Carpe diem på dig själv du!

6 december, 2012 Cecilia 10 kommentarer

Tänk om Horatius, som levde när Jesus föddes, och var son till en före detta slav, hade fått ett kopparmynt varje gång någon använde uttrycket Carpe diem. Om han inte redan varit död i tvåtusen år så skulle han ha drunknat i ett hav av mynt. Det står på väggar, skyltar, kuddar, kroppar, ljusstakar. Orden är hämtade från poetens rad ”Carpe diem quam minimum credula postero” som betyder ”fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Det är intressant att uttrycket historiskt har varit vanligt under tider av pest och krig. För idag tycker jag mig se att det används på ett betydligt mer lättjefullt sätt. Jag tror på andemeningen, att ta fatt i det goda som faller i min väg. Det jag värjer mig emot är bismaken. Det som smakar förträngning och rädsla att möta egen och andras smärta.

Det finns människor som har Carpe diem intatuerat i nacken. Jag undrar om det är för att de ska slippa se det själva men tvinga på andra den uppmaningen. Att fånga dagen. Njut av dagen! Gör det bara. Njut av livet. Oavsett vem du är och hur du har det.
Du. Ska. Fånga. Dagen.

Carpe diem på dig själv du.

Det finns många uttryck som går att ta till sig vissa dagar men som blir mentalt kräkmedel andra dagar. Som det kinesiska talesättet ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” eller det svenska uttrycket att det är inte hur du har det utan hur du tar det som är det viktiga…. De ger mig samma bismak som Carpe diem. Det finns lägen när det inte går att hindra sorgens fåglar från att bygga bo. När de måste få stanna och vila tills det är dags att flyga vidare. Det finns många situationer som inte blir lättare oavsett hur man ”tar” dem.

På de små vardagsbekymren fungerar kanske de här talesätten, men inte när det gäller livet. Och hörrni. Det gäller livet. För oss alla.

Den ordlösa musiken ger sånt som inga hurtfriska skyltar i världen kan ge.Vila. Eftertanke. Och i just den här gestaltningen av min favoritmusik ser jag sorgens fågel stanna och göra avtryck.

Ditt & Datt

Osynligt

5 december, 2012 Cecilia 6 kommentarer

Den som kliver av Facebook riskerar bli nyfiken. Vem har delat och vilka är kommentarerna? Det vet jag inte nu när jag bara har författarsidan aktiv. Där visas statistik men inte detaljer. Nyfiken…

Dikten skrev jag i Nairobi 2009, på min första Mors dag som tvåbarnsmor. Om den andra mamman. Eller den första. Den har synts till på bloggen tidigare, och denna vecka i Adoptionscentrums tidning som har den biologiska mamman som tema.

Sen finns det annan statistik som inte är lika rolig att se.

Jag hoppas den statistiken ändrar sig. Att någon ska känna glädje i att hjälpa mig och kanske till och med vill läsa Väntrum. Och att jag ska få glädjen att skicka en julklapp.

Just nu försöker jag lämna soffan för att välkomna vänner strax. Det går dåligt. Inte bara av lättja. Jag var på konsert igår, handlade mat och skottade sakta idag (eftersom maken är bortrest och Snö-Lasse inte jobbar så bra själv….och eftersom jag inte kunde hålla mig från en stund i iskall vinterluft). Det kan tyckas som småsaker, med tanke på att all annan tid bestått av vila, men min kropp menar nåt helt annat. Tempökning och trängre febermössa. Tänk om nån kunde lista ut varför det är så här. Jag vill bli frisk!

Ditt & Datt, Skrivande

Julklappschans

5 december, 2012 Cecilia 5 kommentarer

En tid av gåvor närmar sig, en tid då enorma summor spenderas, men också en tid då andra slags gåvor skymtar fram. En påse lussebullar, ett oväntat besök, ett brev, en hjärtlig kram. Vill du ha tips på julklappar som kostar lite men kan betyda mycket, låna gärna Presentkortspaketet.

Om du vill ge bort något som kostar pengar och ger andra värden, en bok, så föreslår jag förstås min egen roman Väntrum. En bok som ännu inte finns i alla bokhyllor men som nyss har blivit tillgänglig på bokhandlar tack vare den ovärderliga gåva jag har fått: hjälp. Väntrum har beskrivits som en roman som fått sår att läka och hopp att födas. Dessa ord, som gyllene gåvor till febrig författare.

