En helkväll med Lena PH i tevesoffan. Tillsammans med en familj, en kopp te, en feber, ett par kuddar och en filt. Lena verkar liksom vi ha gott om silvertejp hemma.

DIY. Do it yourself, Lena. Som i din ungdom, och som Underbara Clara, som liksom jag har gjort mobilskal alldeles nyss. Ja, ni läste rätt. Jag. Har. Pysslat.
Imorse rasade nämligen ajfånen platt i golvet. Hela baksidan sprack så att huden på fingrarna blev perforerad av småskärvor.

Maken tipsade om mannens bäste vän. Silvertejp. Precis (?) som på Lenas första klänning ikväll. Så nu har jag också gjort mitt eget skal. Och kunde skriva detta utan att blodvite uppstod.

Tidigare i veckan hörde jag ett långt inslag på P4 Extra där man resonerade om vem som skulle kunna bli nästa påve. Det var ett intressant samtal som bl a berörde en kardinal från Ghana som tydligen finna med som ett aktuellt namn. Så tog det intressanta slut och en poppig låt började ljuda. Lena Philipsson direkt efter samtalen om katolska kyrkan och påveämbetet. Det kändes mycket märkligt. Ända tills jag kom på vilken låt det var. Kärleken är evig. Tre ord som på ett sätt sammanfattar kristen tro.

Med hjälp av en VHS har jag med milt våld tryckt ner mig i soffan. Rullgardinerna nerdragna för att dölja den vackra vintersolen som påminner om hur det är att vara frisk. Om ett lätt huvud och en feberfri kropp. Om långa, raska promenader. Om att jobba en hel dag och orka både det och kvällsaktiviteter. Om att packa fika och ta med barnen på utflykt.

Ibland är det bittert att inte jag fått vara med om det på så länge. Ibland tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, och suger åt mig den friska luft jag hittar, t ex när jag släpper ut katten.

Kommande helg är det några aktiviteter jag vill och behöver orka, och då vill jag helst slippa må så här. Så jag försöker tokvila mig piggare och undvika också de små aktiviteterna i hemmet. Läkemedel kan lindra feber och värk en smula, men nån medicin som gör under finns inte receptfritt. Därför väntar jag med irriterad förväntan på kallelse till ett läkarbesök som ska ge mig mediciner som kanske, kanske kan bidra till det undret. Att vara patient är som en olycklig kärlek. ”Varför är det bara jag som hör av mig?” ”Hur mycket ska jag behöva tjata?” ”Varför bryr hen sig mer om andra?”

Olycklig kärlek på riktigt har jag inte upplevt sen i tonåren. TACK OCH LOV! Då tröstade jag mig ofta med den film som rullar just nu. Sällskapsresan. Karaktärerna och replikerna är som gamla goda vänner. Jag känner dem väl fastän vi inte ses lika ofta numera.

Hurra!
Jag vann Min tekopps härliga tävling!

Redan när jag såg hennes första fina inlägg om den läckra världskartan Scratch Map gick jag in på Coolstuff och tänkte beställa den. Så drabbades jag av nåt slags ”nämenåååååååh” över att jag toklängtar men inte är frisk nog för att resa, så jag lät det vara. Sen utlyste bloggerskan Min tekopp som sagt en tävling och jag blev vinnaren. Yihoooo! Tack snälla!

Extra glad blev jag av gratulationer från andra trevliga bloggare, t ex från Sandra som jag redan känner och från Linda som visar sig ha läst min Väntrum den senaste veckan. 🙂

Härliga Sandra uttryckte sin glädje över att jag vann på ett så hjärtevärmande sätt, och inte med orden som jag tror ligger nära tillhands hos många, men som jag inte alls är bekväm med. Det är du värd. Jag har sagt det förr att uttryck som ”det är du värd” funkar inte för mig. Det fastnar på tanken om alla människors lika värde och min tro att det goda i livet, det som inte handlar om betyg eller ackordslöner, inte ges till oss beroende på hur bra vi gör ifrån oss eller hur svårt vi har haft det tidigare. Det finns inget av livets goda som jag är värd mer än nån annan. Och jag behöver inte prestera eller lida för att ha rätt att ta del det. Jag får ta emot det när det kommer till mig. Och just idag kom det i form av en karta som hela familjen kan drömma framför. Hurra!