Barn och tro

Min kristna tro har funnits hos mig hela livet. Fastän jag varken är långtidsammad eller uppvuxen i en kyrklig familj så är det som om den skulle ha kommit med modersmjölken. Gud som haver vid sängkanten då och då räckte för att tron skulle kännas självklar långt innan jag konfirmerades. Och jag har växt upp med förvissningen om att jag var älskad av mina föräldrar. Också det en bild av tro.

Våra barn får växa upp med dop, aftonbön, bordsbön och många timmar i kyrkan. Icketroende säger ibland att barnen inte ska behöva ”indoktrineras” i föräldrarnas tro eftersom de måste få välja. Men jag undrar hur det ska vara möjligt att välja eller välja bort något som de aldrig har fått lära känna. Våra barn får lära känna den kristna tron, men de får också veta och i vardagen ständigt uppleva, att det är många som inte tror på Gud och många som tror men inte på Jesus. Nog bör det ge dem möjlighet att välja?

Jag har svårt att föreställa mig hur föräldraskap utan tro skulle ha sett ut. Nu har vi varje kväll, varannan mamma och varannan pappa, bett aftonbön efter sagan vid läggningen. Först i många år med storasyster och nu med lillebror. Varje kväll tackar vi Gud för att vi har fått våra barn. Med barnaöron som lyssnar och får somna i en vetskap om att vara önskad och älskad. Varje kväll. Jag tror att det, om bönen inte fanns, skulle ha varit svårt att få till en naturlighet i att prata om det. Varje dag.

20130110-125721.jpg
Dop 1999 med bild ur pappersalbum. Dop 2009 med bild av Mikaela Lindholm

Barnens dop har varit fantastiska högtider, musikrika gudstjänster och stora fester i de församlingar vi har tillhört. Gamla Uppsala missionsförsamling och EFS-kyrkan i Sundsvall. De är döpta eftersom vi föräldrar tror på att något sker i dopet. Gud berör och välsignar, och barnet får senare i livet välja tron. Och kanske välja bort och välja igen. Båda barnet har tyckt mycket om en sång som vi sjungit och spelat ofta det senaste decenniet. Se hur Gudsvinden bär av Ingmar Johánson. När vår dotter var i sexårsåldern nynnade hon ofta på den, nu är lillebror i den åldern och sjunger med när Gudsvinden kommer på Spotifylistan. När det var tungt att vara mitt i en oberäknelig domstolsprocess i Kenya lyssnade jag på den sången och drömde om att komma hem och fira dop för vår nyfådde son. Det gjorde vi. Med denna sång. Och senare satte jag ihop ett bildspel till sången, med bilder från bland annat det dopet. Med Ingmars godkännande finns den nu på Youtube.

Kristen tro kan ha många ansikten, och förmodligen upplevas både luddig och sträng beroende på vem som betraktar. Men för mig själv är tron tydlig. Detta är min tro.
Jag tror på en Gud som skapat allt och bär genom allt.
Jag tror på Jesus och på att uppståndelsen betyder att livet en gång för alla har segrat över döden. Att mörkret alltid kommer övervinnas av ljus.
Jag tror på helig Ande som blåser genom mig och ger mig ledtrådar om vad som är rätt och fel, ont och gott.
Jag tror på att människans chanser aldrig tar slut. Att förlåtelsen och nåden finns. Att det aldrig är för sent, inte ens vid dödsbädden, att överlåta sig till Gud. Därför bekymrar jag mig inte för något helvete, men bekymrar mig över sånt som jag tror leder bort från Gud.
Jag tror på att Gud välsignar all kärlek och att människan är för komplex för att det ska gå att kategorisera vad som är synd och inte. Om homosexualitet skulle vara synd skulle också rödhårighet vara det.
Jag tror inte att allt har en mening, men tror på Guds hjälp att hitta meningen i det som sker.
Jag tycker mycket om rödvin och barndomens snapsvisor. (Vilket inte har med tron att göra, men med en mer komplett bild av mig.)
Jag tror att jag som kristen ska hålla mig ifrån sånt binder mig eller som leder bort från den som är min Gud. Sånt som healing, ayurveda och yogamantran.
Jag tror på att Gud skapar än idag, och kan hjälpa livet på traven med IVF och pacemaker, med donerade embryon och donerade njurar.
Jag svär fastän jag inte borde, läser Bibeln mer sällan än jag vill och ber lika gärna i skogen som i kyrkan.

