Tredje advent, och dagen började med en fin sång i gåva. Så till kyrkan där också tröttsunkiga människor välkomnas och får lön för mödan att ta sig dit. Tre adventsljus, barnasång och ord om kärleken, hoppet och ljuset.
Och det budskapet får klinga vidare i dagens dikter.
Djupast är mörkret innan det vänder
en strimma av hoppet bär ljuset du tänder
hopp att en ensam får sällskap i natten
hopp att en törstig får del av det vatten
vattnet som porlar och flödar och helar
och ger liv åt världen om människor delar
Femhundraåttiofem barn har dött sen jag skrev det förra inlägget. Dödsorsak: brist på rent vatten.
Det går att göra skillnad. Att bidra till att hinder rivs och möjligheter skapas.
En hink med vatten. Lyx för många. Och lycka för vår lille en dag för fyra år sedan. När vi just hade mötts. Lycka…Den dagen, och just nu. Att vi har våra barn. Livs levande.
Det är bara ett dygn kvar av Musikhjälpen 2012. På det dygnet kommer 2000 barn att dö till följd av bristen på rent vatten. Vill du bidra till att barnen i världens slumområden får rent vatten?
50 kronor kan räcka till att fem familjer får tillgång till toalett under ett helt år.
50 kronor kan räcka till att en hel familj får vatten under en dag.
50 kronor kan räcka till att rena vatten till över 5000 personer
100 kronor kan räcka till ca 150 påsar vätskeersättning som snabbt och effektivt kan bota uttorkning och rädda barns liv.
100 kr kan bekosta en dags utbildning i hygien och sanitet för 10 personer.
200 kr kan räcka till material för att bygga 25 meter vattenledning.
200 kronor räcker till att en murare tränas upp i att bygga toaletter.
Ditt bidrag till Musikhjälpen går bara fram om du skriver exakt rätt svars-SMS och direkt får tillbaka ett tack-SMS från 72999. Om du skänker 50 kronor via Ekhemmanets bössa ska din bekräftelse vara ett SMS med denna formulering: ok50 Ekhemmanet Tyvärr så verkar det vara många tänkta gåvor som inte gått igenom, för att man missat att bekräfta eller haft med citationstecken eller mellanslag. Prova igen!
Det brukar vara roligt att titta på statistiken för bloggen, men idag var det lite läskigt att se vilka sökord som har lett människor hit. Någon har googlat på orden cecilia + ekhem + sjuk. Varför? Om det är någon som känner mig och är uppriktigt intresserad så kan de väl mejla, SMS:a eller ringa. Eller komma hit. Om det är nån som inte känner mig, varför är det viktigt att läsa om att jag är sjuk. Personen har inte varit särskilt angelägen heller. Bara stannat 53 sekunder på bloggen.
Den här sjukdomen ger så tråkiga bieffekter. Inte bara paranoia. Besvikelse över människor som låter bli eller slutar höra av sig, vrede över att inte få vård om jag inte radikalt försämras eller strider mig utmattad för det, sorg över allt det som jag inte kunnat göra under det här året, frustration över att varken kunna jobba eller författa, bitterhet över att inte ha varit frisk sen i början av mars och förtvivlan över att det inte finns något som tyder på att jag ska bli frisk utan behandling. Som jag inte får.
Så. Nu har eventuella sjukdomsgooglare fått nåt att läsa. Och jag har bestämt mig för att slopa det julbrev jag hade planerat att skicka. Jag kommer bara bli besviken över dem som inte hör av sig. Tänk att okända bloggläsare stöttar mig betydligt mer frekvent än en del gamla vänner som jag trodde fanns här i sickness and in health…
Jag är just nu insnöad i negativa tankar och feber. Alvedon får bli den första lilla spaden, och en barnakram.
Ett annat insnöat år. Men just nu skottar livskamraten.
Vad är det som gör att en 42-årig sjukling lyssnar på en låt av sina tonårsidoler TVÅ gånger innan hon sluter ögonen? Ungdomlig eufori? Europe på Musikhjälpen, och Cecilia blir 16 år igen. Cissi, som Joey först stavade fel på.
Till mig! I yngre upplaga. Framletat häromveckan när åttiotalet kom på tal. På tisdag spelar Europe i Sundsvall. Jag har faktiskt tävlat om biljetter. För att vunna biljetter skulle kunna avvaras om febern vore för tung. Tur att jag inte vann. Febern är dagligen tung. Men Europebiljetter hade jag inte kunnat avstå. Ändå.
I’ve been waiting, for the angels to knock on my door…
…I’ve been hoping, that everything could be like before…
En av eftermiddagarna i veckan såg jag en oerhört gripande film. Prayers for Bobby. Om en ung man som växer upp i en konservativ kristen familj och förväntas kunna be och tvinga bort sin homosexualitet. Inte förrän det är alldeles för sent inser hans mamma vad det är hon har gjort mot sitt barn när hon inte har kunnat älska honom som den han är utan klistrat bibelord i hela hemmet för att få honom att bli någon annan.
Det fina med filmen är att den inte visar upp en schablonbild av galna kristna, utan också ger exempel på kristen tro där föräldrar inte vänder sig ifrån sina homosexuella barn, utan finns där för dem. Som kristna förebilder och älskande föräldrar.
