Små frågor – stora tummar. Stora frågor – små tummar och stor tystnad.

Hur kommer det sig att de små frågorna får de stora massorna att engagera sig medan en minoritet engagerar sig i de stora frågorna?

En slags minoritetsengagemang. Nästan oavsett hur stor frågan är så är det en minoritet som engagerar sig. Kanske den minoritet som är berörd personligen av frågan. Det syns på många håll. Vilka länkar som sprids mest på nätet. Vilka artiklar som kommenteras mest på webbtidningen. Vilka statusrader på Facebook som får flest reaktioner. Vad det pratas om i de fysiska och digitala fikarummen.

20130122-104029.jpg

Jag har trott att det är jag som är överkänslig när jag förbryllas över att jag kan få stor uppmärksamhet på blogg eller Facebook över något ytligt och oviktigt, men att de inlägg som gäller stora frågor ibland går helt okommenterade förbi. Eller kommenteras och gillas bara av det fåtal som engagerar sig i samma fråga.

Visst gläds jag enormt över alla bekräftande Facebooktummar när det gäller min hälsa eller lyckan över barnen, det vill jag absolut inte vara utan. Det jag tänker på nu är själva fenomenet att en vacker naturbild kan spridas av tusentals berörda medan ett inlägg om vardagsrasism möts av tystnad eller några få kommentarer fastän rimligtvis de flesta av mina vänner och släktingar borde vara måna om att vårt barn inte möts av rasism. Jag har tänkt på det länge, men först nu förstått att det är många som upplever det, men kanske inom sina egna engagemangsområden. Just nu tänker jag mycket på frågan om det vita perspektivet som råder bland svensk allmänhet, och det är just i leden som inte är helvita som jag sett den här reflektionen som avspeglar min egen. Att de frågor som bränner ofta möts av tystnad från vännerna, medan det vardagliga ger mycket feedback. Vad betyder den här tystnaden? Det är lätt att tolka det som att ”jag håller inte med” eller ”det där skiter jag i” – men kanske det betyder ”det här är en för stor fråga för mig att ge någon snabb synpunkt om”?

Jag bidrar med egen tystnad på andra områden, som kanske andra betraktar som livsviktiga. Jag kommer till exempel aldrig bry mig i en Facebookstatus som handlar om hockey eller homeopati, eftersom det ena är totalt ointressant och det andra är fel. I mina ögon. Andras ögon ser annat. Men det som engagerar mig bekräftar jag ofta hos andra; rasism, bistånd, livsfrågor, sorg, funderingar om tro och människors rätt att behandlas lika värdigt oavsett ursprung eller sexuell läggning. Därför bekymrar jag mig över tystnaden. Vad säger den egentligen? Nånting eller ingenting?

20130122-110005.jpg

Partykringla

Jag och lilleman ligger skavfötters i kökssoffan och lyssnar på partymusik. Till den fantastiska femtioårsfesten häromdagen fick gästerna ha varsin önskelåt. Om jag hade varit friskare skulle jag ha varit kvar länge nog för att höra den och dansa yvigt till den, men jag gladdes åt att få ett SMS av en av govännerna när den spelades. Jag lyssnar hemifrån istället.

Jag var verkligen heltokig i Europe som tonåring. Efter Niclas Wahlgren-hypen och före Fjedur och Göran Fristorp. 🙂 Genom tidningen Okej fick jag kontakt med två andra Europefantaster. Vi åkte till varandra och gick på konserter och sov i affischtapetserade flickrum. De hade dessutom väldigt bra kontakter så jag har en samling personliga autografer och bilder som inte alla gamla Europefans har i sina samlingar.

Äkta autografer
Äkta autografer

Låtarna ger mig fortfarande rysningar och jag har varit på flera konserter på senare år fastän jag nu lyssnar mer på jazz och klassiskt än på den här sortens musik. Jag undrar hur de kompisarna har det idag.

Själv är jag lite mör som jag blir nuförtiden efter någon utsvävning (läs: annan aktivitet än att ligga och vila större delen av dygnet…). Men efter en tung fredag som tömde hopp och glädje via tårkanalerna så var det gott att komma iväg i lördags och se annat än hemmets väggar och gången till postlådan. Jag fick se och krama sköna och omtänksamma vänner, äta fantastisk mat och uppträda tillsammans med goda vänner med en sång skriven till femtioåringen. Sen bar det av hem medan benen bar.

När jag berättade för gossen att vi inte var så länge på festen och att jag är mer partpingla om jag är frisk så kontrade han direkt med att han ”partykringla” både när han är sjuk och när han är frisk 😉

Tack för alla era fantastiska kommentarer! Jag gläds över dem, även när jag är dålig på att svara.

