Mat och terapi

20130129-133935.jpg

Det är kanske dags för lite matbloggning? Jag drabbades av bulgurlängtan i helgen och gjorde en bulgursallad till laxfilé. Hel bulgur kokt i buljong och blandad med tomatpurékryddad vinägrette. Det finns fortfarande kvar och gav en ovanligt lyxig lunch. Avokado och lite salami fick förgylla salladen.

Nu febernedsättande vila i soffan och reprisen på Molanders som började på SVT igår. Jag såg den redan igår, men tyckte om den, så jag ser den igen. 😉

Redan efter en kvart tokgillade jag serien. Dels visar den ovanligt oladdat på hur en psykisk utmattning kan te sig. Dels så anlitar den utmattade kvinnan en riktig terapeut. Bara den uppmärksamma, eller idoldyrkande, kan ha noterat det. Jag råkade höra till den skaran och upptäckte Malin Edlund som skypande terapeut. Malin var P1:s första Radiopsykolog och lärde mig så otroligt mycket under de år hon jobbade i etern.

Igår råkade jag på en annan psykolog (psykoterapeut) via webben, Lilian Pohlkamp som erbjuder stödsamtal i samband med ofrivillig barnlöshet. Det är första gången jag ser detta, och jag blir så glad över att terapi erbjuds riktat till ofrivilligt barnlösa. Det behöver bli vanligare för att fler ska upptäcka möjligheten och våga ta steget som kan vara helt avgörande för den psykiska hälsan. Min rollfigur Bea väntade alltför länge. (Och det är ju författarens fel. Förlåt 😉 ) Men om hon hade lyssnat på Radiopsykologen eller sett Molanders kanske hon hade fått lära sig att det finns hjälp att få innan allt brister.

Språkbruk

Idag är språket i mina tankar. Av många anledningar. En orsak är att jag har börjat läsa i en 23 år gammal pärm som jag fått av min mamma. Där finns alla breven jag skrev hem från ett omtumlande halvår i Zimbabwe. Jag hoppade till när jag upptäckte att jag i ett av breven kallade chokladbollar för n-bollar! När jag själv, 19 år, befann mig bland nästan uteslutande svarta och aldrig skulle få för mig att kalla dem för n-ordet. Det var en nyttig upptäckt. Insikterna har kommit med tiden, och jag har mycket kvar att lära. Men jag blir ännu mer upprörd när jag påminns om att fullvuxna människor idag använder ordet kategoriskt och vägrar inse att det är något fel med det. Nu när debatten är en helt annan och människor fortfarande hävdar sin rätt att använda ett kränkande skällsord som en – i deras blå ögon – en oladdad beskrivning av en annan människa.

20130128-115656.jpg

Jag tänker också på fraser som vi använder dagligen. När jag var på väg att skriva ”Krya på dig!” till en förkyld person formulerade jag om mig med tanke på orimligheten i en sån uppmaning.

När 118 100 försöker förklara frasen lägger de till ”Självklart kan man inte bestämma när man ska vara frisk eller inte men det är ändå en lyckoönskning liksom God kväll!”
Jag kan tycka att det är lite ledsamt att det har blivit uppmaningar av det som är tänkt som en tillönskan. ”Jag önskar dig en god jul” har en helt annan klang i mina öron än GOD JUL och ”Jag hoppas att du snart får känna dig kry” en mer rimlig önskan än uppmaningen ”Krya på dig!” som förstås har samma andemening, men ändå, när man granskar frasen i sömmarna, kan låta som ”Nämen, ta och gör dig frisk nu hörru!”

Ibland förlorar språket på att förenklas. När en tillönskan riskerar få klang av ett ack så litet pekfinger. För övrigt är tillönskan ett sanslöst vackert ord och att prosit (med betydelsen ”må det dig väl gagna”) skulle kunna brukas i långt fler sammanhang än enbart vid nysningar.