Detta är min tro, och mycket mer än så. Men ungefär detta kommer jag att vilja förmedla till mitt senaste barn. Minns ni trettondagslyckan? Den handlar om detta: jag ska bli gudmor. Igen. Det blir mitt åttonde gudbarn. Lika välkommet som de tidigare, och redan älskat. En flicka. En liten sladdis som kommer med lycka och välsignelse fastän jag trodde att jag var både för gammal och för sjuk. Men så kom FC, en av de vänner som jag mött i bloggarvärlden, i längtanslandet. Så kom FC med denna fantastiska fråga och gåva på trettondagen. Och med en gudmorsförklaring idag som fick glädjetårar att trilla. Hennes lilla längtansbarn kommer också att bli mitt hjärtas barn. Mitt bönebarn. Och när jag berättade för familjen spred sig glädjen. Våra familjer kommer förenas i dopet. Gud skapar än. Och nu förväntar jag mig hjälp av både Gud, doktorn och egen vilja så att vi ska kunna vara med på dopet.

Igenkänning och färgseende

För tjugo år sedan var jag nygift och bodde i Uppsala. På Studentbokhandelns bokrea hittade jag en fantastisk barnbok. Längtan efter barn grodde redan då, men boken köpte jag till mig själv. ”Jafta och hans familj” av Hugh Lewin och Lisa Kopper. Boken hade kostat 18 kronor men kostade bara en femma på rean. Jag köpte flera exemplar och har kvar ett.

20130109-102330.jpg

Redan då fann jag igenkänning i den här barnboken. Bilderna påminde så mycket om halvåret på landsbygden i Zimbabwe några år tidigare. Jaftas familj och hyddorna de bor i skulle kunna vara en skildring av min väns familj. Hon som jag kallade syster och som dog i aids långt innan hennes liv borde ha slutat.

Tänk om hon vetat att jag, hennes vita syster, skulle bli mamma till ett svart barn. Eller om jag hade vetat. Det visste vi inte då, men vi talade ofta om hudfärg. Liksom jag och min lille gör det, för han nämner det ofta och då är det en tråd som ska fångas upp. Igår kväll läste vi om Jafta igen, och som vanligt blev det samtal om ursprung, hudfärg och olika sätt att leva. Jag älskar fortfarande den här boken. Den gestaltar på ett kärleksfullt sätt ett liv som inget av våra barn är bekanta med, men ett liv som jag tror fortfarande är aktuellt på landsbygden i många afrikanska länder. För sonen är det självklart att boken handlar om Kenya, och i bilderna ser han drag av sig själv och sin bästa kompis. Igenkänning.

20130109-102440.jpg

Ibland talar människor om att de inte tänker på människors hudfärg. Jag hör det både från adoptivföräldrar och från andra. Man talar om en slags färgblindhet, och jag hör på tonen att det känns bra för dem att de inte alls tänker på hudfärg. Att det liksom är ett bevis på att man inte gör skillnad på människor. Kanske är det så. Ändå så är jag inte och vill inte vara färgblind. Jag tror att vår son blir bättre rustad för att möta dem som ser honom som avvikande om vi har talat om våra yttre olikheter. Och gjort klart att det är just yttre olikheter det handlar om. Jag tänker mig att det blir svårt med identiteten för ett svart barn som växer upp i en vit familj, och tvärtom (vilket skulle förekomma ifall världen hade varit mer rättvis), om man aldrig nämner att det finns yttre olikheter. Så vi talar om det. Vi ser olika ut och barnen har kommit till oss på olika sätt, men med samma djupa glädje. Varje kväll i aftonbönen får både Gud och barnet höra det. Tack för att vi har fått varandra.

Och i det som är allra viktigast liknar vi varandra på pricken. Vi älskar varandra.

20130109-111521.jpg

Icke välgörande reklamfilm för SOS Barnbyar

De senaste veckorna har julkampanjen för SOS Barnbyar gått varm på teve i reklampauserna. Mig gör den inte varm, jag fylls mer av obehag än av någon välgörande känsla när jag ser den. SOS Barnbyar verkar göra ett fantastiskt arbete för utsatta barn, det är inte det mitt obehag handlar om. Det handlar om själva filmen och den bild den förmedlar.

Reklamfilmen är gjord av byrån Åkestam Holst som gör många reklamjobb. De är specialister på vad som berör människor och får oss att öppna plånboken.