Overkliga lycka

Imorse väcktes jag av katten mitt i en dröm om lejon, och tittade på klockan. Den visade på minuten fjorton år efter vår dotters födelse. Det är fortfarande som en dröm att hon kom. Min återkommande mardröm i barndomen hade kopplingar till barnalängtan. När jag ännu var ett barn drömde jag om smärtan att inte kunna få bli mor. Det blev jag. För fjorton år sedan.

Hon växte i min kropp och var hos oss från det att hon var nyfödd, utom de första hjärtskärande dagarna då vi var separerade många timmar om dygnet. Hon låg i kuvös, jag låg och hämtade mig från snittet och pappan roterade mellan oss och katten därhemma. Det var så svårt att inte få ha sitt barn hos sig när vi äntligen fått henne. Tre dagar. Sen dess har vi varit tillsammans.

Så fick vi lillebror tio år senare. Efter ännu fler år av längtan och separerade från varandra de första 2,5 åren i hans liv. År. Inte dagar. I det ligger en stor skillnad, men i kärleken, banden och närheten finns inga skillnader. Båda våra barn är våra egna. Vi är deras riktiga föräldrar. Och fastän vi är så nära så är lyckan overklig fortfarande. Det hände. Jag blev mamma.

20130120-123151.jpg

Ljusare

Igår var det en ovanligt mörk dag trots eld i kaminen hela dagen. Ibland sker det något litet sorgligt som får all annan sorg att bubbla över. Den välkända droppen som får bägaren att svämma över. Det är en bra bild i all sin slitenhet.

När bägaren svämmat klart och barnen kommit hem fyllde vi på elden igen. En huvudlös giraff fick bli ett med elden och bjuda på värme och ljus – och hoppet att vi ska kunna åka tillbaka till Kenya och ta med flera djur hem.

20130119-144910.jpg

Det behövdes mer ljus än så. Mitt hår ser sällan frisörer, och i och med sjukdomen har jag varit ännu mindre intresserad av att bli post-friserings-utmattad. Världen slipper ju ändå se mig. Men så hittade jag en hårfärgningsmousse på halva-halva-halva-reapriset och igår tog jag gossebarnet med som moraliskt stöd och färgade håret för tredje gången i livet. Det skulle bli blondare var det tänkt, men blev nog mer rödlätt. Oavsett det så muntrade förändringen upp mig och gav tillbaka lusten att utmana kroppen och vara med en stund på femtioårskalas ikväll.

20130119-143732.jpg

Den sexårige assistenten fotade, hejade på och kollade instruktionsbilderna noga åt mig. Det behövdes! Han har flera gånger berättat om yrkesplanerna att bli frisör och brandman i kombination. Gårdagen bekräftade att det är en utmärkt idé.

Maktlöshet och rötter

20130118-132613.jpg

Imorse kyldes de rosiga kinderna rejält när jag lämnade lilleman på skolan. Gnistrande kall vinterdag, och i hörlurarna hade jag gårdagens Radiopsykologen som handlade om en kvinna som fylldes av såna tunga känslor när vintern och kylan kom. I samtalet kom de fram till att det hela handlar om en maktlöshet med koppling till vintrarna under hennes barndom. Ordet maktlöshet landade tungt bekräftande i mig. Just detta är så svårt att hantera och väcker ibland vrede och sorg bortom förnuft. Maktlösheten.

Så fortsatte programmet med ett samtal från en man som hade funderingar på hur han skulle hitta tillbaka till språket som han talade när han adopterades som sexåring. Han talade om barnhemmet och sina tidiga minnen, och jag fick tankar på min egen sexåring som vuxen. Hans rötter, dem vi inte känner till, tänker jag ofta på, och förstår att andra föräldrar tänker på liknande sätt. Frågan jag fick igår om min dikt om rötterna i samband med ett dop värmde hjärtat så under en ovanligt kall dag.

Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock
Text: Cecilia Ekhem. Originalbild: Stock

Skrämselnyheter och korståg om kost

Dagen börjar med Spanarna, mina kloka och humoristiska vänner i P1-etern. Jag har väl redan tidigare gjort klart att Jessika Gedin är min idol och den som får mig att ibland vilja bli twittrare. Då skulle jag kunna bli en stalker light och följa varje andetag hon pustar. Men tills dess följer jag Spanarna och Babel istället.

Som så ofta pratar Jessika om något som jag också har funderat på. Denna gång handlade det om risker vi väljer noga att akta oss för fastän vi suger i oss andra farligheter utan att blinka.

