Familjen iväg, och ännu en avbokad aktivitet för min del. Det är lite trist med ensamhet, men lite lättare att vila. Och sällskap har jag. Av Byggare Bob i köket ibland, och i soffan av en hemkommen familjemedlem.
Hemma efter en tid i stugan med sommarmattar
Enkel middag. Ruccola, en billig kantbit fin salami (köpt i charken – det ger alltid vuxenpoäng!), tomat, olivolja och balsamvinäger.
Nu; Kommissarie Lynley, en och en halv liter te och inte riktigt lika mycket glass.
Det kom ett brev. Ett glädjande brev som fick mig att gråta av sorg. Den gamla sorgen från det egna livet. Andras sorg just nu. Och nu.
I brevet låg kortfilmen Liv, lust & längtan. Manus och regi: Lisa James Larsson. Producent: Andreas Emanuelsson. Jag bloggade om kortfilmen när den gick första gången och filmens skapare hittade hit. En stor glädje både det och att de vill läsa min roman. Jag skickade förstås en Väntrum och fick själv ett eget exemplar av denna otroliga film! Lyckorus!
Tårarna kom så fort jag satte igång filmen ikväll. Den är magisk, också när jag ser den igen. Genuin kunskap om ämnet och ett sant konstnärskap att också kunna förmedla det på detta sätt. Flöde, genialitet, djup och känsla.
Josephine Bornebusch är fantastisk i rollen, och gestaltar sorgen på ett sätt så att det skär genom kroppen. Samma slags sorg som den min romanfigur Bea upplever i Väntrum.
Frimodig av de brev och blogginlägg jag har fått av berörda romanläsare, tror jag att Väntrum skulle kunna vara en del i en grundkurs om barnlängtan. Kursens tre delar kunde bestå av kortfilm, roman och radioprogram. För många skulle den kunna leda till insikt och en vilja till förståelse. För längtande skulle kursens viktigaste lärdom vara: ”Du är inte ensam.” och ”Det finns hopp. Fastän allt tycks hopplöst så finns det hopp.”
Radioprogrammet skulle förstås vara Klara Zimmergrens oerhörda Sommar i P1.
Originalbild: Sveriges Radio
Tillägg: Grundkursen har senare reviderats och utökats: http://cecilia.ekhemmanet.se/langtans-steg-och-vantans-rum-skrivet-sjunget-och-sagt-om-barnalangtan/
Imorgon börjar årets bästa månad. September. När andra fylls av vårkänslor blir jag stressad av kravfyllt ljus och minnen av tunga vårar. Men höstar föder hopp. Jag föddes själv en höstdag.
Förra höstens sköna färger, och en skugga av Cecilia.
Det regnar idag. Också det tycker jag om. Liksom ett bibelord som talar om höstregn. Just nu är jag i en slags tåredal. Det är svårt att be om under när den lilla förbättring som kom under slutet av sommaren känns som bortblåst. Det kommer att gå över. Jag tror inte på en Gud som griper in och suddar ut alla svårigheter här på jorden. Jag tror på en Gud som kan ge styrka, kraftkällor och välsignelser. Ibland ser jag dem först i backspegeln. Den lärdomen är viktig att ha med på resan.
”Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.”
(Psaltaren 84:6, 7 SFB)
Vi sover hemma igen. Köket börjar bli klart och tiden i lånad lägenhet är avslutad. Skönt att ha fått bo nån annanstans under det stora bygget. Skönt att få hjälp med den välbehövliga renoveringen. Skönt att vara hemma igen.
Mindre skönt att ha mängder av väskor och kassar och flyttkartonger som vill bli undanröjda. Men jag ignorerar dem. Ligger i soffan och ser Victoriafallen forsa på teven, och försöker få den febriga kroppen i balans efter några timmar på jobbet. Visst, jag är egentligen för sjuk för att arbeta – men för desperat längtande efter normalitet för att inte försöka några gånger i veckan.
Jag ligger i samma gamla soffa som i mars, då när jag var i början av den här sjuka tiden. Och av nån märklig anledning (läs: bloggande kombinerat med googlande journalist) blev intervjuad av Aftonbladet om när jag fick nån slags tennisarm av min iPhone 😀
En skicklig fotograf kom på besök och riggade upp sin utrustning i vårt ovanligt välstädade kök. Det kök som nu är borta. Med sina trasiga skåp och lutande vinklar. Nu har en skicklig snickare, tillika kär släkting, rätat upp och fixat till.
