Så kom tillfälle för ett besök i Disneyland som faktiskt gick att genomföra. Eller åtminstone Disney-land. Hela familjen ledig och biovisningar mitt på dagen eftersom det är sportlov. Jag minns inte att vi har varit på bio alla fyra tillsammans, så det kändes högtidligt. Och rymligt.
Den första 3D-upplevelsen på hemmaplan blev ett möte med Röjar-Ralf. En skön film på alla sätt. Särskilt eftersom jag är förtjust i katastroffilmer som slutar lyckligt. Jag är också förtjust i Disney för deras förmåga att gestalta människor och karaktärer så fördomsfritt trots att tecknad film lätt borde kunna hamna i nidbildsdiket. Men Disney har kört länge nog för att kunna hålla sig på vägen och kommit långt ifrån Kalle Ankas tidiga, och dåtidsnaiva möten med andra kulturer än de västerländskt ankeborgska.
Hela familjeutflykten gav stor behållning, inte minst för den fantastiska förfilmen, Pappersmannen.
Inte överraskande att den fick en Oscar. Och jag fick en resa till Disneys land, nästan på armslängds avstånd. Jag tror minsann att det är läge att länka också detta inlägg till Vings vansinnigt lockande bloggtävling om en resa till Paris och en plats där drömmar blir till verklighet. Något längre bort än Filmstaden i Sundsvall. I väntan på det vilar jag och Musse i dunklet i kökssoffan och väntar på nästa filmupplevelse i 3D.
Om definitionen på fjällsemester är många rosiga kinder, metervis med snö och goda våfflor så är vi hemma. I hemmafjällen.
En halvtimme utomhus kan räcka för att feberrosorna ska få sällskap av andra blommor. Och extra blomstrande blir det när lite frysta bär mikras med socker för att förgylla våfflan.
Våfflorna och varma mackorna brukar vi laga till i det moderna våffeljärnet (från 1992 😉 ) som är lätt att sköta för alla åldrar, men igår tog jag fram ett loppisfynd som vi gjorde ungefär samma år som det moderna järnet tillverkades. Jag läser att det här Husqvarnajärnet heter ”Månlandaren” och designades av Sixten Sason på 50-talet. Vi köpte det för en krona.
Igår välkomnades den första tranan till Hornborgarsjön, och nyhetsuppläsare liksom meteorologer talar om vårtecken med längtan i rösten. Visst förstår jag känslan av hopp som snödroppar, limegröna gardiner, tranor och ljusare morgnar kan ge, men ändå är det något som gör mig obekväm med jakten på vårtecken som alla förväntas delta i. Det handlar inte bara om att jag tycker att våren är en överskattad årstid när den beskrivs med en slags dyrkan. Som ett mirakel som ska få all sorg och smärta på flykt. Det handlar inte bara om det. Det handlar också om att vårteckenjakten, liksom annan strävan framåt, kan göra att vi missar nuet. Att vi missar att leva i det som är nu. Det enda liv vi har. Just nu. Jag menar inte att kravfyllt fånga dagen, utan att kravlöst vara i den.
Kanske vi kunde börja leta härtecken istället för vårtecken? Uppmuntra oss själva till att se ögonblicket som är just nu. Det kan både fördjupa glädjen och lindra sorgen. Det inte är för inte som Guds namn betyder ”jag är”.
Den här viljan framåt, den starka längtan efter ljus och hopp, gör sig alltför ofta påmind när vi försöker möta varandra i det som är tungt. Så svårt vi har att vara med i varandras sorg eller bekymmer utan att kliva in i framtiden med ord som att ”det blir bra ska du se” eller förslag och råd som aldrig efterfrågats. I väntan på doktorn igår formulerade jag de, ofta tänkta, tankarna i en dikt, och på kort tid blev det mitt mest läsa inlägg på Ekhemmanet. Jag tolkar det som att det är fler som har upplevt försök till tröst som blir svår att ta emot när den flyr från nuet. Den enda tid vi verkligen har. Här. Nu.
den goda trösten
är varm på rösten
och ger inga löften som saknar substans
den möter smärtan
och räds ej svärtan
som krävs innan ljuset kan födas nånstans
Cecilia Ekhem
Mitt armband, Frälsarkransen, hjälper mig att vara här. Om jag minns att använda det också med öga och tanke kan det bli mig till hjälp i letandet av härtecken. Tecken i olika kulörer. Precis som pärlorna. Precis som stunderna i livet som är mitt. Just nu.