Lyssna: Spanarna 20130104 15:03

Just den frågan rör sig i mig när jag följer vad andra länkar till för slags artiklar på bloggar och Facebook. Det kommer varje dag upp flera notiser på flödet om hur LIVSFARLIG maten är och vad vi borde äta istället. Ren och rå mat förespråkas och kolhydrater och färdiglagat är bannlyst i den offentliga bilden av hälsosamma människan. På mig har det inte effekt, jag blir varken inspirerad eller skrämd till förändring. Jag blir bara trött när mat görs till den största orsaken till ohälsa och människor tar fram skämskuddar om de ser färdiglagad risgrynsgröt. Som jag ser det är huvuddragen i den här propagandan skrämsel och skuldbeläggande. Det kristendomen har beskyllts för tidigare har kostkyrkan nu tagit över. Korståg för kosten som ska rädda människan till evigt liv.

Igår gick jag loss och gjorde en avancerad fiskgryta till middag. Jag hade bara tänkt stoppa in ett paket fiskfilé i ugnen, men hamnade i en längtan efter matlagning och la ner det ena efter det andra i grytan. Morot, paprika, lök, potatis, chili och till och med citronzest på torskfilén innan jag la ner den sist i grytan. Jättetrevligt. Men jag är inte en bra människa för att jag lagade en tjusig fiskgryta istället för att bjuda barnen på våfflor gjorda på pulver. Jag blir snarare en (fysiskt) mer dålig människa om jag står och lagar avancerad mat när sjukdomen egentligen vill att jag ska ligga ner. Igår gick det bra, tack vare att fantastiska vänner kom och skottade på kvällen, och jag orkade både laga krångelmat och spela spel med lilleman. Men jag hade varit en lika bra förälder om jag hade serverat köpeköttbullar. Jag tror nämligen inte på att mat är gift. Det är självklart både gott och nyttigt och pedagogiskt att ge sina barn hemlagad mat, men jag tror att genomstressade föräldrar är betydligt mer riskfyllt än storkökstillverkad mat som kan hjälpa till att ge mat på bordet och lugn åt stressiga eller trötta dagar. Så mina barn kommer också fortsättningsvis att få både och. Hemlagat och bortalagat. Och kostkyrkan kommer inte kunna värva mig med sin skrämselmentalitet.

20130117-101505.jpg

Rädslan är stor också på andra plan. Gravida och nyblivna föräldrar inordnar sitt liv med regler och kontroller och andningslarm för att inte riskera att förlora sina hett efterlängtade barn. Jag förstår den skräcken, och minns hur rädd jag var när jag, äntligen, äntligen blivit gravid. Och erkänner att jag fortfarande när barnen är så stora, ibland kan gå nära och kolla att de andas när de sover ljudlöst. Rädslan kan binda oss, och göra oss irrationella. Och när barnen kommit efter stor kamp och med många förluster på vägen kan rädslan att förlora bli ännu större. Därför blir jag sorgsen när jag läser nyheten att IVF-gravida löper större risk för blodpropp under graviditeten. En minimal risk, men dock ännu mer bränsle på skrämselbrasan som kanske redan är så stor att den förtar en del av lyckan.

Hjortron och Provence

Den snöar. Jag älskar snö, och älskar att skotta. När jag är frisk. Men precis som det är tufft när kära, men för många människor kommer på besök vid fel tillfälle, är det tufft med en massa snö vid fel tillfälle. De stora snöfallen prickar dessutom in de dagar som min käraste har som mest jobb, längst ifrån hemmet. Och eftersom det är ruskigt svårt att både be om och ta emot hjälp så gör jag det ändå. Skottar. Och mår sämre efteråt. Så pass att jag inte ville äta frukost förrän efter lunchtid. Jag är en märklig person som nästan aldrig tappar aptiten, hur bra eller dåligt jag än mår. Just nu är det en nackdel. Inte bara för att det är trist att känna sig fet och plufsig, utan för att jag tror att vården tar sjukdom mer på allvar om patienten rasar i vikt…

20130116-140032.jpg

Trots för dagen dålig aptit lyxade jag till det med hjortronsylt på mackan. Och en film i DVD:n. En hyllad fransk film som är köpt till vrakpris och har legat länge i hyllan i väntan på att stort feelgoodbehov skulle uppstå.

20130116-140101.jpg

Men nä, ”Det regnar alltid i Provence” gav mig ingen omvälvande och välgörande upplevelse. I början av min sjukdomstid gav jag andra febriga filmtips. Jag borde ha sett om nån av dem istället. Aldrig hade jag väl kunnat tro att den sjukdom jag då hade skulle vara kvar tio månader senare… Det är tungt. Och den här bloggen blir visst allt mörkare…

Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer har kommit mig nära under den här sjukdomstiden. Inte så att jag har träffat henne (tyvärr) men hennes musik har nått mig. Rösten har imponerat länge, men numera berörs jag så djupt så fort hon börjar sjunga. Den nya plattan började jag lyssna på efter att en bloggläsare tipsat mig om Till dig. En sång som fick träda in i min grundkurs om barnalängtan.

