Ännu en dag av nödvändig vila. Soffa och små livgivande samtal på olika sätt med människor som berör mig.
Adventstiden berör mig också. Och ger liv och frid. Så jag tjuvsmakar. Bytte lampskärmen till stjärnan redan nu. La mig i soffan, lyssnade på stillsamma P2 och vilade länge med blicken på det hoppfulla ljuset. Betlehemsstjärnan som visar vägen till det himmelska ljus som vunnit över all världens mörker.
Lussekatten hjälper till att tjuvsmaka på tiden som ska komma. Hon hittade julkulan som hade gömt sig bakom nån möbel sen förra julen. Snart är den här igen.
Oj så jag är stolt över Gina Dirawi! Som sundsvallsbo får jag väl lov att vara stolt. Hon är fantastisk! Och en person som jag är SÅ glad att min dotter uppskattar, för hon är en förebild. Reflekterande, stolt, ansvarstagande, varm, skarp och träffsäkert rolig. Med sönsvallsdialekt!
En tidig Gina
På senaste tiden har hon varit med i Sommarpratarna, i Två på resa och nu senast i Robins och Skavlan. Härliga kvinna! Snart programledare för Musikhjälpen. I år går insamlingen till vatten till barn som saknar rent vatten i slumområden. Ett tema som berör mig djupt efter livet i Nairobi.
Jag kanske får börja lyssna på P3. Min sexårige son försöker bredda mitt radioutbud med mer moderna kanaler, inklusive sundsvallskanalen Radio Guld. Men han hade lite klagomål på programledarna. ”Nu sa han att det var Michael Jackson, men det här är ju Jackson five. Dom säger alltid fel på det” 🙂 Kille med koll!
I morse kom ett kärt SMS från ett av våra barn. Ett av de barn som har döpts in i vår familj. Fadderbarn enligt nutida definition, men jag tycker om det gamla ordet gudbarn. Oavsett hur barnen kommer till oss, så kan närvaron av barn ge en härlig bonus: barnböcker!
Just i dessa dagar känns det extra viktigt att hitta böcker som på ett bra sätt skildrar mångfald, både i fråga om genus, personligheter och ursprung.
Pija Lindenbaum är en hjälte i dessa sammanhang. Jag tycker så mycket om hennes uppfriskande, smågalna och goda böcker. På den första bokmässan (av två) jag besökte köpte jag hennes Kenta och barbisarna, signerad till den då fyraårige sonen. Han är rätt pojkig till sin karaktär, och har fått för sig att det är nåt äckligt med Barbie. Det är det kanske (jag menar, en så superskinny, enfaldig/icke mångfaldig docka) men egentligen tror jag att han skulle gilla lådan i källaren där både mina och dotterns gamla, magra skrällen bor med sina kläder.
Igår fick jag bestämma bok. Då blev det den om Kenta.
Här är barnen sig själva och alla oavsett ursprung eller karaktär skildras med full respekt.
Häromkvällen fick jag till och med läsa min egen bok. Pijas senaste, som är skriven för yngre barn – men som blev godkänd just för att jag köpte den till mig själv och inte till min stora kille. Jag älskar Manne.
Nu ser jag på Babel i febersoffan och hör den spännande barnboksförfattaren Kitty Crowter berätta om sitt författarskap. Särskilt fastnar jag för den kloka fråga Jessika Gedins dotter ställde om boken där Gud äter omelett. Och svaret. Oj så bra. Se själv vettja. Babel är som ett förstklassigt Skavlan för bokintresserade. Med Gedin istället för Skavlan. Nu är det slut för i år, men jag hoppas på ett återseende.
Det är söndag, och jag lyssnar på en massa psalmfavoriter och vilar upp mig inför kyrbesök som kommer göra mig trött men ge mig annan slags kraft. Vilodagen har sannerligen pågått länge. Jag har vilat mig sedan snön låg tung, och snart hoppas jag den kommer tillbaka och ger en skjuts åt adventsstämningen.
Och så kollar jag bokförsäljningsstatistik och ser att det inte är lättare att sälja roman fastän den nu borde vara extremt lättillgänglig, fastän den har fått så otroliga vitsord, fastän så många snälla kamrater har hjälpt mig att sprida länkarna om Väntrum – en aktuell roman och julklappstipsarsidan Julstämning på väg. Andra klickar hundra tummar upp och jag skryter ohejdat, men det hjälper föga. Uppenbarligen krävs något annat för att nå ut med en bok som inte har ett förlag eller något som hjälper den att nå fram i bruset. Det känns som en kamp som jag inte har varken muskler eller redskap att kämpa. Kanske jag får bara försöka släppa tanken om att Väntrum ska bli läst av många, och bara be för att just de som behöver läsa den når den – eller får den.
