Gårdagens middag blev en kyl- och frysrensning. Potatisar på väg att växa ur påsen, morötter på gränsen till att vilja kompostera sig själv. Tänk att det kan bli så gott.
I frysen fanns ett paket torskfilé och en nyfunnen favorit: Omegas ojämna laxfilébitar. Prisvärd finfirre. Ett par paket bacon fanns också i frusen. Redo att användas innan det hann fylla år.
Salt och citronpeppar på alla sidor av de nytinade fiskbitarna. Sen bacon hårt lindad runt fisken och ner i traktörpannan på medelhög värme. Efter att baconets stekts på båda sidor hällde jag i saften av en halv citron och lät det puttra på låg värme 10-15 minuter. Ner med en burk crème fraîche och en rest hackad dill från frysen och så puttra tio minuter till. En sallad med ruccola, tomater och avokade och bordet var dressed for success. Rest for success.
Med stora barnet på härlig övernattning vid havet och mannen på ett åttamilacykellopp, blev det en annan utflykt för mig och lilla barnet. Första frukosten utomhus.
Häggen står i knopp, scillan målar gräset blått och bland gräs och annat grönt (o)gräs blommar tulpaner. Fastän det är pingst lyser påskliljorna upp på olika plättar av tomten. Solen lagom varm och en glädje att vara så pigg att det går att njuta av de små utflykterna och guldkornen i väntan på långpromenader, semesterresor och andra guldtackor.
Tösen laddar för Eurovisionkväll med vännerna och gossen uttalar hjärtevärmande omsorgsfullt orden Eurovision Song Contest. Han ser mycket fram emot kvällen, rätt bekymrad över att pappan inte är så intresserad av programmet. Som tur är har han en mamma som fått en oväntad släng av Eurovisionfeber. Den har nog sammanfallit med den andra febern. Just innan jag blev sjuk ifjol fann jag mig ringa och rösta på Dannys Amazing flera gånger 🙂 I år har jag följt båda semifinalerna och suttit klistrad framför Ginas studioprogram. Flera gånger har jag tänkt ”Åh, om jag hade kunnat vara i Malmö hela den här veckan!” Tror ni jag är sjuk? Den här sjukan kan jag dock stå ut med. Låtarna är ovanligt bra, programmet uppmuntrar grabben att dansa vidare, Petra Mede är proffsig och SVT sköter det hela utmärkt. Och Lynda Woodruff är bäst av alla.
Min Sarah Dawn Finer-crush bara ökar. Denna fantastiska kvinna! Ikväll ska hon sjunga för hela Europa. Grattis Europa! Jag känner mig som den idolförälskade fjortis jag en gång var, när jag satt klistrad vid bilderna på Niclas Wahlgren på scen och senare på foton av mig och Joey Tempest. 🙂
Nu är det min fina dotter och Sarah jag tittar på istället. Och just nu kommer sonen in och sätter igång en av Sarahs låtar för att underhålla mig.
Det är svårt att formulera första orden på ett inlägg som blivit mer läst än något annat inlägg jag skrivit. Tagen på sängen känns som ett passande uttryck, särskilt när skribenten är långtidssjuk. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så många delningar. Det är roligt förstås eftersom det handlar om ett ämne jag brinner för, men samtidigt lite obehagligt. Mina vanliga läsare känner jag (även om det är en liten andel av de dagliga läsarna som kommenterar) och känner mig trygg med. Plötsligt rusar statistikstapeln i höjden och jag blir läst av personer som känner mig bara genom detta enda inlägg. Omtumlande.
Så idag var det extra välkommet med ett oväntat möte öga mot öga. När jag sakta vandrade hemåt min hundrafemtiometerspromenad efter att ha lämnat sonen stannade en bil vid min sida. En gammal kär vän. Vi har längtat efter att ses. Nu gjorde vi det. Och kunde ligga i varsin halva av hörnsoffan och prata några timmar. Båda sjuka och rufsiga i håret. Ett sånt där osminkat möte som ger själen solbränna. Och hopp.
Författarsidan Ekhemmanet har blivit något av en badring (eller frälsarkrans…) i min ovissa tillvaro, ett sätt att behålla författaridentiten och en känsla av att fortsätta skapa och att göra något trots att kraften inte finns för det vanliga arbetet eller romanskrivandet. Sidan har nu fått en del nya ord i form av ”hoppdroppar”. Små ord av hopp, egna eller andras, som ger mig hopp och kanske andra. Många sånger har givit mig stöd och hopp det senaste året, och det finns många fraser som kan få bli hoppdroppar.