Nu duggar motionsuppmaningarna tätt. Det är nödvändigt att träna, att vara fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Förstås. Jag har aldrig tränat så mycket att jag förlorat massa kilon eller förändrats till det yttre på andra önskvärda sätt, men jag har rört på mig för att veta att min insida mår bra. Dessutom har motionen liksom skrivandet och ensamheten hjälpt mig att hålla stressen borta. Promenader och ett eller i bästa fall två Friskispass i veckan har varit det jag trivts bäst med. Nu har Friskiskortet legat oanvänt i plånboken ett drygt år, medan frikortet på landstinget har använts desto mer. Det är ledsamt förstås. Det var inte så här det skulle vara.
Författarförbundets medlemskort har också varit oanvänt under 2012, oj så jag hoppas få använda det vid Bokmässan i september.
Numera är motionen nästan obefintlig (om inte 200-meterspromenader räknas, och en och annan längre när viljan säger annat än förnuftet). På samma sidor där det står att man ska söka vård efter att ha haft feber i 4-5 dagar (jag väntade nog nästan fyra veckor) står det att man inte ska börja träna förrän man har varit feberfri ungefär en vecka. Som jag väntar på den veckan!
Nu går jag mina allra längsta promenader på sjukhuset. Långtifrånparkering och centralreception långt ifrån klinikerna är helt klart gjort för friska människor. Häromveckan hittade jag faktiskt en parkering nära entrén. Tack vare att någon hade felparkerat en rullstol. Jag klev ut och flyttade den och tog tacksamt platsen. Och behövde ”bara” gå en halv kilometer i sjukhuskorridorerna. O-Lean så det skvätter om det.
Nog får man vara nöjd när båda barnen svarar soppa på frågan om de vill ha köpepizza från frysen eller soppa till lunch.
Soppa blev det. Nästan på en spik.
Ungefär så här:
– Skala tre stora potatisar och en stor morot. Dela dem och fräs i olja i en kastrull med paprikakrydda, peppar, klyftad lök, pressad vitlök och färsk timjan.
– Häll på en knapp liter vatten och 1-2 hönsbuljongtärningar.
– Låt småkoka en halvtimme medan du vilar eller gör annat.
– Blanda ner lite strimlad kycklingfilé från helgmiddagen (eller nåt annat som skräpar i kylen).
– Smaka av med peppar och en skvätt mild balsamvinäger.
– Servera gärna med en klick crème fraiche och skivad avokado (och om du har ofantlig tur, även scones som en dotter har bakat samma dag).
Idag har jag sällskap i febersoffan av en liten som är både febrigare och piggare än jag. Det är så mysigt att vara tillsammans, och samtidigt tydligt att jag har behov av mina ensamma stunder både för att samla kraft och för att bäst kunna hantera sjukdomen. Men nu är nu och vi myser liksom under nattvakan hand i hand när inte han äter isglass och jag skriver. Storasyster har inlett lovet med att baka frukostscones och Lejonkungen 2 rullar i VHS:en. Jag tänker på allt som har hänt sen den gjordes 1998. Då var jag också lyckligt gift men ännu inte mor och hade ännu inga författarambitioner. Det får mig att fundera på hur skrivandet har utvecklats genom livet. Nu är skrivandet en så betydande del av mig att det är svårt att förstå att det var så många år jag inte skrev.