Och själv var jag ovanligt fixad (mitt normala smink heter maskara. Punkt) då i mars, i ett försök att dölja feberrosorna.
Fotografen, Ralf Bergman, var en trevlig besökare, trots att han placerade mig mot det mer ostädade hörnet av köket 😉 och är kanske glad att jag lät bli att skjuta upp fotograferingen tills jag blev frisk. Då hade han fått vänta än.
Bland födelsedagskorten till min livskamrat fanns ett brev till mig.
Bloggvännen Kristina, har bett och gjort mig ett Livets träd! Kristina som genom sitt skrivande haft så stor betydelse för mig under den här sjukdomstiden. Genom att få en aning om annan sjukdom har jag på nåt sätt förberetts för den egna och fått gudomlig hjälp att uthärda. Jag har inte klarat att uthärda med enbart glatt sinne, men jag har ändå ändå klarat det hittills. Redan där finns ett tack till Kristina. Och nu ett ännu större! Ett vackert Livets träd med höstfärger och böner. En sån gåva! Tack!
Livets träd har kommit till mig också på ett annat sätt. I samband med försäljningen av vår kyrkas sommargård (för ett par veckor sedan, när jag var betydligt piggare än nu) hittade jag en bok bland alla loppmarknadssakerna som samlats från olika håll genom alla åren.
Det är en bok om ett litet barn, ifylld för sjuttio år sedan av en kvinna som jag. En älskande mor. Jag kunde omöjligt lämna en sån skatt, som kanske innehåller pusselbitar som någon saknar, och köpte med mig den för en femma. En del namn finns, och när jag googlade på dem så hittade jag en runa som berättade om att den skrivande mamman hade dött. Bland de barn som nämndes i runan fanns inte namnet på barnet i den här boken…
Mitt hjärta fylls av oviss sorg. Detta älskade lilla flickebarn, vem var hon? Fick hon lämna livet alldeles för tidigt? Eller bytte hon namn? Finns det någon där ute som skulle förvalta den här skatten av kärlek och minnen? Och hur ska jag i så fall hitta den personen. Eller borde jag respektera att någon har slängt boken och inte göra annat än att låta den vara stängd och glömd? Men jag kan inte glömma.
Vi är på väg hem efter en lång och viktig dagsresa. Trots att jag ännu är kvar i febertoppen så gav vi oss iväg. Viljan fick segra över hälsan, som vunnit alltför många slag ändå. Bilsätet bakåtlutat, barnen i baksätet, maken vid ratten och medicin i kroppen.
Det slog mig att vi inte har varit på någon Stockholmssemester sen vi blev fyra i familjen. Nu fick vi en hel timme 😉
Vi parkerade oss vid en fin kaj i febervänligt väder. På Kungsholmen tror jag att vi var. Människor krånglade med båtar, promenerade med hundar eller barn och joggade hurtigt.
Vi åt glass. Och jag föreställde mig hur mycket jag skulle springa om jag hade varit frisk. Jag som aldrig springer annars. Men gärna promenerar raskt. Idag gick det dock i snigeltakt den korta biten från glassbänken till målet för dagen. Kenyaträff på Adoptionscentrums kansli. Sverige har i veckan besök av en kenyansk delegation med jurister, domare och andra personer som arbetar med den juridiska adoptionsprocessen i Kenya. En stor glädje var det att återse vår advokat, sedermera vän som tog oss genom adoptionsprocessen 2009. Senast vi möttes var på vår semester i Kenya 2011. Vi fick också möta många andra familjer som adopterat från Kenya, kända och okända.
Det var ett viktigt möte. Det är stort att domstolens representanter kommer hit och får se att det går bra för de kenyanska barn som får familj i Sverige. Så bara att vara där kändes viktigt. Förhoppningsvis kommer det att göra gott för framtida domstolsprocesser, när ledande personer fått se den här sidan av adoption. Hela familjer och välmående barn.