Jag har själv fått så många gåvor, men önskar mig lite till. Din hjälp att sprida ordet om min lilla kämpande bok och därmed få chans till en julklapp. Bland dem som sprider det här inlägget och/eller sidan Julstämning på väg är det minst en som får sitt eget exemplar av nyutgåvan av Väntrum. Den som vinner väljer till vilken adress (i Sverige) boken ska skickas.

Använd de kanaler du kommer på och skriv en kommentar här eller ett mejl till ekhemmanet@ekhemmanet.se där du berättar hur du denna vecka har spridit vetskapen om romanen Väntrum. Det kan vara i fikarummet, på din egen blogg, i din bokcirkel, på Facebook, på kvinnokliniken, på din bokhandel, till en handfull vänner. Kanske använder du skärm och tangenter, kanske tar du med ett papper i handen. Tack för hjälpen, och kom ihåg att titta in när (minst) ett paket dras ur julklappssäcken på andra advent.

julmarknad 3 — Ekhemmanet på julmarknad (det friskare skrivaråret) 2011

Föräldraskap

Föräldralycka

4 december, 2012 Cecilia 6 kommentarer

Så kommer ett ögonblick när det blir så tydligt att det lilla barnet vuxit upp och ingår i stora sammanhang där föräldrarna inte har full inblick. Blommar och sprider glädje. Och julstämning.

I Kulturskolans fantastiska kör tillhör vår sångerska de yngsta, och det var stolta föräldrar som lyssnade idag. Vi har inte hört dem tidigare, och det var en förstklassig musikupplevelse. Det är många körer med vuxna röster som inte kan mäta sig med detta. Magiskt. I denna mylla har storheter som Anna Stadling och Helén Sjöholm blommat, och just tillsammans med dem ska kören sjunga om några månader.

Tänk att vår flicka står där och lyser av sångarglädje mitt bland alla de andra musikerna.

Att hon nu själv tar målmedvetna steg som leder henne på den musikaliska bana hon drömmer om. Och har potential för. Vår lilla. Snart stor.

Tidningen Mama, 2003

Livsfunderingar

Dröm och verklighet

4 december, 2012 Cecilia 14 kommentarer

Katten väckte mig mitt i en dröm. Jag drömde om människor som har stått mig nära. De tittade inte upp när jag kom in i rummet, och varken frågade eller såg efter hur jag hade det. Fastän jag visste att de visste att jag var sjuk. Mat som jag hade lagat hällde de ut och diskade bort utan att smaka.

Det var bara en dröm, men känslan är kvar när jag vaknar. Den är nånstans verklig. Jo, jag är omgiven av så många som bryr sig om mig. En familj som dagligen och nattligen är hos mig. Det är verkligen inte alla förunnat. Jag har släktingar och vänner, däribland fantastiska bloggvänner, som inte slutar höra av sig, som fortsätter att måna om mig.

Ändå. Trots allt det så finns känslan från drömmen nånstans inuti mig. Nu blev den synlig. Människorna som jag har trott stod mig nära men som inte hör av sig. Som har fått mina mejl utan att svara, utan att kommentera min situation. Som har läst på den sociala anslagstavlan att jag är sjuk, och att jag ibland är så ledsen över det, men ändå aldrig bjudit mig på ett ord av omtanke. Den känslan har nog bidragit till att jag lämnat just den arenan. Den känslan tillsammans med den cyniska ”Nu får jag se vilka som verkligen bryr sig om”. Vilka som inte bara gör det när det är lätt att kommentera en ärlig status. Nu får jag se vilka som aktivt söker upp mig, som med det viktiga SMS:et igår. Vilka som tar den där extra ansträngningen att titta bort från anslagstavlan. Att inte bara titta upp och möta blicken, utan leta rätt på mig i ett annat rum.

Det är inte synd om mig. Jag är omgiven av kärlek. Jag är inte så sjuk att jag slutat orka kommunicera. Det är många som fortsätter höra av sig, en del med oväntat engagemang. Ändå finns känslan från drömmen där. Den är inte stor, men den är verklig och lär mig något som många lever med men som jag aldrig har upplevt förr. Jag förstår nu hur det är att vara drabbad av långvarig sorg eller sjukdom.
– Att det visar sig vilka som orkar BÅDE leva sitt eget, ibland bökiga, liv och ändå visa omsorg om den som är drabbad.
– Att det i början är många som hör av sig men att det tunnas ut när sjukdomen blir ett normaltillstånd i andras ögon, eller omedvetna tanke.
– Att det i början av en svår tid kan komma tre blombuketter och oväntade telefonsamtal på en vecka, men att den praktiska omtanken glesas ut eller upphör när tiden går.