Varför fylls jag av obehag när jag ser den här filmen?
Förenklingen: man visar upp ett onyanserat Afrika i krig och katastrof och en västvärld där till och med ett barn (rösten) vet vad som är lösningen på de svåra problemen.
Bilderna: många av de foton som visas upp är bilder som få av oss i den rika delen av världen skulle vilja sprida om det var våra barn som gestaltades. Nakna bilder, inte bara i fråga om hud utan främst i fråga om utsatthet.
Speakern: en (onödigt) späd barnaröst som med vuxna formuleringar ska beveka givare, som inger en slags känsla av att det är skillnad på barn och barn.

Främst välgörande eller i första hand fördomsbevarande, det är frågan…
Jag är inte övertygad om att ändamålet helgar medlen. De här bilderna skulle jag inte vilja se spridas i massmedia om det var mina barn som hade fotograferats.

20130108-144810.jpg

Julen varar än

20130108-120039.jpg

Nej, julen varar inte till påska. Det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Och fastan är också en viktig tid i mitt och många kristnas liv. Men nu är det jul, och den stannar hos mig minst tills på söndag när det är Tjugondag Knut.

Jag njuter av granens ljus och la på den tvättade och ostrukna julduken igen. Lyssnar på julmusik. Ibland smäktande och till och med sjungen av Tommy ”Karlsson-på-taket” Körberg. I sällskap av Sissel Kyrkjebøs fantastiska stämma.

För att aktivera gossen när jag låg sänkt i kökssoffan i ännu värre förkylningsfeber föreslog jag att han skulle göra ett eget pepparkakshus av degen som fanns kvar. Sen kom fadern in och räddade upp situationen, eftersom det inte är så lätt varken att bygga ihop eller kristyra när man är sex år. Eller 42 år och febrig och opysslig. Två dagar senare fick vi äta det, för det bestämde byggaren.

20130108-114846.jpg

Förutom att glädjas åt att julen varar än, gläds jag åt en gåva som gavs mig på trettondagen av alla dagar. En skimrande gåva av nåd, som jag kommer att få anledning att återkomma till. Tänk en sån tur att stjärnan är kvar, annars kanske inte gåvan hade hittat fram till mig. 😉

Mina luftrötter

En lång ledighet för hela familjen är över. Bara jag fortsätter vara ledig. Ofrivilligt så som det är med sjukskrivning. Det har varit gott att vara lediga tillsammans så länge. Till och med jag har kunnat sova framåt nio de senaste dagarna. Ändå känner jag att vilan blir mer koncentrerad när jag är ensam hemma om dagarna. Jag ligger mer, får ner febern en smula och får därför mer kraft att vara med familjen när de kommer hem.

Idag har sällskapet varit en finlandssvensk kriminalserie i två delar efter en bok av Marianne Peltomaa. Inget ljus i tunneln. Spännande och välgjord. Och så detta med finlandssvenskan som slår an en ton i mig. En ton av tornedalsfinskan som jag är uppvuxen med. Och det finska arvet. Pappa föddes några mil från finska gränsen utanför Haparanda, och lärde sig finska i skolan bara för att det var förbjudet. Farmor och farfar växte upp i Sverige, men ingen av dem lärde sig svenska förrän de började skolan. Finska var deras språk. Eller meänkieli. Vårt släktnamn Koski byttes till Forsström bara några generationer före mig.

Det finska arvet finns där och slår an en ton. Men det är spännande att upptäcka att nu finns annat som får lika starka toner att ljuda. När Kenya nämns eller swahili talas sjunger det inom mig. För där finns också mina rötter. Mitt andra barns rötter. Kanske kan man kalla det luftrötter. Som på orkidén som har blommat hela hösten och gör det än.

20130107-230320.jpg
Bild från oktober. Ljungen är översnöad och kärleksörten har nu bleknat, men orkidén blommar och blommar utan att fråga efter vatten.

Ofrivillig barnlöshet – vem värnar om den längtande och barnen som (kanske) kommer?

För fjorton år sedan var jag höggravid med vårt första barn. Vår dotter. För fyra år sedan hade vi nyss firat den första julen med hennes nyfådde tvåårige lillebror. Fortfarande häpnar jag över att det hände. Jag blev förälder. Jag som var ofrivilligt barnlös och senare hett längtande efter ett andra barn.

Tiden i längtan var så smärtsam. Behandlingarna och sorgen så krävande att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det är jag inte ensam om. Så många drabbas av just detta. Livskrisen som förvärras när den drabbade möts av en ofta oförstående omvärld som inte förmår möta smärtan.
”Det är väl bara att försöka igen.”
”Nu när du har fått missfall vet du ju i alla fall att du kan bli med barn.”
”Ni har ju redan ett barn, du kan väl glädjas åt det istället.”
”Du måste slappna av!”
”Ni kan ju alltid adoptera!”