Is och sällskapskatt

Det är eventuellt en smula knorkat att lura sin sjukdom med piller och följa med sitt barn till skridskoplanen. Fastän isen bara ligger ett par hundra meter bort så kostar det på att ägna en huttrande stund intill rinken. Nu ligger jag i soffan under en tjock filt med långkalsonger, fleecebrallor, strumpor, sockar, dubbla tröjor och dubbla fleecekoftor. Och fryser.

Galenskap som dessutom upprepat sig. Men härlig galenskap, för det är gott att få se sina barn i farten på hemmaplan. Aktiv fritid utan att det behöver vara en organiserad aktivitet av en kakförsäljande förening. Det är så mycket värt att isarna spolas och skottas så att alla barn med tillgång till skridskor kan åka. Igår kväll fick jag se båda barnen åka. I fullmånens sken och med skridskodiscomusiken på iPhonen.

20130127-140021.jpg

Inte bara barnen vill åka. Flera gånger har katten följt med. Skuttat omkring på isen och spatserat på rinken och busat i snön. Intill skolan som jag sörjer varje gång jag ser den. I juni när den sista delen av stora snöhögen nyss har smält (nåt år var den kvar till Valborg) firas den 95:e och sista skolavslutningen i kommunal regi.

20130127-135757.jpg

20130127-140147.jpg

Varmt te och varm bok

Ni som har oroat er för temperaturen på mitt te kan sluta med det nu. 😉 Min mamma kom hit med sin tekannevärmare eftersom jag har skänkt bort både den jag köpt och den hon tidigare har givit mig. Otacksamma unge – som trodde att jag helt slutat dricka te ur kanna men så vann jag lyxkannan och började om.

20130126-113630.jpg

Boken jag läser är en varm njutning. Den värmer både språkörat och hjärtat på ett betydligt mer angenämt sätt än febern. Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Jag läser sakta för att dra ut på upplevelsen, men vill helst läsa hela tiden. Den här boken kom bekvämt hem till brevlådan, men också på mataffären säljs den. Rekommenderas som lördagsgodis till dig som ska ut och handla idag.

20130126-114122.jpg

Blessed Jackson

20130125-235134.jpg

Det är märkligt hur sinnesstämningen kan svänga mellan osmaklig självömkan och känslan av att så här bra finns det ingen annan i hela världen som har det. En middag med barnen, pizza som de gjort själva, musik som alla nynnar med till, tända ljus, På spåret och liten som somnar i soffan så att jag kan se hela Love actually med stor. Tänk att jag har fått det så här bra! Att längtans svar blev dessa juveler. Blessed.

Musiken under middagen var det som kan vända sexåringens humör på tre sekunder. Michael Jackson. Jag har svårt att tänka mig hur livet hemma hos familjen Ekhem skulle vara utan Michael. Han flyttade in som ett resultat av att varken föräldrarna eller storasystern stod ut med den då fyraårige gossens vurm för Eric Saades Popular. Redan ett år tidigare hade han hört en Michael Jackson-låt på radion och imponerade genom att direkt köra Michael”moves” utan att ha sett en enda musikvideo. Men dem kopplade både jag och maken på den där våren 2011. Vi hade varsitt Youtubepass där vi introducerade MJ:s låtar för sonen, och vips. Saades två repeatlåtar ut och Jacksons stora repertoar in. När förskolan började den sensommaren dansade sig lilleman dit i princip varje dag och det var Michael som bidrog till att vi skrev in sonen på den första kursen på dansskolan då, hösten 2011. Nu har en ny termin börjat, med mer avancerade steg och lika stor glädje, och nu med storasyster i en annan danskurs. Tack och lov att det finns andra som kan vattna barnens talanger när föräldrarna inte är rätt personer till det. 😉

20130125-235323.jpg

Den första hatten, en svart, köpte sonen för egna pengar sommaren 2011 och den tredje, en silverhatt, nu i somras. För Michael är fortfarande stor, och det märkliga är att vi andra inte heller tröttnar. Men att se den lille dansaren dansa loss i lycka så fort CD:n rullar igång ger sån glädje. Och musiken är av hög kvalitet till skillnad från mycket annat som hade kunnat skvala här hemma. Det finns andra föräldrar som inte vill höra Majkul, men den känslan har inte dykt upp här. Majken, som han kallades första året, fyller hemmet med så mycket glädje.