Och häromdagen, mitt under smärtsamma undersökningar på stora sjukhuset, trillade det in ännu ett refuseringsbrev. Den dag jag kramades av och lyssnade till vännen som sjunger It´s not in vain så att hela själen tror på det. Men när det gäller skrivandet så känns en hel del av kampen förgäves. Uj, nu blir jag både tårögd och tvivlande. Skrivandet är ju min livsnerv, min uppgift och det som jag har upplevt som min gudagivna gåva. Tänk om den kampen är ”in vain”. Om den inte kommer leda till att orden jag tror behöver läsas nånsin kommer läsas. Tänk om det är förgäves.
Jag ligger i den vita kökssoffan i vårt ljusa, fräscha kök med fina dottern intill mig. På Spotify spelar hon Sarah Dawn Finer för oss. Samma sång som min vän sjöng i tisdags när jag var så rädd för det som skulle komma. Nu är det över. Sjukdomsgåtan är inte löst, men jag är hemma. Det är skönt.
Och i eftermiddag har jag (med full dos febernedsättande förstås – längtar tills jag slipper dopa mig för korta utfärder…) utkvitterat en födelsedagspresent som maken gav mig. Ljust & Fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Så OTROLIGT bra! Vilka killar! På ett sanslöst humoristiskt sätt fångar de vår tid, vår längtan efter det perfekta hemmet som ska ge oss lyckan.
Bild: Blixten.se
Sen är det skönt att komma hem till sitt eget hem, som med alla sina skavanker liksom ger oss alibi mot det Schyffert/Lindström sagt. Utom köket då, som sannerligen är ljust och fräscht utan att vi själva kan ta åt oss äran av att det blev av. Och då är det väl som att allt det där träffande och tokroliga och insiktsfulla som de sa handlar om helt andra människor än oss? 😉
Bilden togs i somras när köket var nytt (och fräääscht). Nu finns inga snygga färska kryddor på bänken, men några gamla batterier, lite post, ljus och tändstickor…
TACK för alla fantastiska kommentarer jag får! För omtanke och bekräftelse! Kram på er!
Gårdagen är förbi.
Jag är glad för det. Den var så tung. Undersökning som gick fel flera gånger och gjorde så vansinnigt ont. Prover som talar emot varandra så att den förväntade diagnosen inte kan fastställas än. Hemlängtan, självömkan och tårar.
Och samtidigt fantastisk omsorg från när och fjärran. Även från Gud, som jag förvisso önskade kunde visa guldskrift på väggen för doktorerna, men tackar stort över miraklet: en god vän ”råkar” vara här just nu och kan ta sig tiden att köra mig och bilen hem! Som jag har oroat mig för att köra flera timmar så här sliten och febrig. Och så kommer hjälpen, som från ovan.
Gårdagen är förbi, men finns i minnet. Också den här dagen för fyra år sedan. Då vår älskade son och lillebror skulle sova sin sista natt på barnhemmet. Den dagen kunde Sundsvalls Tidnings läsare se en första glimt av vår resa. Reseberättelsens första del finns inte kvar på webben, så jag publicerar den här.
Nairobi National Park
Reseberättelse från Kenya publicerad i Sundsvalls Tidning,16 november 2008.
”Som en månlandning. För i och med nästa steg skulle tillvaron komma att förändras. Inte för en hel värld, men för vår familj. Livet förändrades ofrånkomligt när vi klev ut på kenyansk mark. Oavsett hur resan blir så kommer det här att bli ett land som hör ihop med oss. Landet där vi ska få möta vår son och lillebror.
Vår ankomst var förberedd. En chaufför med stor bil väntade på oss och tog oss till lägenheten där vi ska bo. Och där frukostvarorna redan fanns i kök och kylskåp. Det här är ett boende som egentligen kostar mer än vi har råd med, kanske till stor del beroende på dygnetruntbevakning och dubbla låsta grindar. Det är märkligt att jämföra detta med den förra Afrikaresan för 14 år sedan. Då reste vi enbart med lokala bussar och kombibilar med omkring ett dussin passagerare. Då bodde vi hos vänner i hyddor på landsbygden och i enkla hus i de fattigaste förorterna. Det här blir en helt annan resa. Landet är ett annat, men ansiktsdrag och tonfall känns ändå välbekanta. Liksom dofterna. Och så förhållningen till tiden.
