Idag är språket i mina tankar. Av många anledningar. En orsak är att jag har börjat läsa i en 23 år gammal pärm som jag fått av min mamma. Där finns alla breven jag skrev hem från ett omtumlande halvår i Zimbabwe. Jag hoppade till när jag upptäckte att jag i ett av breven kallade chokladbollar för n-bollar! När jag själv, 19 år, befann mig bland nästan uteslutande svarta och aldrig skulle få för mig att kalla dem för n-ordet. Det var en nyttig upptäckt. Insikterna har kommit med tiden, och jag har mycket kvar att lära. Men jag blir ännu mer upprörd när jag påminns om att fullvuxna människor idag använder ordet kategoriskt och vägrar inse att det är något fel med det. Nu när debatten är en helt annan och människor fortfarande hävdar sin rätt att använda ett kränkande skällsord som en – i deras blå ögon – en oladdad beskrivning av en annan människa.

Jag tänker också på fraser som vi använder dagligen. När jag var på väg att skriva ”Krya på dig!” till en förkyld person formulerade jag om mig med tanke på orimligheten i en sån uppmaning.

När 118 100 försöker förklara frasen lägger de till ”Självklart kan man inte bestämma när man ska vara frisk eller inte men det är ändå en lyckoönskning liksom God kväll!”
Jag kan tycka att det är lite ledsamt att det har blivit uppmaningar av det som är tänkt som en tillönskan. ”Jag önskar dig en god jul” har en helt annan klang i mina öron än GOD JUL och ”Jag hoppas att du snart får känna dig kry” en mer rimlig önskan än uppmaningen ”Krya på dig!” som förstås har samma andemening, men ändå, när man granskar frasen i sömmarna, kan låta som ”Nämen, ta och gör dig frisk nu hörru!”

Ibland förlorar språket på att förenklas. När en tillönskan riskerar få klang av ett ack så litet pekfinger. För övrigt är tillönskan ett sanslöst vackert ord och att prosit (med betydelsen ”må det dig väl gagna”) skulle kunna brukas i långt fler sammanhang än enbart vid nysningar.

En bukett tulpaner och tidningen Skriva fick bli mitt frukostsällskap. Både tidningarna och blommorna följde med hem från affären sent igår kväll, och stora hjärtebarnet följde med som min assistent och hjälpte till både att hämta prylar till ”rollatorn” och att bära.

Jag läser om skrivandet och längtar efter mitt romanmanus, men skrivandet känns allt längre bort. Det är som att orken läcker ut och blir mindre. Nu är det en stor ansträngning med varje blogginlägg. Det är mitt behov av kontinuitet och mål för dagen som gör att jag fortsätter, trots att det är svårt att hitta förmågan att samla trådarna och formulera orden så genomtänkt jag vill. Och det är så tydligt den fysiska orkeslösheten som gör det. Jag förstår att psykisk utmattning skulle kunna ge samma problem, men jag känner så tydligt att det är kroppen, det febertrötta huvudet som inte orkar hålla alla trådar. Eller orkar med stor kamp. Det finns en tydlig skillnad mellan den psykiska och fysiska utmattningen. När jag var mentalt slut hade jag ingen glädje eller knappt förmåga att möta andra, och särskilt inte det som hade med arbetet att göra. Nu längtar jag efter det, men hindras av det fysiska tillståndet.

Men igår tog jag värk, piller och trötthet och åkte till stan för en lunch med kollegor. Med mig hade jag också ett glatt humör och en glädje att kunna vara med trots allt. Och det var en glädje. Så många kramar, sån omtanke och efterlängtat sällskap den korta men långa vägen från och till parkeringen. Det tog på krafterna förstås. Benen kändes som att de nästan inte bar efteråt, värre trängsel i blykepsen och idag var tempen högre när jag vaknade. Därför är det så konstigt att få höra av så många ”Åh, vad du ser pigg ut! Mår du bättre nu?”

Nä, jag mår sämre… Men jag är tjock, glad och har rosiga kinder. Så ser inte sinnebilden av en sjuk människa ut, och jag hade förberett mig på att få höra att jag ser pigg ut, så denna gång gjorde det inte ont att höra det när jag egentligen mår skit.

Frågan är om jag måste anlita en sminkör när jag om några veckor ska till doktorn som ska besluta om eventuell behandling. Jag tror dessvärre att också yrkesmän luras av ett bedrägligt yttre. Särskilt när provsvaren inte talar det vanligaste språket.

Jag och lilleman ligger skavfötters i kökssoffan och lyssnar på partymusik. Till den fantastiska femtioårsfesten häromdagen fick gästerna ha varsin önskelåt. Om jag hade varit friskare skulle jag ha varit kvar länge nog för att höra den och dansa yvigt till den, men jag gladdes åt att få ett SMS av en av govännerna när den spelades. Jag lyssnar hemifrån istället.

Jag var verkligen heltokig i Europe som tonåring. Efter Niclas Wahlgren-hypen och före Fjedur och Göran Fristorp. 🙂 Genom tidningen Okej fick jag kontakt med två andra Europefantaster. Vi åkte till varandra och gick på konserter och sov i affischtapetserade flickrum. De hade dessutom väldigt bra kontakter så jag har en samling personliga autografer och bilder som inte alla gamla Europefans har i sina samlingar.

Låtarna ger mig fortfarande rysningar och jag har varit på flera konserter på senare år fastän jag nu lyssnar mer på jazz och klassiskt än på den här sortens musik. Jag undrar hur de kompisarna har det idag.

Själv är jag lite mör som jag blir nuförtiden efter någon utsvävning (läs: annan aktivitet än att ligga och vila större delen av dygnet…). Men efter en tung fredag som tömde hopp och glädje via tårkanalerna så var det gott att komma iväg i lördags och se annat än hemmets väggar och gången till postlådan. Jag fick se och krama sköna och omtänksamma vänner, äta fantastisk mat och uppträda tillsammans med goda vänner med en sång skriven till femtioåringen. Sen bar det av hem medan benen bar.

När jag berättade för gossen att vi inte var så länge på festen och att jag är mer partpingla om jag är frisk så kontrade han direkt med att han ”partykringla” både när han är sjuk och när han är frisk 😉

Tack för alla era fantastiska kommentarer! Jag gläds över dem, även när jag är dålig på att svara.