Hur kommer det sig att de små frågorna får de stora massorna att engagera sig medan en minoritet engagerar sig i de stora frågorna?
En slags minoritetsengagemang. Nästan oavsett hur stor frågan är så är det en minoritet som engagerar sig. Kanske den minoritet som är berörd personligen av frågan. Det syns på många håll. Vilka länkar som sprids mest på nätet. Vilka artiklar som kommenteras mest på webbtidningen. Vilka statusrader på Facebook som får flest reaktioner. Vad det pratas om i de fysiska och digitala fikarummen.
Jag har trott att det är jag som är överkänslig när jag förbryllas över att jag kan få stor uppmärksamhet på blogg eller Facebook över något ytligt och oviktigt, men att de inlägg som gäller stora frågor ibland går helt okommenterade förbi. Eller kommenteras och gillas bara av det fåtal som engagerar sig i samma fråga.
Visst gläds jag enormt över alla bekräftande Facebooktummar när det gäller min hälsa eller lyckan över barnen, det vill jag absolut inte vara utan. Det jag tänker på nu är själva fenomenet att en vacker naturbild kan spridas av tusentals berörda medan ett inlägg om vardagsrasism möts av tystnad eller några få kommentarer fastän rimligtvis de flesta av mina vänner och släktingar borde vara måna om att vårt barn inte möts av rasism. Jag har tänkt på det länge, men först nu förstått att det är många som upplever det, men kanske inom sina egna engagemangsområden. Just nu tänker jag mycket på frågan om det vita perspektivet som råder bland svensk allmänhet, och det är just i leden som inte är helvita som jag sett den här reflektionen som avspeglar min egen. Att de frågor som bränner ofta möts av tystnad från vännerna, medan det vardagliga ger mycket feedback. Vad betyder den här tystnaden? Det är lätt att tolka det som att ”jag håller inte med” eller ”det där skiter jag i” – men kanske det betyder ”det här är en för stor fråga för mig att ge någon snabb synpunkt om”?
Jag bidrar med egen tystnad på andra områden, som kanske andra betraktar som livsviktiga. Jag kommer till exempel aldrig bry mig i en Facebookstatus som handlar om hockey eller homeopati, eftersom det ena är totalt ointressant och det andra är fel. I mina ögon. Andras ögon ser annat. Men det som engagerar mig bekräftar jag ofta hos andra; rasism, bistånd, livsfrågor, sorg, funderingar om tro och människors rätt att behandlas lika värdigt oavsett ursprung eller sexuell läggning. Därför bekymrar jag mig över tystnaden. Vad säger den egentligen? Nånting eller ingenting?