på den Gud jag tror på över att det ska behöva ta sån tid. Och ibland inte alls kännas som om nån bär, utan som att det helt och hållet är egen kraft som krävs för att det ska gå att komma framåt. Egen kraft trots att jag är omgiven av människor som vill väl. För oavsett hur många som frågar ”kan jag göra något för dig?” så är det på egen kraft det hänger. Jag får den frågan ganska ofta och borde glädjas, men vill helst inte ha den den. Jag vet inte exakt vad nån kan eller vill göra för mig och orkar definitivt inte be om det när jag bäst behöver det. Då skulle jag önska att någon bara kom utan att fråga, och bara gav mig det jag behövde. Skjutsa mina barn, handla min mjölk, städa mitt hus, laga min mat, gör min jävla deklaration eller allra helst: gör mig frisk.
Andakten har rubriken att inte förbittras men förbättras. På sikt tror jag det blir så, de stunder jag vågar tro att det finns ett ljust slut på den här vandringen. Men de andra stunderna kommer bittra toner fram. Och jag vill inte hindra dem. De tillhör också livet.
Portionsförpackad laxfilé är verkligen en gåva till matlagare som är trötta, sjuka eller lite lata. Det blir nog en måltid per vecka baserad på denna fiffiga firre. Den tinar snabbt, går att förgylla med det som finns hemma och blir färdig i ugnen på en kvart.
Igår blev det en röra av det som kylskåpet bjöd på: lite strimlad rökt lax, en handfull räkor, en burk crème fraîche och en näve riven ost. Salt, peppar och citron på laxen och röran ovanpå. Potatis i kastrullen, grönsaker efter önskemål och vips: snabbmat med helgstatus.
En av de vanligaste sökningarna för att nå den här bloggen handlar just om lax. ”Filodegsinbakad lax”. Några andra populära googlingsord är ”gammal filmjölk”, ”rökt ost”, ”kuckelimuck”, ”tröstande citat” och ”hur man kommer över barnlöshet”. En del recept är svårare än andra att bjuda på, men just tröstande citat är nog lite av det jag önskar sprida med min andra arena på webben.
Fastän jag ligger stilla här i min sjuklingssoffa är det som om jag skulle befinna mig i en krigszon. Det handlar inte om strider mellan stormakter, trots att jag har sällskap av Mr Obama.
”Välkommen Mister Obama!” sa jag när jag hängde upp kangan före jul.
”Va? Heter han Krister?” undrade sexåringen förvånat.
Det handlar om strider mellan olika ideologier. Det är sånt här som jag fått vila ifrån när jag har pausat länge från Facebook och inte har sett alla länkar som människor lägger ut. Tänk att det en person lägger ut som ett exempel på något riktigt klokt, kan en annan person ge som ett exempel på något galet. Ibland är det mer skrämmande än intressant att vi kan tycka så olika, eftersom det ofta gäller djupa värderingar och livsviktiga frågor. De senaste dagarna har jag inte kunnat vara tyst, utan givit mig in i krigszonen när frågan är för angelägen för att jag ska kunna hålla tyst. Med mer huvudvärk som resultat. Men om alla andra är tysta eller ger tummen upp för sånt som strider mot det som jag ser handlar om synen på människors lika värde eller om onyanserad åsiktsförmedling så kan jag inte vara tyst. Trots att det kostar på att delta i krigföring när man är en stukad soldat som helst vill att alla ska lägga ner vapnen och vara sams.
De strider som jag ser och känner pulsen stiga av handlar exempelvis om språk, genus, rasism, vaccin och kosthållning. Väldigt ofta med inslag av religion som gör att diskussionen nästan blir omöjlig eftersom alla motargument tolkas som om de är sända från djävulen. Jag ser personer som har bestämt sig för att den som använder ordet hen ser ner på Guds skapelse och automatiskt menar att flickor inte får klä sig till prinsessor. Jag får återkommande tips om antivaccinationshemsidor som bara publicerar texter som misskrediterar vaccin och som kallar all positiv nyhetsrapportering om vaccination som köpt forskning. Jag ser artiklar som gör ner dem som försöker lyfta frågan om hur ojämlikt vi betraktar människor beroende på deras ursprung och utseende.
I Alf B Svenssons artikel ”Sluta försöka göra barn könsneutrala” finns exempel på hur en förenklad bild kan målas upp av dem som är av annan åsikt. Rätt och fel. God och ond. ”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”
Vilka är dessa ”genusfundamentalister” och könspoliser undrar jag? Finns de ens i verkligheten, eller är bilden skapad av den andra åsiktssidan för att svärta ner motståndaren? Kanske finns någon enstaka person som skulle vilja slänga ut dockvrån, men jag är övertygad om att de flesta som funderar i genustermer menar något helt annat: att erbjuda leksaker och aktiviteter utan förutbestämda könsindelningar. Just så upplever jag att det är och har varit för vår son. Han väljer gärna traditionella pojklekar, men tycker om att leka rollekar i dockvrån. När personalen uppmuntrar det vill jag inte kalla dem könspoliser utan kompetenta.
Lekkamrater för pojkar och flickor.