Jag har lyssnat två gånger på Lars Lerins Vinter i P1, och blir så berörd av hans drömmar och dagdrömmar om Michael. Hur han skulle ha hjälpt honom att bli fri. Jag kan nästan dagdrömma på liknande sätt. Tänk om han hade fått leva, hur det skulle ha varit att gå på konsert med sonen.

Snart ska böcker skänkas

20130125-092602.jpg

När jag fick syn på två överblivna böcker från den första upplagan av Väntrum bestämde jag mig för att skänka bort dem. Men först när min författarsida på Facebook, Ekhemmanet, har nått 200 följare. Det kanske kan verka snålt att inte bara ge bort dem direkt, men rent krasst är det nödvändigt att försöka tänka lite strategiskt som förlagslös författare. Min bok kan bara bli upptäckt i bokhandelsskogen om någon hittar kartan där den finns utmärkt. Den här bloggen är en sån karta och Ekhemmanetsidan en annan. Och varje person som gillar eller kommenterar mina dikter eller inlägg hjälper till att göra kartan synlig för andra.

Med tanke på de fantastiska vitsord jag har fått om Väntrum så låtsas jag inte ens vara blygsam. Den boken har gjort skillnad för många som längtar, givit nya världar till dem som inte gör det och (till och med) underhållit en och annan som uppskattar en god bok. Så gilla på och sprid vidare om du vill skynda på böckernas resa från detta hem till ett annat.

Osynlig sjukdom – synlig omtanke.

En bukett tulpaner och tidningen Skriva fick bli mitt frukostsällskap. Både tidningarna och blommorna följde med hem från affären sent igår kväll, och stora hjärtebarnet följde med som min assistent och hjälpte till både att hämta prylar till ”rollatorn” och att bära.

20130124-111025.jpg

Jag läser om skrivandet och längtar efter mitt romanmanus, men skrivandet känns allt längre bort. Det är som att orken läcker ut och blir mindre. Nu är det en stor ansträngning med varje blogginlägg. Det är mitt behov av kontinuitet och mål för dagen som gör att jag fortsätter, trots att det är svårt att hitta förmågan att samla trådarna och formulera orden så genomtänkt jag vill. Och det är så tydligt den fysiska orkeslösheten som gör det. Jag förstår att psykisk utmattning skulle kunna ge samma problem, men jag känner så tydligt att det är kroppen, det febertrötta huvudet som inte orkar hålla alla trådar. Eller orkar med stor kamp. Det finns en tydlig skillnad mellan den psykiska och fysiska utmattningen. När jag var mentalt slut hade jag ingen glädje eller knappt förmåga att möta andra, och särskilt inte det som hade med arbetet att göra. Nu längtar jag efter det, men hindras av det fysiska tillståndet.

Men igår tog jag värk, piller och trötthet och åkte till stan för en lunch med kollegor. Med mig hade jag också ett glatt humör och en glädje att kunna vara med trots allt. Och det var en glädje. Så många kramar, sån omtanke och efterlängtat sällskap den korta men långa vägen från och till parkeringen. Det tog på krafterna förstås. Benen kändes som att de nästan inte bar efteråt, värre trängsel i blykepsen och idag var tempen högre när jag vaknade. Därför är det så konstigt att få höra av så många ”Åh, vad du ser pigg ut! Mår du bättre nu?”

Nä, jag mår sämre… Men jag är tjock, glad och har rosiga kinder. Så ser inte sinnebilden av en sjuk människa ut, och jag hade förberett mig på att få höra att jag ser pigg ut, så denna gång gjorde det inte ont att höra det när jag egentligen mår skit.

