Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.
Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.
Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan ”What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.
Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.
När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att ”jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.
Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. ”Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, ”…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”
Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.
Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:
2. All the lies and secrets
11. I am my birth mom’s dirty little secret.
12. Shame, grief, and health problems.
14. Because it is me against the world. The pain never goes away.
16. It’s traumatic.
17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.
19. Because I don’t trust people or allow them to love me.
26. You don’t always bond with your adoptive family.
34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.
38. It deprives me of my full identity.
40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.
42. I hate adoption because it is bittersweet.
45. I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.