I frågan om rasism vill kända debattörer gärna lägga yttrandefriheten i andra vågskålen och måla upp att det råder ”åsiktsförtryck” i Sverige. I mina öron ett lite finare sätt att säga som dem som försvarar rätten att säga negerboll med att ”snart får man inte säga nånting här i Sverige”. Stina Dabrowski skrev nyligen: ”Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller ”de svaga” i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras”. Med exemplen som följer om Jonas Hassen Khemiri måste hon alltså mena att de som möts av rasism har har fel om sin upplevelse, och att det inte finns något som är objektivt rätt eller fel när det gäller hur vi får behandla varandra. Gör inte det hela rättsväsendet ganska bortkastat?
När det gäller moderna dieter, färdiglagad mat och vaccin- eller läkemedelsdebatter går det sällan att använda vetenskaplig forskning som argument mot dem som med missionärsiver driver de här frågorna. Forskningsrapporter och myndigheter som Livsmedelsverket och Läkemedelsverket betraktas som köpta av industrin och den ondes representanter på jorden. Ett exempel är vår lokala men rikskända ”fettdoktor” Annika Dahlqvist som kallar alla som baserar sina åsikter på traditionell forskning för ”etablissemanget”. Ett slags maktspråk, precis som Alf B Svenssons förminskande av genusteorierna, och med en slags religiös ton som är svårt att argumentera emot eftersom varje motangrepp förstärker teorin om andra sidan som fienden.
Visst är jag själv omutbar när det vissa av mina åsikter, åtminstone när det gäller min tro. Det knepiga med de här diskussionerna är att de i grunden inte handlar om religion, men att det är just så de debatteras.
—————
Så där. Nu har jag ägnat många timmar i febersoffan åt att mödosamt sammanfatta flera veckors funderingar. Jag känner mig inte direkt arbetsför när en sån ”aktivitet”, dvs att liggande knappa långsamt på paddan, gör att tempen stiger och huvudet värker mer. Kanske gör inte heller orden skillnad för nån enda, men jag själv har fått sätta ord på det som tillsammans med krigförande antibiotika stormar inombords när jag ligger här. I det fallet, och i fråga om synen på människans värde tror jag att det finns gott och ont. Måtte det goda segra. Det finns så många frågor jag borde få chans att ägna mina dagar åt. Och så många oviktiga aktiviteter som jag längtar mig galen efter. Sånt som är betydligt mer givande eller roligt än kampen mot en udda sjukdom.
Känner ni igen repliken? Den om att barn ju är för härliga eller underbara. Den uttalas och skrivs så otroligt ofta – men klingar så märkligt i mina öron.
Ibland säger barn väldigt roliga eller klipska saker, men för mig är det inte alls detsamma som generaliseringen att ”barn är för härliga”. Som om de vore en homogen skara som går att generalisera kring på alla plan. Ibland gör barn otroligt märkliga saker, saker som går att förklara med adekvata utvecklingsteorier, men som för den vuxne som står bredvid bara upplevs som krångel eller dumhet utan dess like. Tänk dig att den vuxne då skulle utbrista ”barn är bara för dumma i huvet”. Inte känns det bra eller logiskt att värdera alla barn, miljarder individer, utifrån en specifik situation. I mina öron klingar ”barn är för härliga” lika ologiskt. Lika ologiskt som att säga ”pensionärer är för härliga”, eller som nån kanske tenderar tänka just nu: ”42-åringar är så otroligt störiga”.
Det sistnämnda påminner om en annan allmänt vedertagen generalisering. Den om tonåringar. Igår hade vi tre fjortonåringar här som skämtade, skrattade, underhöll med samtal och sång och tackade med stora ord för den goda kycklinggrytan. Typiskt tonåringar!
Individer i olika åldrar. Bilden är lånad från Stock.
När jag har varit för allvarlig brukar det bli dags för ett matinlägg. Numera vet jag att hushålla med krafterna så jag kan ägna mig åt det roligaste av alla hushållsbestyr: helgmatlagningen. Idag skulle jag ha kunnat sjunga med i den gamla reklamfolken om fredag och kyckling. Idag blev det spontangryta på färsk lårbensfilé av kyckling, och maken gjorde basmatibakelserna som fick sonen att äta mer ris än nånsin.
En halvtrist sallad blir utmärkt med vitlöksvinägrette på balsamvinäger, och sojaflaskan bor bäst på ett fat.
Den nu lite nickande rosen där bakom hörde till buketten som jag fick av familjen för 11 dagar sedan. Två dagar senare tryckte jag ner två av rosorna (utan vatten) i en trång ficka i en väska och tog upp dem ett dygn senare. Helt oskadda och fina i vatten en dryg vecka till!
Somliga dagar tycks hoppets bägare helt tömd. Framtiden oviss och nuet så tungt och ensamt att bära. De dagarna finns, förmodligen hos många, men ändå är det inte så ofta jag hör någon (annan) tala om dem. Någon enstaka gör det på Facebook, desto fler på anonyma bloggar och i personliga samtal och mejl, men sällan i det öppna. Det är sorgligt. För jag tror att vi skulle få så mycket mer förståelse för varandra och mer träning i att möta smärta om fler vågade öppna sig. Nu är det så vanligt att smärta möts med tystnad, medan ytlighet möts med mängder av röster. Ibland i form av stiliserade tummar.