Frågan är om jag måste anlita en sminkör när jag om några veckor ska till doktorn som ska besluta om eventuell behandling. Jag tror dessvärre att också yrkesmän luras av ett bedrägligt yttre. Särskilt när provsvaren inte talar det vanligaste språket.

Hur kommer man över barnlöshet…och en fars död?

En tekanna är tömd. Den fina som jag vann med en slogan och fick hemskickad i höstas.

20130123-083923.jpg

Innan vi fick barn drack jag alltid te ur kanna, och det krävde särskilda åtgärder för att hålla teet så hett som jag vill ha det. Tehuva är inte bra, då blir handtaget hett och den vackra kannan dold. Men en värmeljushållare i keramik att ställa kannan på håller värmen perfekt. Jag hade flera såna, och en välanvänd blå som skulle ha passat fint till den här kannan. Men nu tror jag att jag har skänkt bort den eftersom jag trodde att jag skulle brygga te resten av livet. Den som vet var såna finns får gärna tipsa.

”Innan vi fick barn” skrev jag just. Ord som många säger utan att det är något stort. För mig är de orden dynamit. För en berättelse om innan vi fick barn innebär att vi fick barn. Vi som inte visste, inte vågade tro. Vi fick våra barn!

Igår hamnade någon på den här bloggen genom sökningen ”Hur kommer man över barnlöshet?” Jag ville gråta när jag läste de orden i statistiken. Frågan ger mig en bild av en person som jag känner så starkt med. En fiktiv men närvarande person, som min romanfigur Bea, som liksom kryper in under huden på mig och blir ett med mina egna känslor.

Hur kommer man över barnlöshet? Jag är inte säker på att man alltid gör det… Fastän vi har våra barn så finns barnlösheten i mig. Som en latent sjukdom, vars största skov är över för alltid, men som kan göra sig påmind. Ibland inte alls. Ibland som ett utslag som ger huden en annan ton men inte gör ont. Ibland, under korta stunder av återsmitta, som ett öppet sår som behöver omvårdnad.

Och ändå. Vi fick våra barn. Hur kommer man över barnlöshet om den blir bestående? Om den är ofrivillig är jag inte säker på att man kommer över den helt. Förlikar sig med och lär sig leva med, ja. Men kommer över att längtan funnits, nej. För jag tänker mig att den sorgen, förlusten av barnen jag drömde om, är lik andra förluster i livet. Om frågan hade varit ”Hur kommer man över förlusten av ett barn?” så kanske svaret hade varit mer självklart. Och detsamma. Man kommer inte över, man lär sig leva med. Och fastän det inte går att jämföra sorger och säga att det ena är lika jobbigt, eller jobbigare än det andra så tror jag det är just så det är. Vi kommer inte över. Vi lär oss leva med det.

I övermorgon är det femton år sedan min store, bullrige far skallskadades svårt vid en olycka och fick ett helt annat liv under resten av livet. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Idag är det fyra år sen han dog. Min älskade pappa, som somnade in oväntat medan vi var långt borta i Kenya och fick hans fjärde barnbarn. Jag har lärt mig leva med det, men jag har inte kommit över det.

Små frågor – stora tummar. Stora frågor – små tummar och stor tystnad.

Hur kommer det sig att de små frågorna får de stora massorna att engagera sig medan en minoritet engagerar sig i de stora frågorna?

En slags minoritetsengagemang. Nästan oavsett hur stor frågan är så är det en minoritet som engagerar sig. Kanske den minoritet som är berörd personligen av frågan. Det syns på många håll. Vilka länkar som sprids mest på nätet. Vilka artiklar som kommenteras mest på webbtidningen. Vilka statusrader på Facebook som får flest reaktioner. Vad det pratas om i de fysiska och digitala fikarummen.