Efter en helg med både vila och äventyr, ösregn och solsken, var det så dags. Mötet. Det som vi längtat efter men inte kunnat föreställa oss. Sju år av längtan efter ett till barn, ett syskon, en pusselbit. Vi trodde länge att vi visste hur pusslet skulle se ut, och kunde aldrig ana att det skulle bli mycket mer fantastiskt än vi kunnat föreställa oss.
Först ett informationsmöte hos adoptionsorganisationen och en snabb lunch innan vi kördes till barnhemmet där mötet skulle äga rum. När vi hade klivit innanför dörren till barnhemsavdelningen kom genast en skara ivriga barn fram till oss. Vi kunde först inte upptäcka vår pojke. Han höll sig på avstånd och tittade allvarligt ner när han placerades med oss i en soffa. Var vi verkligen de personer han hade sett på bild de senaste veckorna? Efter lite tittut släppte det och vår fina pojke klev spontant in i pappas famn. Ett fantastiskt ögonblick! Sedan följde tre timmar av lära-känna-lek varvat med ordinarie barnhemsrutiner. När vi gick ut på gården kollade han oss genom att efter en stunds lek springa iväg från oss som för att se om vi skulle följa. Åh, lille gosse om du bara visste! Vi kommer alltid följa dig. Från denna stund och framåt. Både mamma och storasyster fick också njuta av många nära stunder, för han valde våra famnar om och om igen den här eftermiddagen. Och när mat och bad hade avklarats fick vi säga god natt och lämna honom i sängen med orden ”See you tomorrow”. I våra hjärtan skar det, men vad tänkte vår pojke? Vårt barn som aldrig förr har haft en familj. Vågar han tro att vi kommer tillbaka?”
(Cecilia Ekhem, 2008)
Våren 2012. Ny närhet i gammal kofta
Vi kom tillbaka. Och hör för alltid ihop. Vi fyra.
Det här är mitt sällskap just nu. Symboler för tro och vänskap. Och i datorn sjunger vännen de sånger vi skrivit om Frälsarkransen. Vårt gemensamma drömprojekt. Som nu får leda mig in i drömmarna. Oj så trött. Snart dippar jag omkull här på sängen med romanen som en vän och sjuklingskamrat gav mig inför resan. Jag har sovit ovanligt mycket dessa dagar, eeeh… nätter, somnat lätt och sovit utan att vakna onödigt tidigt. (Dvs inte före kl 06 😉 ) Tacksam. Förbön och feber i kombiation kan vara en god huvudkudde. Som vanligt stiger tempen och huvudvärken när jag är mer aktiv. Idag har tack och lov aktiviteten, om än temphöjande, enbart varit behaglig. Äntligen har jag fått möta Kristina! Änglasmycket hon gjort (det på bilden) har jag haft hos mig i snart ett år, och vi har känt varandra via bloggarna i närmare två år. Idag möttes vi. Härligt möte med viktiga samtal. Och en glimt av hennes fina familj. Så glad.
Efter vila i mitt övernattningsrummet kunde jag gå de få stegen till lånemamman och äta middag och samtala. När vi talade om den saknade maken och fadern, som nyss avslutat ett långt liv, låg jag i soffan under den här vackra bilden som talar så mycket om hans liv. Och till viss del om mitt…
Jag sov gott inatt! Bara det ett mirakel! Tack för alla era tankar och böner och hälsningar. På morgonen lyssnade jag flera gånger på sången It´s not in vain. Det är inte förgäves. Sången finns i min telefon och det är min fantastiska medföljande vän som sjunger den. Evelina Gards starka sång.
I bilen sjöng Helén live för mig istället. Var inte rädd, ur Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Och den sången bar jag med mig i öronen genom den skrämmande undersökningen som väntade. Tillsammans med psalmen med samma textrad, Ylva Eggehorns Var inte rädd.
Det är inte förgäves.
Jag törs tro det. Att den här sjukhusvistelsen, som jag verkligen fick strida för, inte är förgäves. Min magkänsla kring sjukdomen och min googlingskompetens har äntligen fått spegling i kunniga läkares ord. Så jag hoppas att vägen mot tillfrisknande är påbörjad just nu.