När min kris var över skrev jag romanen Väntrum, den bok jag saknade under min egen smärtfyllda tid. Tackbreven har varit många. Häromdagen kom ett mejl från en läsare som berättade om hur oerhört viktig igenkänningen var för henne och hur tungt det var att inte få fertilitetsklinikens hjälp och stöd i sin depression fastän hon bett om det. De flesta orkar inte ens fråga…

De senaste dagarna har flera tidningar berättat att ofrivilligt barnlösa som förblir barnlösa riskerar dö i förtid. Samtidigt har flera bloggare som är före detta ofrivilligt barnlösa berättat att det är svårt att ta emot sitt barn i ogrumlad lycka efter en tung och utsatt tid av kamp, förtvivlan och förlust.

Detta är en angelägen fråga! Forskning om ofrivillig barnlöshet kan inte enbart handla om hur embryot fäster bäst i livmodern. Det behöver också handla om hur klinikerna och samhället ger stöd åt barnlösa på bästa sätt. Hjälp att uthärda, hjälp att avsluta kampen i tid, hjälp att gå vidare, hjälp att bli trygga föräldrar till de barn som kanske kommer.

20130107-113815.jpg
Bilden till vänster togs av Peter Nykvist till Väntrum med design av Liselotte Svelander.

Tillsammans med en bloggarkollega publicerade jag sommaren 2011 ett inlägg om behovet av psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa. Efter detta kontaktade jag alla landets fertilitetskliniker för att fråga hur de såg på den frågan. Ett par engagerade barnmorskor gladde mig med att ringa upp och berätta hur de brann för den här frågan men hur svårt det kan vara att nå de par som man ser behöver hjälp. De allra flesta svarade inte alls eller luddigt intetsägande.

Frågan om psykologiskt stöd till barnlösa verkar idag än mer angelägen. Därför publicerar jag delar av texten igen.

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på enkäter besvarade av personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder och en stor del av dessa mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.

Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot mycket ovanligt att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.

Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av.

Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.

Fertilitetskliniker och andra instanser behöver arbeta tydligare med dessa frågor. I avgiften som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning borde det t ex kunna ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Om du tycker det här är viktigt, får du gärna sprida den på valfritt sätt, eller kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt kontakta din fertilitetsklinik eller landstingspolitiker angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

/Cecilia

Trettondagsmeny

Guld, rökelse och myrra i febersoffetappning:

20130106-225047.jpg

Guld: när sexåringen iförd guldhatten hade dansuppvisning till The way you make me feel. En av de första Michael Jacksonlåtarna han fastnade för när han var några år yngre. Vi hade bara så svårt att förstå vilken låt han menade när han pratade om ”millitärsejo”. Till sist kunde han nynna så pass att vi förstod.

Rökelse: hemmet kryllar fortfarande av väldoftande hyacinter. Tyvärr så hindrar snuvan och odlarnas allergivänlighet mig från att så där riktigt marineras i doften.

Myrra: var väl egentligen en slags väldoftande kåda, men det får gå under beteckningen balsam. Precis som i näsdukarna.

Till middagen fick det bli krydda från österns länder. Kanske de vise åt kikärter, eller till och med hummus på sin väg mot Betlehem. Jag skulle i alla fall kunna äta en hel skål själv. Det är SÅ gott.

20130106-230055.jpg

Förebilder som behövs

20130106-085631.jpg

Det är trettondagen. Vi är fortfarande mitt i julen fastän den verkar ha städats ut i många hem redan nu. Men idag firar jag de vise som följde stjärnan och kom för att hylla den nyfödde kungen. Därför lyser förstås stjärnan i fönstret idag, och länge till. Vårt första längtansbarn är född i januari, så stjärnan brukar efter Knut få symbolisera att ett barn är fött. Och ett barn är fått.

En av stjärntydarna heter (inte enligt Bibeln men) enligt traditionen Baltzar och är av afrikansk härkomst. Liksom julen rensas ut är det många som vill rensa ut såna bilder. Det syns inte minns i kommentarsfälten på de utmärkta texter om rasistiska bilder och ord som publicerats den här advents- och jultiden. Det finns många som hävdar sin rätt att kalla min son för ’neger’. Jag slutade säga ordet som 18-åring och kommer ALDRIG att acceptera det. Lika lite som en förälder till ett barn med Downs syndrom skulle låta sitt barn benämnas ’mongo’. Språket utvecklas, och det borde inte bara vara föräldrars angelägenhet att människor världen över benämns med respekt och jämlikhet.