Det är inte synd om mig. Jag ligger här i sängen, omgiven av kärlek. Idag kommer jag att få besök och SMS av människor som bryr sig om mig. Jag är inte ensam, och gränslöst tacksam för det. Ändå finns känslan från drömmen som en realitet. Och den lär mig något om hur andra har det. Sörjande, sjuka, separerade. Den känslan lär mig något om hur ensamt det kan vara. För så många. Hur tydliga banden blir när något förändras. Vilka band som håller, och vilka som blåser iväg med första storm. Kanske går de att hitta när stormen lagt sig. Kanske inte.

Ditt & Datt

Det kunde lika gärna varit jag

3 december, 2012 Cecilia Lämna en kommentar

Nu vimlar det av julsånger, på Spotify, på teven, i artiklar, i reklam. Igår hörde jag på radion att Mauro Scocco har gjort en julskiva. ”Spännande” tänkte jag, eftersom han brukar göra bra låtar. Ibland helt fantastiska. Men så spelades en låt från skivan och jag blev riktigt besviken. ”Då är hela världen vit.” Besviken över att just denne låtskrivare har skrivit en sång genom att stapla en hög med uttjatade svenssonkommentarer på varandra. Och så det billiga tricket att låna komp från älskade julpsalmer.

Sen finns det andra julskivor som landar som en gåva i famnen, som plattan Det kunde lika gärna varit jag som släpps idag och säljs till förmån för Frälsningsarméns arbete.En som alltså inte ska lyssnas gratis. Anna Stadling, som jag lyssnar på nästan dagligen, står bakom idén, och med sig har hon en skara fantastiska svenska sångerskor Jag har beställt den och tills den kommer lyssnar jag igen och igen på inslaget från TV4:s Nyhetsmorgon i lördags. Anna Stadling, Helén Sjöholm och Rigmor Gustafsson (varav två från Sundsvall 😉 ) sjöng. Och sjunger igen. Helena Andersson, officer i Frälsningsarmén i Sundsvall, Nacksta (där vi bodde förut) medverkade och berättade om arbetet för de medmänniskor som får hjälp tack vare Frälsningsarmén.

Idag fyller SMS:et 20 år. Det ska vi fira. Ett sätt är att skicka ett SMS som gör skillnad. Jag fick nyss en hälsning från en vän som inte hittade mig på Facebook längre och inte bekvämt stannade där, utan gick vidare och skickade några rader som verkligen gjorde skillnad för min dag. Jag har själv skickat ett SMS som gör skillnad. Jag skrev ordet HOPP till telefonnummer 72950. På det sättet skänker jag 50 kronor till Svenska kyrkans internationella arbete.

Kanske du också firar SMS:ets 20-årsdag med att skicka ett meddelande som gör skillnad?

Av någon anledning skapas en liten bild tillsammans med TV4:s inbäddningskod. Desto mer stjärnor blir det. Länkarna fungerar inte heller i iPhone, men här är också sång 1 och sång 2.

Läst

Pettson

2 december, 2012 Cecilia 2 kommentarer

Nu är det tid för julberättelser. Det är det förvisso året runt här, men nu är det extra roligt att läsa Pettson får julbesök. Bakom minsta fönstret låg jag och läste den boken för lilleman.

Krispigt kallt hos oss precis som hos Pettson. En Findus som ser ut som vår kisse, men hon är utan byxor. Och krasslig Pettson som jag kan känna samhörighet med.

Varje gång jag läser den här boken tänker jag på att Elsa Gustavsson är så lik Mad-killen.

Jag vet inte om han brukar komma med köttbullar och klenäter till sjuka grannar, men lika är de. Eller hur?

När vår tös var ungefär så gammal som lillebror är nu fick hon (januaribarnet) ha ett somrigt kalas med Pettsontema. Det blir jag påmind om när jag går och lägger mig. För dubbellakanet vi sover på just nu är den stora ”duken” som kalasbarnen målade på Pettsonkalaset i väntan på att få åka häst och vagn i kvarteret.

Gott, Tro

Första advent

2 december, 2012 Cecilia 2 kommentarer

Glad första advent och gott nytt kyrkoår!

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst,
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt;
Det är advent, det är advent!

(Psalm 109. Carl Boberg, 1883)

Ditt & Datt, Föräldraskap, Gott

Adventskalender

1 december, 2012 Cecilia 8 kommentarer

Första december verkar vintern ha kommit med besked i stora delar av Sverige. Här har det snöat så att också husets utsida är adventspyntat. Katten simmade genom snön (som dottern uttryckte det) för att komma fram till ytterdörren.