It´s not in vain. Nu kan du också få höra min skönsjungande vän ge dig de orden. Det är inte förgäves. Du är aldrig ensam. Någon finns där. It´s not in vain. There´s someone there.
Bildspelet började växa fram i somras, när jag också lyssnade mycket på den här sången. Och idag har vi tryckt på publiceraknappen 🙂
En lång sjukhusdag på annan ort har tagit på krafterna rent fysisk. Imorgon kommer den dag som skrämmer mig mest, men jag har gått in i nästa fas. Har pratat så mycket om min rädsla att jag nu, fastän rädd, kan börja tänka att snart är den dagen bakom mig. Eller som Christina skrev under förra inlägget. ”Också detta kommer att passera”. Och tills det har gjort det låter jag mig omslutas av omtänksamhet, böner, kärlek och julstämning.
Jag får vila i ett övernattningsrum där den okända som ansvarar för pyntandet har förstått att börja i tid. Julmusik, clementiner och pepparkakor gör sitt till. Omsluten av preadventskänslor.
Omsluten av vänskap. Vännen som stått mig nära i 24 år, en vänskap som drabbade och fyllde hjärtat omedelbart. De många timmarna i bilen räckte inte till allt vi hade att säga varandra, efter alltför lång tid utan möten. Men timmarna räckte till att fylla mig med ro efter ledsen ensamhet. Och hon är här än. Och förgyller också min vila med blomma, ljus och godaste te. Som omsluter.
Omsluten av mitt armband, Frälsarkransen, som hjälper till att samla tankar och böner inte enbart för mig, utan för andra jag tänker på. Familjen därhemma, glimrande i kärlekspärlorna.
Omsluten av andras böner och välgångsönskningar. Det är fantastiskt att få vara föremål för så många människors goda tankar. Tack.
Jag är ordnörd och läste humanistisk linje på gymnasiet, musikestetisk variant förvisso, så jag lärde mig inte latin och grekiska, men språk är min grej mer än matematik. Ändå upplever jag ofta att jag inte förstår språket.
Vad betyder t ex meningen ”Det kommer att gå bra”? Jag hör den och läser den ofta som ett svar på rädsla. Andras eller min egen. Till och med på svårt sjuka människors bloggar har jag läst den. Just innan döden kom.
Det kommer att gå bra. Jag förstår det inte. Det är förstås menat som tröst och medkännande, men varför är just dessa ord så vanliga? När de är allt annat än sanning. Eftersom det är glest med profeter så kan ingen människa lova en annan att det som skräcken gäller ska gå helt bra. Operationen som min vän är livrädd för, undersökningen som skrämt mig till tårar, fertilitets- eller cancerbehandlingen som ingen säkert vet om den ska fungera. Vi kan inte veta att det kommer att gå bra, och borde inte lova sånt vi inte kan hålla.
En annan mening som jag inte förstår är ”Oroa dig inte!” Det jag hör är en ”tröst” som handlar om att inte tillåta sig sina känslor. ”Oroa dig inte” klingar som att jag är fel och inte borde ha de tankar och känslor jag har. Det finns liknande uppmaningar i Bibeln. Änglarnas återkommande fras. ”Var inte rädd.” Men det är skillnad. Jag förstår de orden som en verklig hälsning från Gud till skillnad från ”Oroa dig inte” som jag tror är en mänsklig rädsla för att gå in i smärtan.
”En ängel till Cecilia” står det på baksidan. Fotograf: (kusinen) Lena Lahti
Google översätt hjälper inte till att tyda människors tankar bakom de ibland haltande orden. Men det kan hjälpa till med annat.
På thailändska heter ”Det kommer att bli bra” มันจะเป็นไปด้วยดี.
Så vackert. Det kanske kan vara något, att översätta det jag inte förstår till ett språk som jag förstår ännu mindre och kan läsa symboliskt på det sätt jag själv vill.
En del av de här tankarna har jag delat tidigare, i samtal via SMS med min kära vän. Hon som ska följa mig idag. Familj och vänner betyder så mycket för mig nu. Särskilt när de talar språk som jag förstår. Eller hjälper mig översätta. En vän som kan ett helt annat slags språk har hjälpt mig så att det nu finns en webbshop här för min roman om Bea. Bea, min fiktiva vän som upplevde så mycket smärta under den tid vi delade. Jag undrar vad hon gör just idag. Kanske lyssnar hon som jag på Sarah Dawn Finer.