20130122-104029.jpg

Jag har trott att det är jag som är överkänslig när jag förbryllas över att jag kan få stor uppmärksamhet på blogg eller Facebook över något ytligt och oviktigt, men att de inlägg som gäller stora frågor ibland går helt okommenterade förbi. Eller kommenteras och gillas bara av det fåtal som engagerar sig i samma fråga.

Visst gläds jag enormt över alla bekräftande Facebooktummar när det gäller min hälsa eller lyckan över barnen, det vill jag absolut inte vara utan. Det jag tänker på nu är själva fenomenet att en vacker naturbild kan spridas av tusentals berörda medan ett inlägg om vardagsrasism möts av tystnad eller några få kommentarer fastän rimligtvis de flesta av mina vänner och släktingar borde vara måna om att vårt barn inte möts av rasism. Jag har tänkt på det länge, men först nu förstått att det är många som upplever det, men kanske inom sina egna engagemangsområden. Just nu tänker jag mycket på frågan om det vita perspektivet som råder bland svensk allmänhet, och det är just i leden som inte är helvita som jag sett den här reflektionen som avspeglar min egen. Att de frågor som bränner ofta möts av tystnad från vännerna, medan det vardagliga ger mycket feedback. Vad betyder den här tystnaden? Det är lätt att tolka det som att ”jag håller inte med” eller ”det där skiter jag i” – men kanske det betyder ”det här är en för stor fråga för mig att ge någon snabb synpunkt om”?

Jag bidrar med egen tystnad på andra områden, som kanske andra betraktar som livsviktiga. Jag kommer till exempel aldrig bry mig i en Facebookstatus som handlar om hockey eller homeopati, eftersom det ena är totalt ointressant och det andra är fel. I mina ögon. Andras ögon ser annat. Men det som engagerar mig bekräftar jag ofta hos andra; rasism, bistånd, livsfrågor, sorg, funderingar om tro och människors rätt att behandlas lika värdigt oavsett ursprung eller sexuell läggning. Därför bekymrar jag mig över tystnaden. Vad säger den egentligen? Nånting eller ingenting?

20130122-110005.jpg

Partykringla

Jag och lilleman ligger skavfötters i kökssoffan och lyssnar på partymusik. Till den fantastiska femtioårsfesten häromdagen fick gästerna ha varsin önskelåt. Om jag hade varit friskare skulle jag ha varit kvar länge nog för att höra den och dansa yvigt till den, men jag gladdes åt att få ett SMS av en av govännerna när den spelades. Jag lyssnar hemifrån istället.

Jag var verkligen heltokig i Europe som tonåring. Efter Niclas Wahlgren-hypen och före Fjedur och Göran Fristorp. 🙂 Genom tidningen Okej fick jag kontakt med två andra Europefantaster. Vi åkte till varandra och gick på konserter och sov i affischtapetserade flickrum. De hade dessutom väldigt bra kontakter så jag har en samling personliga autografer och bilder som inte alla gamla Europefans har i sina samlingar.

Äkta autografer
Äkta autografer

Låtarna ger mig fortfarande rysningar och jag har varit på flera konserter på senare år fastän jag nu lyssnar mer på jazz och klassiskt än på den här sortens musik. Jag undrar hur de kompisarna har det idag.

Själv är jag lite mör som jag blir nuförtiden efter någon utsvävning (läs: annan aktivitet än att ligga och vila större delen av dygnet…). Men efter en tung fredag som tömde hopp och glädje via tårkanalerna så var det gott att komma iväg i lördags och se annat än hemmets väggar och gången till postlådan. Jag fick se och krama sköna och omtänksamma vänner, äta fantastisk mat och uppträda tillsammans med goda vänner med en sång skriven till femtioåringen. Sen bar det av hem medan benen bar.

När jag berättade för gossen att vi inte var så länge på festen och att jag är mer partpingla om jag är frisk så kontrade han direkt med att han ”partykringla” både när han är sjuk och när han är frisk 😉

Tack för alla era fantastiska kommentarer! Jag gläds över dem, även när jag är dålig på att svara.

Fikarum och blogghållplats