Inomhus är det också advent. Jag älskar den här tiden. Julmusiken flödar. Det gamla röda kommer upp ur källaren och så fort ljusen är tända och damm och skräphögar dolda av den tidiga skymningen så blir det stämning. Jag kan rekommendera att sänka kraven och göra bara det som får dig att trivas. Det är inte säkert att man mår bättre i ett tokstädat hus, även om vi lätt luras att tro det den här tiden. Jag tror de flesta skulle må bättre av att göra mindre och vara mer. Nu önskar jag förstås att jag hade varit frisk nog att välja bort görandet för att jag vill det, och inte för att kroppen hindrar. Men jag försöker njuta av adventsstämningen mellan sjukdomssuckarna.

Välkommen advent! Mamma kom igår med min favoritblomma: starkdoftande hyacint.

Första december är förstås tid för adventskalender. I morse satt hela familjen och såg första avsnittet av årets tevejulkalender. Jag och maken följde dem också innan vi fick barn, men just Greveholm såg jag inte så mycket av eftersom jag tyckte skådespelarna var så tråkigt amatörmässiga. Men årets uppföljare bådar gott.

På Facebook (som jag strax tänker inaktivera och adventsvila ifrån) ser jag mängder av paketkalendrar. Ingen sån får våra barn i år, även om det har varit roligt de få gånger det har blivit nån. Några pusselbitar per dag har varit det vanligaste innehållet i de där kalendrarna hemma hos oss. I sista stund gjorde jag i alla fall en slags kalender till barnen. Den idén bjuder jag gärna på. En digital kalender gjord i gratisvarianten av Power Point.

När man klickar på dagens stjärna länkas man vidare till Youtube. Idag bjöd jag på första spännande avsnittet av 1999 års julkalender Julens hjältar. Det var min första efterlängtade advent som mamma, och jag minns den tiden i ett särskilt skimmer.

Men bäst av allt idag var att vi föräldrar fick en julkalender av barnen. När de var ensamma hemma några timmar häromveckan drog fantastiska trettonåringen igång ett hemligt projekt. Den finaste kalender jag sett. Bakom första luckan fanns en stjärna som sexåringen ritat. Lycka!

Tro

Stilla natt. Stormiga dag.

30 november, 2012 Cecilia 4 kommentarer

Nästan varje morgon lyssnar jag på Stilla natt i telefonen. Michael Jacksons lugna låtar brukar annars ofta få väcka sexåringen intill mig i sängen, men nu är det Carola. Hennes version av Stilla natt från CD:n ”I denna natt blir världen ny”, tillhör mina favoriter. Jag får blunda lite med öronen under första versen, för där kommer den där bäbismesiga rösten fram som den så ofta gör när Carola sjunger innerligt och tyst. Men senare, på tredje versen, blir det så maffigt med ett fantastiskt arr och Carolas bästa röst. Den innerliga och kraftfulla.

Den här sången är alltså den som Skolverkets representant i nyheterna ansåg vara profan nog för att få sjungas för skolbarn. Den psalm som innehåller kärnan av det kristna budskapet…Kristus till jorden är kommen. Det finns mycket att säga om rädslan för att låta skolbarnen uppleva och höra berättas om advent, men jag stannar vid detta. Oss är en Frälsare född.

Det finns en fin barnbok som berättar om hur psalmen Stilla natt kom till, för nästan 200 år sedan. Så här berättar uppslagsverket: ”Julafton 1818 bet en mus sönder bälgen i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg. Utan bälg blev det ingen orgelmusik, men kantorn Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Mohr räddade situationen. De sjöng tillsammans med barnkören till gitarrarrangemang Stilla Natt som de tillsammans under några hektiska timmar diktat och tonsatt på julaftons eftermiddag”

Ute stormar det så att vår kvarglömda studsmatta kanske vill flyga iväg. Jag ligger i kökssoffan och bälgar i mig te och lyssnar på julsånger (som sagt). Samlar kraft och sänker temp efter att ha handlat och innan det är dags att höra levande julsånger. Idag skulle jag vilja utdela ett pris både till musen som fick Stilla natt att bli till, och till den som uppfann kundvagnen. Utan kundvagnsrollator i stor mataffär är det tufft att vara sjuk kund. Idag glömde jag vid ett tillfälle bort var jag ställt min rollator och travade vilsen omkring med varor i famnen. En olivburk smet och sa krasch mot stengolvet. Tur att jag hade valt den billigaste, och att den vänliga butiksanställda direkt sa ”Det där tar jag hand om.”

Cecilia summerar