Liten pojke börjar i stor skola.

Skolans framtid är oviss, och vi är många som bävar för att detta är sista läsåret den finns kvar. Än finns den. Och vårt andra barn får börja, tillsammans med ett tiotal förskoleklassare och ett gäng fjärilar.

Sliten mamma på stora jobbet.

När jag lämnade jobbet strax före påsk hade jag 38+ (sedan en månad tillbaka). När jag nu kommer åter för att prova jobba lite så har jag lika mycket feber. Ändå en ny slags erfarenhet.
Nästan panik att upptäcka att alla parkeringarna nära huset var slut.
Undvika allt onödigt promenerande för att hålla tanken klar och orken tillräcklig.
Telefonera till kollega i fikarummet för att beställa en kopp kaffe och spara på steg.
Värme i hjärtat av de välkomnande och omtänksamma ord och leenden jag möttes av. Till och med duvan tittade in och sa hej under de två små timmar jag var där.

Jag hoppas det var Guds ande som hade klätt sig i en gråskimrande klädedräkt, för jag behöver verkligen hjälpare om det här ska funka. Snälla låt det funka. Och tempen sjunka. Så att lära-sig-leva-med-uppdraget blir lättare att klara. På måndag blir nästa försök att göra nån nytta. Vi får se om duvan är kvar då. Tills dess: vila.

Det börjar trilla ner en motvillig polett i oönskad valuta. Att det här är ett tillstånd att lära sig leva med. Gårdagens glädje över att hitta ett namn på min oförklarliga feber har förbytts i insikten om att det här kan ta tid.

Hittills hade jag bara googlat på svenska, men när jag bytte till engelska hittade jag massor av information om fever of unknown origin. Det visar att prognosen är god, om än långsam, och får mig att känna mig betydligt mindre udda. Till skillnad från reaktionen från alla omkring mig, mig själv och de flesta läkare inkluderat, att det är ju helt gaaaaalet att ha feber så länge.

”Är du säker på att det inte är stressrelaterat?”
”Stämmer verkligen din termometer?”
”Måste du mäta tempen då?”

Nä, det måste jag inte. Men jag får inte annan temp bara för att jag låter bli. Och nu när jag har gjort det i närmare ett halvår ser jag att mitt mående helt och hållet beror på vilken temperatur jag har. Inte en enda gång under den här tiden har jag varit förkyld. Allt hänger på tempen, som är min individuella och inte stämmer med förra seklets definition på feber (över 38), men igår läste jag faktiskt en definition som sa att en grads förhöjning är feber. Det stämmer klockrent på mig:

Vid 36,5 – som jag hade någon timme förra veckan, sen inte mer 🙁 känner jag mig helt frisk. Blev snabbt trött förstås, pga usel kondition, men lätt i huvudet och en underbar känsla av att vara stark.
Vid 37 mår jag OK, men känner att jag inte är helt kry.
Vid 37,5 känner jag mig riktigt febrig, blossande med tungt och värkande huvud.
Vid 38 är huvudet ännu luddigare, det gör ont i kroppen, jag orkar bara gå sakta och horisontalläge det enda som lindrar.

De senaste dagarna (liksom varje dag från början av mars till midsommar….) har jag befunnit mig vid den senaste beskrivningen. Och det är helt omöjligt att vara i horisontalläge hela tiden om man vill vara en närvarande förälder och människa. Så jag gör det jag orkar och lägger mig ofta ner. Lära sig leva med. För om det här ska pågå uppemot ett år eller mer, som de engelska sidorna beskriver att det kan, så är det enda möjligheten. Jag får försöka lära mig leva med det här. Fastän jag inte har minsta lust till det nu.

Bloggandet är ett sätt. Jag har fått reaktioner på att jag har bloggat så mycket under sjukdomen. Men det har varit en räddning. Blogginläggen skriver jag via iPhonen, liggande horisontalt på soffan. Tack vare bloggen, och er kära läsare, så ligger jag alldeles still just nu. Fastän kroppen längtar ut på promenad i den sköna luften. Längtar så häftigt att ögonen tåras.

Promenadvägen störd och blockerad…
(Också i verkligheten, av det E4-bygge som pågår i vårt område. Foto: Cecilia Ekhem, som vanligt)

Som bekant spelar och sjunger vår minsting Michael Jackson mest hela tiden. En av de sånger han nynnar mest på just nu är Man in the mirror. En sån bra text! Den du ser i spegeln är den enda du kan förändra om du vill göra världen bättre.

Smakprov på en annan sång har jag tidigare fått löfte om att publicera på bloggen. Den spelades in i våras, och fortfarande handlar mycket om vardagssången om att hela världen. Goda ord att omge sig med och inspireras av.

Så svårt det är att hålla sina egna gränser när man själv inte förstår dem. Under mina pigga stunder känner jag mig nästan frisk, och börjar göra helt vanliga saker som friska människor gör. Ta en långsam promenad, hänga några maskiner tvätt, plocka en halv liter vinbär, hamna på en stearinljusbelyst altan hos sköna vänner sent om kvällen.

Så härligt. Vänskap och begynnande höst och ett huvud som känns lätt och friskt.

Och så smäller det till och kroppen blir matt när den där blytunga bomullen fyller huvudet. Varje dag händer det. Då är det bara att lägga sig och vänta på att det ska gå över. Trist, trist. Men jag fortsätter envist tro att jag ändå håller på att tillfriskna eftersom det numera faktiskt kan gå om sig och dyka upp pigga och feberfria stunder varje dag. Jag önskar bara att det gick att veta hur jag ska bete mig för att själv bidra till det tillfrisknandet. Det enda som finns är gissningar eftersom ingen vet vad min feber beror på. Tänk om det fanns en manual att läsa, ett slags optimalt veckoschema med väl utmätta doser av aktivitet. Fast om den fanns skulle jag förmodligen inte tro på anvisningarna utan börja experimentera. Jag är nämligen usel på att följa recept.

Och alltför bra på att blogga om feber. Men sånt är det liv som Cecilia summerar just nu.

Feberförfattningen, finns den?

Lördagmorgon är Melodikryss med Anders Eldemans behagligt välbekanta röst. Det skulle vara en dröm att någon gång få lösa krysset vid en livesändning, men just nu är det en tillräcklig dröm att kunna sitta och kryssa ute i solen en liten stund utan att huvudet direkt protesterar.

En fråga i Ring så spelar vi fick tösen och mig att stordrömma om Zanzibar dit jag en gång vann oss. Nackdelen med att ha varit till ett så ljuvligt och avlägset paradis är att man liksom ”måste” tillbaka. Om ett decennium kanske…

En annan dröm var middag på vår sommarrestaurang, på (vanligtvis) gångavstånd från stugan. Den drömmen uppfylldes häromkvällen. Gott i flera bemärkelser.

Tack för alla varma och eftertänksamma kommentarer! Det är en dröm också att läsa dem!