Den här bilden på vår tokiga katt med kenyanska bordsflaggan har jag på Facebook. Jag skrev till vår advokatvän att det nog var tur att adoptionskommittén i Kenya inte fått se katten skända flaggan. Hon tyckte snarare att kissen kramade flaggan, och berättade idag om den bilden för en av ledamöterna i adoptionskommittén 😀
Den här sommaren har innehållit andra ovanligheter än fel kroppstemperatur. Vi har sovit många nätter i lånade sängar och ätit ännu fler måltider vid lånade bord. Det har berott på en välbehövlig köksrenovering som jag inte kommer kunna låta bli att visa upp här alldeles snart trots att det här (av naturliga skäl) är så långt ifrån inredningsblogg man kan komma. Nu är det bara det sista kvar, och vi ska få laga mat i ett helt nytt rum.
Kökslöshet innebär köpemat, och det har blivit mackor, kyld färdigmat och sallader. Till sallad vill jag alltid ha vinägrett. Helst hemmagjord med tre delar rapsolja, en del vit balsamvinäger, pressad vitlök och italiensk salladskrydda. Det har varit i det närmaste omöjligt att hitta riktig vinägrett bland de färdiga salladssåserna på ICA. Men i sommar hittade jag en ny produkt från en utmärkt senapsproducent.
MAILLEs Vinaigrette med olivolja och smak av svarta oliver. Rekommenderas till sensommarpicknickar eller köksrenoveringar. Eller febriga husmödrar som tar till köpemat för att spara på orken.
Hur lär man sig gilla läget trots att läget är obekvämt, begränsande och i de flesta avseenden ogillningsbart?
En blomma som klarar läget. Den som stod intill hade inga blommor kvar efter ösregnet.
Förra veckan skrev jag om nödvändigheten att lära sig leva med febern, när det nu är omöjligt att säga om den ska pågå ytterligare ett halvår eller kanske ännu längre. Då trodde jag att det ändå var på rätt väg. Nu har högtempen varit här en vecka igen och kroppen är helt slut. Jag förstår inte hur jag ska lära mig leva med den och leka normalt vardagsliv om det fortsätter så här.
Som förälder får man saker till skänks genom barnens intressen. Musik till exempel. Michael Jackson spelas allra mest frekvent av sexåringen, men på sistone har han – inspirerad av sin kusin – lyssnat mycket också på Justin Bieber. En ung man som både dansar och sjunger och tror på Jesus. Igår såg vi Skavlans intervju med Bieber, och för ett tag sen visade gossebarnet mig den här videon. Sexåringens egen recension kring den: ”Det känns som att jag ska gråta när jag ser den, men jag vill ändå se den.”
Just så.
Det finns många sätt att göra skillnad.
Via Svenska Kyrkan eller Föräldralösa barn eller Unicef eller Rädda Barnen, till exempel.
Det är lätt att skänka pengar numera. Ett snabbt SMS och hjälpen når fram via en seriös organisation. Kanske det är lättare än att göra en insats på ett närmare plan. Att se den som andra går förbi, att höra av sig till en släkting, vän eller avlägset bekant som behöver det.
Igår fick jag ett mejl och ett telefonsamtal som gjorde skillnad för mig. En annan dag är det jag som hör av mig, till den som har förlorat en bit av kärleken, hälsan eller hoppet.
Lyskväll.
För fyra år sedan firade vi denna kväll, sista lördagen i augusti, med vänner som tog oss ut med båt. Vi pratade en hel del om barnbeskedet vi väntade på, och satt insvepta i filtar och flytvästar där på vattnet. Överallt längs vikar, stränder och klippor fanns marchaller som hälsade sommaren farväl och hösten välkommen.
För tre år sen hade vi stor fest här i stugan. Det var mannens födelsedag och nästa dag skulle treårige gossen döpas. En härlig fest i flera dagar med många släktingar och vänner.
Denna lyskväll är stillsam (så när som ljudet från några grannar som släpper iväg förorenande ljud av fyrverkerier denna stilla och högtidliga kväll….) med bara tre av oss och mängder av marchaller. Tösen är med ett gäng vänner och gossen har glatts åt alla ljusen innan han somnade efter Mästerkatten. (”Men! Han ljuger ju hela tiden!”).
Ute brinner ljusen. Och det är alldeles stjärnklart.
Ett av ljusen och många av tankarna går idag till bloggaren Jag är Elisabeth, som fått avsluta sitt liv i kampen mot cancern. Hon har berört så många med sin öppenhet och närvaro. Hennes familj och vänner är i mina tankar.