Ibland glömmer jag att mina inlägg automatiskt ”pingas” när jag länkar till en artikel där det visas vilka bloggar som har nämnt artikeln. Länkningen gör jag för läsarnas skull och glömmer ofta vad som händer på andra sidan länken. Vissa gånger är det välkommet, andra gånger ser jag ingen vits eller till och med en ovits med att man kan ledas från artikeln till min blogg.
Efter att ha skrivit gårdagens inlägg om artiklar och lemurer, ändrade jag på rubriken eftersom jag ångrade ordvalet där. Jag tog också tog bort länken till DN när jag kom ihåg det där pingandet eftersom jag började tänka på Jonas Wahlströms barn och inte ville spä på att han – i mina ögon – talat för vitt och brett om adoption som inte gått rätt till. Men se på webben kan man inte alltid ångra sig. Vissa misstag är tydligen oförlåtliga. Själva inlägget vill jag ha kvar oförändrat – men den ångrade rubriken fortsatte länge att visas på DN fastän jag bytt rubrik, pingat om, raderat inlägget och sedan lagt in det på nytt.
Just när jag skrivit detta ser jag att inläggsrubriken nu ändrats hos DN till en senare version. Nu återstår att se om den ångrade länkningen också ska förlåtas så småningom.
Förmodligen ska jag inte behöva ta ansvar för vad andra är öppna om i artiklar om sin egen familj, men om jag vill ta ansvar och ändra mina egna ord borde åtminstone det vara möjligt…
Idag har jag läst två artiklar med koppling till adoption. Först en som bekräftar att det behövs mer psykologiskt stöd till IVF-klinikernas patienter. Vårdfokus ger ett referat av slutsatserna i artikeln ”Quality of life after adopting compared with childbirth with or without assisted reproduction” som bygger på en studie gjord på Sahlgrenska.
”Studien visar att livskvaliteten, mätt som psykologiskt välbefinnande och känsla av sammanhang, skattas högst av de par som adopterat. Lägst livskvalitet hade gruppen vars ivf-behandling inte resulterat i barn, och som fortfarande levde barnlösa. – Resultaten visar att det kan vara viktigt att ta upp alternativet adoption redan när par söker för ofrivillig barnlöshet, särskilt som vi nu kan referera till att adoption ger god livskvalitet. I dag tas diskussionen om adoption ofta upp först när ivf-behandling misslyckats.”
Senare fastnade jag för en söt lemur* i en artikel om Jonas Wahlström och läste, liksom beskrivet i förbifarten, att han och hans fru har transporterat apor och i samma veva adopterat barn, varav ett utan medgivande. Det gläder mig att varken Jonas eller DN blandar ihop begreppen mellan handel med djur och adoption av barn, men visst är det lite märkligt att en massa fakta läggs in om vad som är tillåtet och förbjudet när det gäller djur, men att man inte lägger någon vikt vid skillnaden mellan illegala och legala adoptioner. Förhoppningsvis är detta en skildring av en tid som aldrig kommer tillbaka. Det är bra att adoption idag omges av strikta regler, för om det finns minsta lilla tveksamhet kring adoption är det stor risk att vi hamnar just i det som adoptionsmotståndarna vill låta påskina att all adoption handlar om. Handel med barn.
Så är det inte. Internationell adoption ska aldrig vara handel med barn, utan det alternativ som finns kvar när man förvissat sig om att ingen anhörig, eller någon annan inom landet, kan bli familj för barnet. Kunskapen om adoption bland svenskarna är nog rätt grund, och det verkar finnas en allmän föreställning att världen är full av barn som kan adopteras. Så är det inte. Världen är däremot full av barn som far illa och som behöver hjälp för att kunna leva väl med sin ursprungsfamilj. Ibland verkar intresset för djur som far illa vara större än omsorgen om barn som gör det. Nära och långt borta.
Ingen lemur, men leopard (Masai Mara, 2009) – en turistmagnet.
* = Dan Bornemark har för övrigt gjort en skön låt som heter Lemur. Lyssna och shoppa loss.
Sommartempot är ovanligt lugnt för hela familjen i år. Jag brukar planera noga och se till att vi hinner med så mycket som möjligt, och när såna projektledarpersoner inte är vid sina kroppars fulla bruk så blir det lugnare för alla. Men kanske en aning mindre innehållsrikt får jag väl iaf hoppas 😉 Min normala kroppstemperatur har inte återvänt än, och även om jag nu orkar med små aktiviteter så måste jag vara noga med vilan för att inte må sämre än nödvändigt. Det kan innebära att det är tillåtet för sexåringen att se på film mitt på dagen medan mamman ligger i soffan och läser ut en bok hon redan har läst.
Filmen som valdes idag var Madagascar. När vi bodde i Kenya och lilleman var två år och nyfådd, hyrde vi den filmen på ”Prestige”, ett köpcentrum i det område där vi bodde. Dagen efter sa gossen ”Se bobit!” gång efter gång utan att nån av oss andra förstod vad han menade. Till slut satte pappan igång den hyrda DVD:n och en bit in i filmen blev det tydligt vad bobit betydde. Upptempo!
Det var spännande att vara med när det svenska språket tog plats i vår till början engelsktalande lille kille. Efter tre månader med oss kom den första långa meningen och vi kan den utantill. Barnens unga faster och hennes kompis var på besök, och vi satt vid middagsbordet och funderade på om det verkligen rymdes lika mycket Krest Bitter Lemon i två flaskor som var helt olika i formen. Jag hällde upp för att mäta och lite läsk hamnade på bordet. Då utropade tvååringen, som några månader tidigare inte hade hört ett ord svenska: ”Mamma hällde läsk i bordet. Inte bra!”
Hans uppläxande ansiktsuttryck och den oväntade meningen fick oss alla att skratta stort. Till gossens lycka! Gissa om vi fick höra den meningen många gånger sedan. 😀
Det är söndag och jag lyssnar på psalmer som gör mig gott och ber böner för människor som jag önskar gott. I veckan fick jag en fråga här om att be för en av mina bloggkamrater. Det var en fråga som betydde mycket för mig.
Under fastan skrev jag mycket om min kristna tro, men annars är det ingen direkt regelbundenhet i det skrivandet. Ändå är tron närvarande varje dag. Det önskar jag att den ska få bli för fler. Livet blir inte befriat från smärta och tristess för den som tror, men den frid och den vila som tilliten till Gud kan ge mig tror jag inte att jag skulle kunna hitta någon annanstans. Och att jag litar på att Jesus har besegrat död och smärta en gång för alla ger mig hopp att ljuset ska vinna i alla livets brottningskamper. Till sist. Kanske inte så att jag alltid ser det, men jag tror.
En annan bloggkamrat och jag hade ett spännande mejlsamtal om tro för ett tag sedan. Hon beskrev hur gärna hon vill tro men inte visste hur hon skulle kunna, och min fundering tillbaka blev det kanske märkliga rådet att sluta försöka. För jag får för mig att tro inte kan kämpas fram med viljan. Men om sinnet och hjärtat öppnas tror jag det kan hända när vi minst anar det. ”Gud, jag vill tro” är en bön som räcker långt. Och även psalmen nedan är en bön att sjunga med i för den som vill.
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. Jeremia 29:11-13
Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer lägger jag mig ned. När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Under en välkommen stund med mig själv tog jag igen en del av missad Sommar.
”Kom ihåg att hjärnan är känslostyrd. Det är inte alltid bra.”
Daniel Sjölin talade till mig, och yttrade bland annat dessa ord. Jag glömmer det lätt, men märker det så ofta. Att hjärnan styrs av känslor när den (jag) tror att den är objektiv.
”Vad du tycker om någon säger inget om den personen. Det säger bara något om dig själv.”
Ungefär så formulerat. Exakt så fångat.
En av låtarna som jag ”av upphovsrättsliga skäl” hörde bara några sekunder av var Billie Jean. Den får jag höra i sin helhet av min lille sommarpratare när Michael Jackson spelas dagligen hemma hos oss. Och inte bara höra. Dansas. I glitterhatt.
En av gossens MJ-hattar, på sommarbete.
Om du ska lyssna på ett enda Sommar så föreslår jag detta. Glitterhatten av för Daniel Sjölin. Han talar om sig själv som gubbstrutt och smygrasist och spelar upp klipp från Ny demokrati som återigen får mig, precis som för ett år sen, att häpna över att Sverige genom åren välkomnat Bert Karlsson i alla möjliga massmediala sammanhang. Jag undrar om han funderar på, eller försöker göra upp med denna kusliga del av sitt, rätt nyliga, förflutna.
Ta en stunds Sommar du med. Har du tur så vacklar också din självbild en smula.
Idag är det födelsedag. Inte bara kronprinsessan fyller år, kompisars barn och två älskade syskonbarn/gudbarn har sin speciella dag idag. Alldeles nyss fick jag veta att den 14 juli är födelsedag för ett alldeles nytt litet efterlängtat liv. EVL:s dotter.
Min passerade och EVL:s dåvarande barnalängtan var det som gjorde att vi lärde känna varandra genom bloggandet. En vänskap som har betytt så mycket för min roman Väntrum.
Jag är så innerligt glad över den lilla tös son har sett världens ljus idag. Äntligen!
Fyrverkeri för en nyfödd prinsessa! Och GRATTIS till de längtande föräldrarna!
Det är underhållande att titta in på statistiken emellanåt. Särskilt spännande är det att se vilka sökord som har lett läsare till den här bloggen, och om de sedan har stannat kvar och läst vidare. Här är en del exempel från de senaste veckornas statistik.
Sökord:möte med gud och varandra Antal besök: 1 Tid på bloggen: 8 min 02 sek Kommentar: Intressant och smickrande att dessa sökord hittade hit.
Sökord:lova mig att stanna tills min morgon grytt tills jag har fått känna nu blir allting nytt Antal besök: 1 Tid på bloggen: 4 min 45 sek Kommentar: Googlaren har uppenbarligen läst citatet ur min dikt som finns på ordtak.no och sökt vidare på det. Glädje!
Sökord:tacksägelse över livet Antal besök: 1 Tid på bloggen: 6 min 20 sek Kommentar: Detta är underbart! Nästan lika ljuvligt som när en kompis sa: ”Kan vi träffas någon gång och tala om tacksamhet? Jag tror jag kan lära mig något av dig.”
Sökord:cecilia summerar Antal besök:105 Tid på bloggen: 4 min 4 sek i genomsnitt Kommentar: Kul att namnet på min blogg är bekant. Och att så många sökt på namnet, och läst så länge!
Sökord:skonkost Antal besök: 17 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Roligt! Särskilt som jag informerat om att begreppet skonkost inte används längre.
Sökord:polkaparfait Antal besök: 1 Tid på bloggen: 1 min 51 sek Kommentar: …och så fanns det väl inte ens ett recept, bara en smarrig bild!
Sökord:klara zimmergren barn Antal besök: 43 Tid på bloggen: 1 min 11 sek i genomsnitt Kommentar: Utöver detta finns många andra sökningar i kombination med Klara Zimmergren.
Sökord:låtskrivare sökes Antal besök: 1 Tid på bloggen: 1 min 46 sek Kommentar: Hihi! I´m here! 😀
Sökord:rökt ost Antal besök: 1 Tid på bloggen: 3 sek Kommentar: 🙂
Sökord:anja pärsson besviken Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Hoppla!
Sökord:död man i önskeväders Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Eeeeeh?! Senare kommentar:Nu fick jag veta att just det handlade om nåt som var allt annat än roligt. Jag trodde nog det var en boktitel som nån fått om bakfoten. Det hade varit bättre…. Hur googlingen landade här förstår jag inte alls.
Sökord:karlssons kuckelimuckmedicin recept Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Smickrande! Men inget här som höll googlaren kvar tyvärr.
Annat som är intressant är att se vilka sidor som har hänvisat hit och i vilka länder bloggläsarna befinner sig. Just nu undrar jag hur det kommer sig att 26 läsare har hittat till min blogg via http://larskepler.com/. De har inte stannat länge. Kanske för att jag inte bara hade lovord att säga om språket i Hypnotisören. Hela 289 besök har kommit till Cecilia summerar via Sveriges Radios hemsida under juli månad, och har stannat kvar en dryg halvminut i snitt!
När jag var ung trodde både jag och en god vän att jag hade ett osedvanligt bra minne. Det visade sig senare att det nog mest var i jämförelse med henne, för sen mötte jag min man och fick en ny skala att jämföra med 😉
Jag är istället en som glömmer. Människor som jag varit ytligt bekant med minns jag ofta varken namn eller ansikte på, till och med gamla klasskompisar kan passera utan att jag förstår att vi borde heja på varandra. (Ja, jag förstår att jag kan tyckas riktigt otrevlig, men jag minns bara inte). Och böcker som jag har tyckt om kan jag glömma att jag läst och läsa om med en bara en känsla av vag igenkänning. Det är en bra glömska. Eftersom jag nu är så kinkig med språk kan jag skippa mer tveksamma skribenter och läsa om bra deckare utan att ha en aning om hur den ska sluta. Den Anne Holt jag läser nu är en sån. Jag känner igen och vet att jag läst den förut, men har ingen aning hur det ska gå. Utmärkt!
Det är inte säkert att mat på restaurang är godare än maten hemma.
På restaurang. Enklare än väntat.
Hemma. Med mer smak och med ruccolan och de andra tillbehören vid sidan.
Ändå är det stort att höra till den skara som har råd att äta på restaurang ibland. Och just nu att höra till dem som har orken. Min vanliga kapacitet är långt borta än, men att jag kan göra en middagsutflykt till en restaurang utan att må för dåligt känns som ett litet under ändå.
Idag skriver bloggarvännen Hedda att hon kommer att pausa sitt bloggande. För ett tag sedan stängde Emilie och Anders ner alla sina tidigare blogginlägg, och Carola har på sin blogg signalerat att hon funderar över sitt skrivande och de reaktioner hon får.
Tre exempel som alla handlar om hur andras ord har påverkat och gjort ont. Ju mer offentlig person desto mer elaka angrepp på människan och de val som görs. Men även när det inte handlar om påhopp och elakheter så gör ord ont. De ord som sägs av en slags välmening men som landar så fel för att de har vägts på en våg som handlar om avsändaren. När mer tanken och än uttrycket verkar räknas.
Den devisen skriver jag inte under på; den om att det är tanken som räknas. Min livsfilosofi handlar mer om att det är orden som räknas. Jag har förstått att man kan tycka olika om det. När jag – och det sker rätt ofta – tycker till i samtal eller på mina arenor på webben, om uttryck och ord som sårar, så får jag så gott som alltid en eller flera kommentarer som handlar om att det faktiskt är tanken som räknas och att man ska minnas att det är svårt att uttrycka sig ”rätt” till medmänniskor i svåra situationer. Jag kan hålla med om att vi har olika lätt för att uttrycka oss, men jag kan inte nöja mig med att människor tänker snällt, jag förväntar mig att de åtminstone försöker att använda sina ord varsamt. Och det är alltför ofta som det inte ens verkar göras ett försök, utan den som blir sårad av hur andra uttrycker sig anses vara den som har ansvar för att tolka (om)tanken rätt. Klara Zimmergren berörde förresten det i sitt fenomenala sommarprat.
När det gäller kommunikation är alla inblandade medansvariga. Häromkvällen blev det tydligt när jag blev sårad av formuleringarna i ett mejl jag fick. Då hade jag turen att ha samtalspartners omkring mig. Gemensam upprördhet gick till reflektion och sedan insikt om vad skribenten hade menat, och jag kunde lämna det hela utan att något hängde kvar. Så är det inte alltid. Och särskilt inte när det som sägs eller skrivs berör mig på djupet. Då är det orden, eller valet att avstå dem, som räknas. Inte tanken.
Bilden är använd tidigare i min blogg. Numera säger inte iPhonen så här. Det är sällan det inte finns ett enda förfluget ord att ångra. Inte gräma sig över, men lära av.