Som barn skrev jag tidigt dikter. Den nioåriga Cecilia skrev poesi istället för dagbok, och tonåringen skrev noveller, men längre fram blev dagboksskrivandet det som präglade min kontakt med de egna orden. Någon gång ibland skrev jag dikter eller sångtexter till uppvaktningar. Mer än så var det inte. Så kom en tid av barnlöshetssmärta, pappasorg, fertilitetsbehandling, föräldralycka, flytt, fertilitetsbehandlingar, missfall och tufft jobb. Allt det ledde mig till en utmattningsdepression. Då bestämde jag mig, av en anledning jag inte minns (tack Gud!) att utforska mitt inre genom att gå en kurs i Kreativt skrivande. En vändning. Genom kursuppgifterna bearbetade jag hur jag mådde och det som fört mig dit. Bara det en fantastisk vinst. Dessutom hittade jag tillbaka till mitt skrivande och har sedan dess inte velat släppa pennan. Det är tio år sedan nu. Från början skrev jag noveller, t ex Julreträtt som inte vann nån tävling men ändå publicerades i Semics bok ”Kärlek i juletid” 2006.
Samtidigt skrev jag på romaner, bl a Väntrum, den bok jag själv saknade under alla åren som barnlös och barnalängtande. Tack vare moroten som en romantävling innebar fick jag den klar och skickade den till åtta förlag innan jag gav ut den på egen hand via nystartade Vulkan. Senare lämnade jag Vulkan och använde vanligt tryckeri och Postens gröna portopåsar, och 2012 kunde en nuytgåva äntligen ges ut via Publit. På så vis slipper jag nu skicka ut böckerna själv i och med att de finns tillgängliga via alla bokhandlar och via Adlibris även i andra nordiska länder. Det är dock fortfarande lika svårt att nå ut till läsarna som förlagslös författare, och varje gång en nöjd läsare bloggar (eller Facebookar eller twittrar, men det vet jag inte om det sker) om Väntrum så är det en lyckodag. Det är så jag har fått mina läsare, genom att generösa läsare har berättat för andra om boken.
Den fristående fortsättningen på Väntrum är klar, och när jag blev sjuk hade jag bara hunnit påbörja hästjobbet att skicka in den till förlag. Flera refuseringar hann det också bli, varav en med bekräftande ord om mitt språk och min berättelse istället för schablonformuleringar. Nu väntar det manuset, med sin oväntat vackra titel, på att författaren ska bli frisk och fatta nåt slags beslut. Förlagstjat eller fattigmansutgivning. (Eller kanske lektörstjänst, men det kostar både pengar och stolthet.) Den tredje boken är redan klar i tanken men inte skriven mer än bitvis. För ett drygt år sen skrev jag på den så det smattrade på mina lediga skrivardagar. Så kom febern. Och med den försvann kapaciteten att hålla romantrådar och sitta i timmar och skriva. Nu skriver jag liggande och det längsta jag får ihop är en sån här bloggtext som trots sin enkelhet gör huvudvärken och sjukdomskänslan värre. Ändå vill jag skriva för att inte ”tappa pennan” som jag återfann där för tio år sedan. Och under sjukdomen har jag återfunnit poesin. Mellanstadiebarnet tittade fram i fyrtiotvååringen (med aningen galen min, som sig bör när ett yngre jag tittar fram).
Mitt diktskrivande har alltid funnits. Långa rimmade stycken som kanske få orkar läsa, men nu har jag börjat med kortare ord. Det började i en frustration över alla usla så kallade visdomsord och dikter som sprids som virus på Facebook. Kalla mig kulturelit om ni vill, det är jag så gärna 😉 men jag tycker det är deprimerande att så många människor fastnar för sånt som saknar substans. Så därför startade jag en egen liten motståndsrörelse genom att erbjuda egna texter och bilder som enligt min osjälvkritiska hållning har substans. Det går så där. Jag gläds om tre eller tretton personer gillar mina ord medan osanna klyschor och ”Sköt dig själv och skit i andra-citat” får hundratals eller hundratusentals gillningar. Fast just nu slipper jag se dem eftersom mitt privata Facebookkonto är stängt under fastan. Och kanske jag borde tacka dem som kallar ”Tiden läker alla sår” för poesi. De har fått mig att hålla mitt författande levande fastän jag ligger trött och feberöm. Men ännu mer tackar jag den fantastiska skaparen av Norges största citat- och ordspråkssida Siterte sitater för att hon har tagit upp mig i sitt författarstall, bland namn och ord som får mig att rysa.