I många kristna led verkar homosexualitet betraktas som något som ska bekämpas till varje pris. Som om detta att älska någon av samma kön skulle vara att jämställa med stöld, lögn, otrohet eller till och med mord. Jag är innerligt tacksam över att jag inte hör till de leden. Förmodligen befinner jag mig i dem ibland, för det är med homofobi som med rasism att det inte är lätt att stå för sin hållning. För jag ser det inte som bibeltolkning utan som homofobi förklädd i bibelord. Ord som står granne med ord i Gamla testamentet som ingen får för sig att följa. Att den som inte är oskuld när hon gifter sig ska stenas till döds, att de som ertappas med otrohet ska straffas med döden.
Jag vill vara tydlig med det här för att de jag har omkring mig ska kunna vara säkra på att de skulle välkomnas oavsett sexuell läggning. Sannolikt kommer några av alla de barn du har i din och jag har i min omgivning visa sig att vara homosexuella. Förhoppningsvis kommer de inte ha en lika svår kamp framför sig som denne Bobby. Som har levt i verkligheten, men inte gör det längre eftersom han växte upp i ett sammanhang där han inte dög som den han var, och inte såg sig själv vara värd att älskas varken av Gud eller sin familj.
Filmen Prayers for Bobby finns i sin helhet på webben.
Julen är nödrimmens och gåvornas tid, så Ekhemmanet utmanar: summan för din fredagsdryck i Musikhjälpenbössan?
”Latte, julmust, vin, mjölk och bärs…
Vad ska du dricka idag före natten?
Medan du sneglar på denna vers
dör ett barn av bristen på vatten.
Just DU kan göra skillnaden här
och skänka hela dryckespengen
till dem som saknar allt det där.
Att dela med sig är hela poängen!”
Ibland hör jag människor säga sånt som att ”jag gav en hundralapp till X-insamlingen, så nu har jag gjort mitt för i år”. En hundralapp på ett år, är det verkligen att ”göra sitt” för att jämna ut klyftorna i världen? De klyftor som vi hamnat på den rika sidan av utan att ha ansträngt oss.
För vi är rika. Alla som har råd att utan eftertanke bjuda sig själv på något som kostar en femtiolapp har råd att avvara en femtiolapp till någon annan. Till Musikhjälpen, Frälsningsarmén, Föräldralösa barn eller andra som arbetar med hjälp till dem som saknar det som de flesta av oss har.
Jag är övertygad om att ett generöst sinne lönar sig. Att den som egentligen har råd att hjälpa andra men behåller allt sitt eget för sig själv, blir fattigare på så många plan.
Vad kostar din dryck idag? Kan den summan få komma någon annan till godo?
Om du vill skänka 50 kronor till Musikhjälpen via Ekhemmanet gör du så här:
– Öppna insamlingsbössan.
– Skriv in ditt mobilnummer i rutan.
– Klicka i 50 kr
– Tryck på röda knappen Skicka
– Öppna SMS:et du får tillbaka
– Skriv exakt detta svar: OK50 Ekhemmanet
– Skicka svars-SMS:et och 50 kronor dras till Musikhjälpen på din telefonräkning.
– Krama om dig själv från mig
OBSERVERA!
Din gåva går bara fram om du får tillbaka detta tack från 72999. Annars kanske nåt extra mellanslag har slunkit med i ditt svars-SMS och du får prova igen för att din gåva ska gå fram.
Jag låg i soffan igår kväll och lyssnade på Musikhjälpen, och insåg plötsligt att det inte var många timmar kvar till Lucia. Jag brukar alltid bjuda min familj (först en, sen två, nu tre) på lussande men hade totalt glömt att det var på väg att bli den trettonde. Phu, jag hann plocka fram lussebullar ur frysen och leta rätt på mitt gamla lucialinne.
Kvällen den 12:e
Jag kunde inte motstå att ta med ett linne också i gossens storlek, trots att jag inte brukar lyckas locka in honom i såna. Men imorse vaknade han samtidigt som jag och smög upp med mig för att fixa mysfrukosten till storasyster och pappa. Dessutom ville han vara tärna med mig och ett av storasysters alla lucialinnen fick användas igen!
På väg
Snart lussande på skolan. Dit går vi med en tomte till lilla tomtekören som ska välkomna alla och värma upp inför luciatåget. Vi får också dit med (feber och) vemod eftersom denna fantastiska lilla skola nu ska läggas ned och framtiden när det gäller barnens skolgång är oviss och inte alls så som vi drömt om. Precis som min sjukdom. Så just idag är det märkligt att jag har fått med en novell i antologin som handlar om att leva sin dröm. (Den kan man för övrigt vinna just idag). På flera plan gör jag just det – lever min dröm – men det senaste året har det bitvis varit så dålig täckning i den drömsömnen.
Det är ingen bra idé att åka och handla när man är sjuk. Men när sjukdomen aldrig tar slut går det inte att undvika. Jag vill själv plocka prylar i kundvagnen, klämma på eventuella julklappar och planera för måltider. Men nu sitter jag här i bilen och undrar om jag ska orka släpa in kassarna och packa upp dem…
Just nu lyssnar jag på en vacker önskelåt på Musikhjälpen. Den som önskade berättade om sitt efterlängtade ettåriga barn. Så här kommer en dikt om föräldraskapet. Det länge efterlängtade eller det överrumplande. Oavsett varifrån barnen kommit. En gåva och ett lån.
Just nu finns den dikten också på Ekhemmanet där du gärna, gärna får gå in och sprida min insamling till Musikhjälpen. Årets tema berör mig djupt, och tankarna finns särskilt i Nairobi, så om jag med hjälp av min lediga tid i febersoffan kan bidra till några droppar rent vatten så vill jag fortsätta tjata om detta. Ända tills på söndag.
Lika bra att du ger redan nu 😉 Via SMS eller på annat sätt.