Igår såg jag till och med på Idrottsgalan för att Sarah skulle sjunga. I ett berörande sammanhang, men tårarna var det denna fantastiska sångerska som lockade fram. Två toner och blicken var grumlig.

Den här sången är en skön påminnelse om att jag inte är ensam. En älskad man vid min sida, familj och vänner. Fastän det emellanåt känns just ensamt att vara sjuk så är jag inte ensam. När jag genomgick en skrämmande undersökning i november var en sång av Sarah Dawn Finer med mig. Jag hade oroat mig i många veckor för den där undersökningen. Och för att gå igenom den ensam, med familjen långt ifrån mig. Så kom min vän. Och följde med mig. En älskad vän som också har en fantastisk röst, och som också berör mig djupt. Hon sjöng Sarahs Kärleksvisa när vi var på väg till sjukhuset och den dag som skrämde mig så. Höll min hand och sjöng:

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Undersökningen gick att genomleva utan ångest, med många människors omtanke och bön och med de orden och tonerna ringande i mina öron.

Jag drömmer om att höra Sarah live och hoppas det får bli verklighet. Tills dess lyssnar jag på Sanningen kommer om natten. Och på vännen som jag har vid min sida inte bara genom sången.


Sång: Helén Tanzborn. Piano: Kristofer Sundman. Text/musik: Evelina Gard. Bildspel: Cecilia Ekhem.

Jul och helvete

Tjugondag Knut igår och makens fina pepparkakshus (vårt eget – skalenligt) kraschades och knaprades medan julgranen brann i öppna spisen. Årets hittills kallaste kväll värmdes vi av kvistar och drivor av barr.

20130114-110100.jpg

Nu är alla barren (åtminstone de synliga) borta och bara stammen står kvar här i julgransfoten och liksom ropar på en ljusslinga.
Så många verkar njuta av att kasta ut julen. Som om den vore något ont som ska rensas bort. Nåt som är mer helvete än himmel. Jag kastar inte ut julen. Den är för mycket himmel och frid för mig för det. Jag gör som jag brukar, i år lite långsammare men annars gör jag som när jag är frisk. Tar lite i taget. Säger farväl långsamt till adventsfrid och julglädje.

Jag har tänkt på helvetet idag efter att ha hittat en dikt som jag skrev för nio år sedan som en övning under den enda skrivarkurs jag hittills gått (men oj så jag längtar mer…). Uppgiften var att skriva på versmått om helvetet. Som så många tidigare diktare gjort. Jag la ut dikten på min författarsida och läste den ordentligt först efteråt. Och jag häpnade. När jag beskrev färden till helvetet valde jag febern som symbolik. Jag som då nästan aldrig hade feber, men nu har haft det i över tio månader. Föraning? Slump?

Jag vill och jag måste men kan inte fly
från feberns förhatliga band

Den drar mig så nedåt. Jag tvingas nu gå
fast kroppen är bunden och stel

Hela dikten finns på Ekhemmanet liksom många andra dikter. En del skrivna här i febersoffan. Julduken och stjärnorna är kvar, liksom julmusiken när jag är ensam hemma i min soffa. Den har klätts om från jul till vardag. När de rödrutiga örngotten och de röda farmorsfiltarna var borta skulle jag nästan kunna kvala in som inredningsbloggare trots att heminredning inte hör till mina intressen. Köket är en gåva och symaskinsbordet kommer från min farmor och dessförinnan från samma stad som min make. Filten köpte sexåringen på loppis för en tandfepeng och örngotten i rätt färg sålde Ellos på rea.

20130114-110128.jpg

På blodig jord ska träden lövas åter

Det är söndag. Familjen är i kyrkan och jag i soffan. Som så ofta det senaste året. Jag har varit glad över de gudstjänster jag har orkat delta i det senaste året, men jag saknar egentligen inte kyrkobesöken mer än jag saknar resten av det friska livet. Min tro tar inte skada av att jag inte är i kyrkan, inte heller tar den skada av att jag ibland svär åt Gud och vill spotta på alla obesvarade böner. Gud klarar sånt, och genom livets prövningar har jag förstått att min tro också gör det. Den hämtar sig.

Jag tror att Gud klarar mer än vad någon människa gör. Till människor kan jag inte skrika ”du förstår ingenting av hur jag har det” fastän det ibland känns så. Jag sörjer utebliven omsorg, gläds över all omtanke, men kan ändå bli så frustrerad över omsorgsfulla formuleringar som landar fel och påminner om att ingen annan kan förstå. Bara jag vet hur jag har det. Och knappt jag. Det ligger en ensamhet i det. Och det ligger tårar på lut. Då finns det musik som når ända in i den där mörka, bittra ensamheten. Som inte är bestående, men som finns vissa stunder. Och just nu.

När livet inte blir som vi har tänkt oss
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Ingemar Wendschlag
Sång: Irma Schultz Keller

När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet o skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill