Igår inleddes Sommar i P1. En programserie som har givit mig så mycket genom åren. Än mer sedan jag blev iPhoneägare och började kunna podlyssna precis när jag själv ville, och med förkortad musik. Perfekt, eftersom det är pratet jag vill åt. Det personliga och berörande pratet som hjälper mig till nya tankar.

En enda gång har jag stängt av rätt snabbt av den anledningen att jag var totalt oberörd. Nej, egentligen inte. För jag var arg och besviken för att jag upplevde att sommarprataren inte på något sätt släppte in lyssnarna. In under huden. Det kändes ytligt, opersonligt och därför ytterst ointressant. Den sommarprataren hette Anja Pärson. För idrottare är det förvisso en större utmaning att nå in under huden på just mig, men det brukar gå. Men Anja nådde inte ens att beröra de genomskinliga hårstråna på min hud. Inte Darin heller, men honom lät jag åtminstone prata på. Gissa om jag blev besviken över att just Anja Pärson skulle få inleda 2012 års Sommar i P1. Hos mig hade hon förbrukat sina chanser.

Min far hade som devis (det ska jag också ha när jag blir stor) att ge människor en chans till, och med den tanken ringande slog jag ändå på radion igår kl ett. Och nu hände något. Anja Pärson berörde. Nu talade hon om det som låg närmast hennes hjärta, och känslor och funderingar som jag kunde relatera till. Vilken skillnad. Nu talade hon om det som hon inte ville eller kunde tala om förra gången. Jag blev berörd och är nöjd. Men jag förstår på kommentarerna på Sommars Facebooksida att andra är besvikna eftersom det handlade för lite om idrotten och framgångarna. Vi är olika.

Jag är ofta lite motvalls när det gäller väder. Höstrusk gör mig mer harmonisk än gassande sol. Vårens ljusöverdos ger mig mer krav än frid. Ändå kan jag förstås också längta efter sol och uppehåll vissa dagar. Midsommarafton är en sån dag då regnet gärna får hålla sig borta.

Denna midsommar verkar bli riktigt solig där vi bor. Fint för alla friska. Jag undviker solen om jag sitter ute en liten stund ibland eftersom den verkar maximera febern. Men jag tittar gärna på solskenet på håll från en skuggig hammock. Undrar om det finns nån app med feberutsikter. Jag är extra intresserad av den lokala prognosen nu när barn och man har gått på semester.

De längsta solpromenaderna den här våren och sommaren har jag gjort på sjukhusområdet. Tur att det är så här pass vackert där.

Emilie och Anders som jag, och så många andra, mötte och berördes av i TV 3:s Drömmen om ett barn har beslutat att stänga sin blogg.

Det förvånar inte, för bloggandet har nog tagit mycket ork av dem med tanke på debatter och pajkastningar som uppstått under en del inlägg. Och de har fått lägga tid tid och kraft på att förklara sig och bemöta en hel del trista kommentarer från människor som sett deras blogg som ett debattforum och inte en personlig arena. Där har de fått lägga kraft som nog hade behövts mer till att hantera deras orimligt långa väntan på sitt barn.

Och nu, när beslutet är fattat, kommer som väntat ännu fler av de andra rösterna fram. De stöttande. ”Jag har aldrig kommenterat förut, men…” skriver många. Hos Emilie och Anders, precis som hos många andra bloggare. Först när det bränner till eller är för sent ger man sig till känna. Jag fattar det inte, och vill fråga ”Varför?”. Varför har de varit tysta med sina varma kommentarer tidigare, och kommer först nu? När det är för sent?

Frågorna är besläktade med dem jag ställer mig kring Facebook. Varför människor gör som de gör? Trevliga människor som gör val jag inte förstår. Jag får stöd på Facebook i min, just nu så påfrestande, sjukdom av så många. Oväntat många och oväntat mycket stöd. Ändå så händer det då och då, att någon som ALDRIG har hört av sig med en kryapåhälsning eller kommenterat mina bedrövade sjukdomsinlägg, plötsligt gillar en status som inte är menad att gilla. Flera gånger har det hänt. Att jag formulerat mig kring min förtvivlan och så är det flera av mina kompisar som trycker tummen upp?! Om man gillar mitt sätt att formulera mig så hade jag önskat att man skrev det, och på nåt litet sätt visade empati. För att ge tummen upp till mer än tre månaders feber och grusade drömmar är inte empati för mig.

Jag kanske följer Emilie och Anders och stänger ner. Inte bloggen, som är långt ifrån lika välläst som deras, och som jag skulle befria från fula kommentarer om de kom. Inte ska jag stänga bloggen, men kanske mitt privata Facebook. Det har hänt förr. Men då för att jag bara har varit less. Inte less:en.

Jag somnade med tårar på kinderna och vaknade bedrövad. Det ska jag inte skriva på Facebook. Nån kanske gillar det.