Idag har droppar av hopp börjat fylla bägarens botten igen. En vän som hörde av sig och snart kommer på besök. Flera hekto favoritte från nyss hemkommen man. Min chef som ringde och visar att jag är saknad och hågkommen fastän det inte finns kraft att komma dit och hälsa på som jag planerat. Modet att försöka kontakta en av de få i Sverige som kan min sjukdom. En skrynklig duk på bordet för att få en känsla av nystädat. Helg med familjen. Snart te tillsammans med nån som jag inte mött på länge. Droppar av hopp.
Idag finns bara sand, inga nya ord. Så jag lånar mina egna, från en annan dag som liknade denna.
Hoppets källa
när hoppets källa tömts till botten
och inget regn tycks falla mer
och ökenvandraren har nått den
punkt då inget skugga ger
drömmer att få känna vinden
som viskar att ”jag ser din strid”
och att få se en tår på kinden
från nån som önskar ljus och frid
en människa som delar färden
men vandrar i helt andra skor
en famn som ömt och värdigt bär den
kruka där en nyfödd källa gror
Idag fick jag en bild av en kompis, en bild från från patientbiblioteket på Malmö sjukhus. Där står min roman Väntrum fint på snurrstället, redo att bli utlånad. Jag tror att Väntrum (mestadels i sin gamla, lite mindre tjusiga upplaga) finns på ett femtiotal bibliotek i Sverige, varav några sjukhusbibliotek. Min förhoppning är särskilt att kvinnoklinikens personal och patienter hittar boken, och gärna många fler.
Om inte det hade varit för Robert skulle den här boken inte ha kunnat finnas. Idag kom nyheten att Robert är död. Robert Edwards, har dött 87 år gammal, efter ett forskarliv som gjort skillnad i vårt liv och i så många andras liv. Guds skapande fortsätter med människors forskning om människokroppen, och i och med att Robert Edwards har hjälpt till med metoden som får spermier och ägg att mötas och bli till liv. Naturliga ägg, naturliga spermier och ett högst naturligt möte. Inget konstgjort material finns inblandat i det mötet, trots att metoden fortfarande kallas konstgjord befruktning i många sammanhang. Assisterad är en så mycket bättre benämning. Robert har inte bara fått nobelpris. Han har assisterat mig i skrivandet av Väntrum, och hjälpt mig bli mor till ett av våra fantastiska barn. Tack! Vårt andra mirakel var det någon annan som hjälpte oss att få. Olika vägar. Samma lycka.
Skicka mig gärna en bild du med om du ser Väntrum på ett bibliotek nära dig. Och om du vill köpa boken kan du fråga i din egen bokhandel eller leta här i lilla webbshopen, på Bokextra, på Bokus eller på Adlibris.
Meteorologen på teve sa just (efter att hela Gomorronstudion drabbats av eufori för att våren sägs vara på väg) att det inte är så mycket snö längs norrlandskusten. Vi ser havet från vårt köksfönster. Nog borde vår gård därmed betraktas som kustnära? Men inte särskilt snöfri.
Så här mycket snö ligger det över makens tulpanodling idag. Det tar nog ett tag innan de står i blom i år. En av bilderna visar hur det såg ut på samma ställe på skolavslutningsdagen förra året, när flaggan skulle hissas. De flesta hissar flaggan i topp så fort någon nämner de där tre bokstäverna. V.Å.R. Jag gör inte det. Visst njuter jag av vårdoft i luften och årstidernas växlingar, men den där euforin som just våren väcker hos de flesta har jag aldrig känt av. Hösten har alltid varit min bästa årstid, medan våren ofta känns kravfylld. (”Var lycklig nu för tjyven, det är ju ljust om kvällarna!”) När jag mådde som sämst i min psykiska utmattning en vår för drygt tio år sen, var det minst en handfull människor som sa till mig nåt i stil med att ”vi går ju i alla fall mot en fantastisk årstid”. Förmodligen var det menat som nån slags tröst. För mig var det som att de trampade på mig och min sjukdom. Som om vitsippor skulle kunna hjälpa mot själens tunga smärta. Vad spelar det för roll om det är ljust till klockan nio på kvällen om insidan är fylld av ett stort mörker? För somliga kanske ljuset sipprar in, för mig blev det som att ljuset på utsidan, och förväntningarna om glädje som följer med ljuset, faktiskt förvärrade mörkret.
Just nu gläds jag så åt att det är ljust inombords. Att jag mår psykiskt gott. Det gör jag verkligen, trots att det finns stunder när jag trillar ner i en grop av förtvivlan över att jag inte får bli frisk. Övergående stunder (om än alltmer frekventa) som inte är oroande när de kommer eftersom jag i grunden mår bra. Förutom kroppsligen. Ännu en vår med febertung kropp. Och när vägarna blivit snöfria och helt perfekta för raska promenader så känns våren faktiskt mer som en knäpp på näsan än som ett hopp.