Norska droppar på 17 maj. Kjerstin Aunes ord ur den helt fantastiska sången På gløtt.
Det gick ett jordskred genom Facebook igår. Det delades och länkades hejvilt till en hemsida om varför feminismen behövs. En angelägen text och ögonöppnare från trettiotreanledningar.com, men till sist fylldes hela nyhetsflödet av samma länkar och bilder med exempel på kvinnoförtryck eller könsorgan.
Jag fastnar återigen i frågan varför somliga upprop sprids lavinartat medan andra på sin höjd får några tummar och kommentarer av dem som själva berörs av frågan. [Edit: Men just detta inlägg har delats oväntat många gånger! Oj! Rekord! 🙂 ]
Väldigt många känner till hur det är att vara kvinna, så på ett sånt upprop reagerar mängder. Desto färre höjer sin röst mot t ex homofobi eller REVA eller annan kränkande behandling av personer med utländskt utseende. Jag har hört vänner uttrycka att de inte riktigt förstår min oro för rasismen, och jag har läst om så många andra med mörkare hud i familjen som upplevt samma sak: omgivningen förstår inte, eller tycker att vi som påstår att det råder ett rasistiskt klimat i Sverige överdriver. Men det är ingen överdrift. Det finns anledning att oroas. Och kanske anledning att publicera listan jag låg och skrev på telefonen igår kväll innan jag somnade.
Anledningar att oroas för rasismen
1. Det kan i åratal hänga en bild på en restaurang utan att någon reagerar på att det föreställer ett svart barn som ges till bete åt alligatorer. (Tavlan med verklig historisk anknytning fanns på Daisy’s i Aspudden, men är nu borta. Tack till de ansvariga!)
2. Stora grupper av svenskar värnar mer om rätten att få kalla sina bakverk ålderdomliga kränkande namn, än om respekten för andra människor som hängs ut genom det namnet.
3. Ett parti som signalerar att människor är olika mycket värda beroende på härkomst belönas med ökad popularitet efter att deras politiker bråkat på gatorna och beväpnat sig med järnrör.
4. Åtskilliga blivande adoptivföräldrar får höra från en ”omtänksam” omgivning att det är bäst om barnet är så ljust som möjligt.
5. Polisen stoppar människor med det enda kriteriet att de anses ha ett osvenskt utseende. (REVA)
6. Populära barnboksförfattare väljer att beskriva brun hud som avföring. (Sune i Grekland)
7. Det blir uppror bland tittarna när ett stort filmföretag eller förlag väljer att uppdatera filmer och ta bort ålderdomliga nidbilder av personer från andra delar av världen.
8. Personer som värnar om att människor ska behandlas med lika stor respekt oavsett utseende och härkomst beskylls för att vilja vara politiskt korrekta.
9. Det finns personer som släpper kontakten med dem som fått familjemedlemmar med mörkare hudfärg.
10. Yttrandefriheten används som vapen i kampen om att få fortsätta sprida rasistiska bilder och texter.
11. Pappor undviker att krama sina döttrar offentligt eftersom en vit pappa och en dotter med ett asiatiskt utseende ofta får obehagliga blickar om de visar att de tycker om varandra.
12. Det finns långt mer än tjugo grupper på Facebook där medlemmarna hävdar sin rätt att använda ordet n*g*r.
13. Ett folkvalt riksdagsparti har ett kvinnoförbund som fritt sprider propaganda mot invandring med känsloargument som liknar 30-talets Tyskland.
14. Människor med annat än ariskt utseende förutsätts inte vara svenskar och får kategoriskt frågan om varifrån de kommer.
15. Många kända svenskar höjer rösten för att få behålla kränkande bilder och barnlitteratur.
16. Barn i skolålder kan få höra rasistiska ord av äldre damer – som inte vill sitta bredvid någon med mörk hud i bussen – utan att medpassagerarna försvarar barnet.
17. Public service beskylls för att vilja vara politiskt korrekta för att man tar in professionella (svarta eller rullstolsburna) barnprogramledare.
