Kanske borde jag glädjas åt människor som tror de har något att säga och sedan säger det. Jag gör det ju själv. Förmedlar det jag tror är viktigt och behöver sägas. Med risk för att verka märkvärdig erkänner jag nu vad jag suckar över flera gånger i veckan: alla kvasivisdomsord som valsar runt på Facebook och gillas och delas av tusental.

Det kan ju verka gulligt och harmlöst, men jag står inte riktigt ut. Så många av dessa s k visdomsord som andra kanske nickar åt och säger ”Guuuu, så sant!” åt, håller för mig inte ens att skrapa på med nageln. Förmodligen har jag osunt vassa naglar och ett smått fanatiskt förhållningssätt till ord, men dessa ord gör mig så trött. Ord som enligt rubrikerna påstås handla om personlig utveckling och klokskap, men för mig bara tyder på brist på eftertanke.

Var aldrig avundsjuk. Tänk alltid positivt. Se aldrig bakåt. Skit i alla som nån gång betett sig illa.

Jag tror inte på nåt av det. Jag tror det är precis tvärtom.

-Om avundsjuka dyker upp, känn på den och vad den säger dig. Vad den bottnar i.
– Om du inte orkar glädjas med andra, slå inte på dig själv. Just nu bär du kanske på för stor smärta för att orka glädjas åt att andra har det som du saknar.
– Våga möta din sorg och smärta. Låtsas inte att allt är bra om det finns tårar som behöver gråtas.
– Se bakåt. Det som du bär med dig kan ge ledtrådar till dina reaktioner och val, och hjälpa dig att hitta nya sätt och vägar.
– Minns att vi alla ser världen från vår egen synvinkel, och att det ibland får oss att behandla andra på ett sätt som sårar dem. Ingen är perfekt. Vi behöver få och ge nya chanser.

Men såna krångliga visdomsord skulle högst få två bifall. Fyrahundra personer håller med om att man aldrig får vara avundsjuk. Och en märklig mening om att man tömmer sina depåer av kärlek om man älskar för många människor har nästan tvåtusen tummar.

För ett tag sen när jag fick fnatt på att så många spred vidare falska efterlysningar och ”sanna” och namngivna vittnesbilder lät jag bli att bli så här arg. Jag gjorde en bild istället för att se om den också skulle spridas i rasande fart.

Några delningar blev det faktiskt. Men det är uppenbart att det för majoriteten är ointressant att sprida vidare sånt. Andra bilder är däremot ibland viruslika och sprids som om de vore tidernas viktigaste budskap. Undrar hur många lajks jag skulle få för en sån här bild.

I mina ögon är den exakt lika relevant som frasen ”Tänk alltid positivt.”
Men det är mina ögon det. Idag ovanligt irriterade. Tur att det snart är dags för Facebookfasta.

Idag är språket i mina tankar. Av många anledningar. En orsak är att jag har börjat läsa i en 23 år gammal pärm som jag fått av min mamma. Där finns alla breven jag skrev hem från ett omtumlande halvår i Zimbabwe. Jag hoppade till när jag upptäckte att jag i ett av breven kallade chokladbollar för n-bollar! När jag själv, 19 år, befann mig bland nästan uteslutande svarta och aldrig skulle få för mig att kalla dem för n-ordet. Det var en nyttig upptäckt. Insikterna har kommit med tiden, och jag har mycket kvar att lära. Men jag blir ännu mer upprörd när jag påminns om att fullvuxna människor idag använder ordet kategoriskt och vägrar inse att det är något fel med det. Nu när debatten är en helt annan och människor fortfarande hävdar sin rätt att använda ett kränkande skällsord som en – i deras blå ögon – en oladdad beskrivning av en annan människa.

Jag tänker också på fraser som vi använder dagligen. När jag var på väg att skriva ”Krya på dig!” till en förkyld person formulerade jag om mig med tanke på orimligheten i en sån uppmaning.

När 118 100 försöker förklara frasen lägger de till ”Självklart kan man inte bestämma när man ska vara frisk eller inte men det är ändå en lyckoönskning liksom God kväll!”
Jag kan tycka att det är lite ledsamt att det har blivit uppmaningar av det som är tänkt som en tillönskan. ”Jag önskar dig en god jul” har en helt annan klang i mina öron än GOD JUL och ”Jag hoppas att du snart får känna dig kry” en mer rimlig önskan än uppmaningen ”Krya på dig!” som förstås har samma andemening, men ändå, när man granskar frasen i sömmarna, kan låta som ”Nämen, ta och gör dig frisk nu hörru!”

Ibland förlorar språket på att förenklas. När en tillönskan riskerar få klang av ett ack så litet pekfinger. För övrigt är tillönskan ett sanslöst vackert ord och att prosit (med betydelsen ”må det dig väl gagna”) skulle kunna brukas i långt fler sammanhang än enbart vid nysningar.

En bukett tulpaner och tidningen Skriva fick bli mitt frukostsällskap. Både tidningarna och blommorna följde med hem från affären sent igår kväll, och stora hjärtebarnet följde med som min assistent och hjälpte till både att hämta prylar till ”rollatorn” och att bära.

Jag läser om skrivandet och längtar efter mitt romanmanus, men skrivandet känns allt längre bort. Det är som att orken läcker ut och blir mindre. Nu är det en stor ansträngning med varje blogginlägg. Det är mitt behov av kontinuitet och mål för dagen som gör att jag fortsätter, trots att det är svårt att hitta förmågan att samla trådarna och formulera orden så genomtänkt jag vill. Och det är så tydligt den fysiska orkeslösheten som gör det. Jag förstår att psykisk utmattning skulle kunna ge samma problem, men jag känner så tydligt att det är kroppen, det febertrötta huvudet som inte orkar hålla alla trådar. Eller orkar med stor kamp. Det finns en tydlig skillnad mellan den psykiska och fysiska utmattningen. När jag var mentalt slut hade jag ingen glädje eller knappt förmåga att möta andra, och särskilt inte det som hade med arbetet att göra. Nu längtar jag efter det, men hindras av det fysiska tillståndet.

Men igår tog jag värk, piller och trötthet och åkte till stan för en lunch med kollegor. Med mig hade jag också ett glatt humör och en glädje att kunna vara med trots allt. Och det var en glädje. Så många kramar, sån omtanke och efterlängtat sällskap den korta men långa vägen från och till parkeringen. Det tog på krafterna förstås. Benen kändes som att de nästan inte bar efteråt, värre trängsel i blykepsen och idag var tempen högre när jag vaknade. Därför är det så konstigt att få höra av så många ”Åh, vad du ser pigg ut! Mår du bättre nu?”

Nä, jag mår sämre… Men jag är tjock, glad och har rosiga kinder. Så ser inte sinnebilden av en sjuk människa ut, och jag hade förberett mig på att få höra att jag ser pigg ut, så denna gång gjorde det inte ont att höra det när jag egentligen mår skit.

Frågan är om jag måste anlita en sminkör när jag om några veckor ska till doktorn som ska besluta om eventuell behandling. Jag tror dessvärre att också yrkesmän luras av ett bedrägligt yttre. Särskilt när provsvaren inte talar det vanligaste språket.