Ekhemmanets svar på tal. Följ gärna författarsidan Ekhemmanet. Du når den via länken eller rutan till höger på bloggen.
När utomhusvararvädret ropar genom fönstret är längtan efter en frisk kropp allra störst. Tänk att kunna ta en rask promenad före frukost och sen packa ryggsäcken för en dag i pulkabacken. Det går inte. Och vädret slutar ändå inte ropa. Vissa dagar fylls ögonen av tårar över att det är så, andra dagar av en bestämd blick och en beslutsamhet att ändå göra det som går.
Idag är en dag av det senare slaget, så när jag nu ligger här i min soffa igen så är kinderna varma också av sol. Sportlovsutflykt med familjen två meter utanför ytterdörren. Hemester med eld, korv- och burgarlunch och gott sällskap på liggunderlaget.
Och så fjällcaféfeeling senare när vi åt det sista av tösens fantastiska kladdkaka med kaffe och varm choklad.
Den som har en familj, en trädgård, god aptit och en smula fantasi är långt ifrån fattig. Även om hon råkar vara långt ifrån frisk.
Det är trettio år sedan en sextonårig Carola slog igenom med Främling. 30 år som artist, det är stort.
Mycket har hänt sen dess. I Carolas eget liv förstås, inte minst det senaste året, då jag har följt henne en del i adoptionsberättelserna på bloggen, men mycket har hänt också i melodifestivalsammanhang. Ingen kvinna uppträder i lång och kyckliggul byxdress. Ingen programledare står som en mystant och gullar med att en artist läser Bibeln.
Det här året har kvinnor över huvud taget inte varit särskilt synliga i Melodifestivalen. Eftersom jag skickade in en låt i amatörklassen i år så har jag följt siffrorna lite extra. Det kom in 2549 bidrag till årets festival och en fjärdedel av låtarna var skrivna av ”amatörer”, dvs dem/oss som inte redan är etablerade låtskrivare. Ett enda bidrag plockades ur amatörlådan. Ett av 32 tävlande. Bland kompositörerna som kommit med i tävlingen är bara 11% kvinnor, och på scen har vi sett så många män och pojkar att det inte går att skilja dem åt. Särskilt inte när de flesta verkar ha samma frisör. Till och med programledaren (som jag gillar allt med, utom frisyren) och gästartisterna (som kanske har inspirerat dem allihop).
Fast han som hade lånat låten av Modern talking hade i och för sig en annan slags frisyr och en massa tjejer på scen. Tur att Loreens vinst finns i bakhuvudet. Då känns denna manstrend inte lika besvärlig. Särskilt inte om Sundsvalls stjärnskott Yohio vinner. Det hoppas jag. Så pass att jag nog kommer att premiärrösta nästa lördag.
Fredag eftermiddag med hela familjen hemma och en ny lånefilm i brevlådan. Det gav soffmys i tre timmar framför SVT:s Leende guldbruna ögon från 2007. Den sändes i repris november 2008 när vi precis mött vår guldbruna familjemedlem. Nu såg hela familjen alla avsnitten på raken medan snön föll över isen på gården. Sportlovslyx.
Middagspaus och nu soffhäng igen med nya programmet Hela Sveriges fredag. Det finns en likhet mellan teveserien och programmet. Det är med en övertydlighet man beskriver det mångfärgade Sverige. Förmodligen tas PK-stämpeln fram av många tittare. Men jag tror det finns en anledning till övertydligheten. Den behövs. För om vi reagerar på att det är många svarta och asiater bland lintottarna den blågula och björkklädda studiopubliken (personer som själva har sökt sig dit) så finns det en orsak till den reaktionen. Vi är för ovana att se vårt Sverige som det är. Och att förutsätta att det finns svarta svenskar som heter Lennart Johansson.