Ändå är det så många som hävdar sin rätt att säga vad de vill. Peter Towers som bloggar under rubriken Ett afrosvenskt perspektiv har skrivit en strålande text också om detta.

Vår pojke är afrosvensk. Att se hans perspektiv handlar inte om politisk korrekthet utan ingår i mitt ansvar som förälder och människa. Idag vaknade jag och sonen och gick och la oss i tevesoffan. Disney Junior visade en mysig serie. Doctor mcStuffins.

20130106-091009.jpg

En fin gestaltning av ett lekande svart barn, på Disneymanér utan minsta tendens till stereotyp eller nidbild. Det är rörande och lite sorgligt att se hur svarta kvinnliga läkare hyllat denna serie. Sorgligt att det är ett så unikt sätt att skildra en svart person.

Sen blev det Barnkanalen där programledaren Yankho är en annan förebild. En härlig person som råkar vara svart. Om hudfärg inte vore något som särskilde människor så skulle hudfärgen vara obetydlig. Men eftersom människor, inte minst svenskar, gör skillnad på svarta och vita så behövs Yankho Kamwendo inom SVT. Som förebild för mitt barn, och som en del av Sverige för barn som lär sig annat hemma.

För några år sedan såg vi den helt fantastiska pjäsen Allra käraste brorsan, där Yankho spelade storebror i en vit familj. Vi var där hela familjen, och när pjäsen skulle börja bjöd Yankho in till salongen. Han hälsade på vår lille, då fyra år, på ett särskilt sätt. Med ett hej och leende som på nåt vis sa ”hej kompis, jag känner igen mig i dig”. Igenkänningen skapar stabilitet. Så jag välkomnar både Doctor mcStuffins och Baltzar idag. Med stjärna, och kanske Trocadero.

20130106-093052.jpg

Vem är du?

Nu var det länge sen jag frågade fastän jag ofta undrar: vem är du?
Du som kommenterar regelbundet känner jag förstås till och gläds över, för jag älskar kommentarer! Det ger bloggandet en ton av dialog och mig en känsla av att någon lyssnar när jag ligger här i min soffa och pratar på. För jag ser dig inte nämligen. Särskilt inte om någon håller för mina ögon.

20130105-120442.jpg

Jag ser inte vem som läser, men i statistiken ser jag avtryck av läsarna. Vilka sökord och hemsidor som leder er hit, och i vilka länder ni finns. Nedre halvan av listan består bara av ett klick per land, men den övre är intressant.

20130105-120629.jpg

Så nu hoppas jag på att få veta:
Vem är du?
Är du här ofta?
Hur hittade du hit?
Är det något särskilt du vill läsa om?

Svara gärna genom att kommentera här eller genom att mejla mig, t ex via kontaktformuläret nedanför webbshopen.
Tack för det, och för att du läser här!

Ibland berättar någon att det är svårt att kommentera, att kommentaren inte fastnar. Om det är så vill jag gärna veta det för att försöka lista ut vad som krånglar. Skriv gärna en hälsning via kontaktsidan i så fall.

Hopplöshet och omtanke

Gott nytt år?
Nej, det där nya bättre året har jag ännu inte sett till. Det som var gott 2012 är lika gott nu, barnalyckan, kärleken, relationerna, livspremissena. Men jag mår sämre. Det är högfebriga dagar. Såna där när tempen aldrig går ner utan håller sig konstant och får kroppen att kännas så sliten att den skulle rasa ihop om jag står upp för länge. Jag tänker på alla gott nytt år-hälsningar och hur vanligt det är att människor uttrycker sig i stil med att ”det kan bara bara bli bättre” eller ”det kommer att bli bra”. Jag förstår att det är önskningar, men jag ogillar när saker sägs så bensäkert. Som om andra vet sånt som jag och läkarna inte vet.

När hopplösheten är stor är jag så mycket känsligare för andras ord. Eller tystnad. Och så mycket mer berörd av praktisk omtanke. Som när energiknippet till sexåring häromdan fick en lekdag hos en barnrik och omsorgsfull grannfamilj. Eller när jag fick älsklingste både från maken och en annan vän. Praktisk omtanke.

20130105-093426.jpg

Fikarum och blogghållplats