19. Små bruna barn blir kallade nedsättande ord av andra barn utan att föräldrar eller andra vuxna griper in.
20. Många lever med tron att de inte har några fördomar alls och ser ingen anledning till självkritik.
…
Kanske borde den som redan är trött sova istället för att skriva såna här listor i sängen. Men jag var ganska uppjagad efter att ha fått hela vardagsrummet tapetserat med instruktionsbilder på snippor och foton på kränkta kvinnor. Facebook kan fungera bra som den sjukes vardagsrum, men ibland stänger jag dörren för att kunna välja mina intryck. Vi kan inte välja vår hudfärg, men vi kan välja att låta bli att värdera människor beroende på ursprung eller utseende och välja att göra upp med gamla fördomar och föreställningar. Det är inte helt lätt. Men vi måste försöka. Jag måste försöka. Det kan vara mitt barn som nästa gång blir kallad svartskalle eller ifrågasatt om sitt svenska medborgarskap. Idag är det någon annans barn.
Idag väljer jag Mitt Afrika som febernedsättande efter en seg timme med deklarationsjobb (Skatteverket visar ingen nåd mot sjuklingar, förutom en dryg månads uppskov). För fyra år sedan såg vi filmen i Nairobi tillsammans med goda vänner som var på besök. Då somnade jag innan filmen var slut, efter en dag då vi bland annat besökt Karen Blixens hus. Det är speciellt att se huset på filmen och minnas hur vi strosat där under flera besök.
Filmen påminner mig så om mitt Afrika, fastän den gestaltar en helt annan tid. Det är snart hundra år sedan Karen flyttade till Kenya i en tid då världen av så många betraktades som de vitas ägodel, och svarta också behandlades som ägodelar. Karen Blixen var del av den tiden, men ändå verkar hon ha varit en ovanlig person. Hon ordnade sjukvård och skola till sina arbetare, och stred för deras rättigheter precis som vid nutida fairtradejordbruk. Hon klev själv ut och arbetade fysiskt på farmen ibland. När jag bodde på landsbygden i Zimbabwe 1989/1990 och vi vita ungdomar arbetade på majsfältet eller med tegelstenar stannade människor och gapade. De hade inte sett vita människor arbeta så, eller gå långt till fots tidigare. Aldrig nånsin. De hade mött präster, läkare och lärare men inte vita människor som arbetade hårt med sina kroppar. Inte underligt att de tittade. På mig. På Karen Blixen 70 år tidigare.
Jag flyger med Karen och Denys, Meryl och Robert, över Kenyas natur och längtar, längtar. Fastän båda gångerna jag bodde i Afrika inte enbart var fantastiska utan utmanande och svåra på olika sätt. Trots att den sjukdom jag nu hindras av sannolikt har landat i min kropp under en Kenyaresa. Ändå längtar jag. Till ställena de flyger över. Rift Valley. Ngong hills. Masai Mara.
Den som är feberfri vilar ute, efter att ha tjatat från tidig morgon om att få gå ut.
Den andra ligger i tevesoffan och ser om en feelgoodfilm. Allt flyter.
Lilleman behövde sovmorgon och blev kvar med mig i stugan. Bara en månad kvar i förskoleklass, sen är plötsliga ledigheter ett minne blott. Tänk att jag har varit sjuk sen sonen gick i förskolan och dottern nyss hade fyllt tretton. Snart går han i ettan och hon har kommit i konfirmationsålder. Det är svårt att greppa.
En sen morgon blev det, men sen gick våra tempon åt helt olika håll. Jag är sliten och mer febrig och värkig efter helgen. Junior är som nyladdad och väldigt energisk. Imorgon blir det skola och fritids. Tack och lov att det finns!
Nu ligger jag i en utemöbel och tittar på en grå himmel och försöker förmå katten att inte äta upp tzatzikin på lunchtallrikarna och pratglade pojken att cykla fler varv runt stugområdet. Nästan ingen trafik alls på lilla grusvägen. Då får också en sexåring med ängslig mamma cykla helt på egen hand. Eller fot.
Efter att ha umgåtts med vänner som alla längtar efter nästa resa till Kenya började jag fundera över att så många andra uttrycker rädsla för att resa till Afrika och i synnerhet Kenya. Jag kan inte ens räkna alla de gånger som jag har hört just den kommentaren ”Jag skulle inte vilja resa till Kenya. Det är alldeles för osäkert.” Det talas mer om hiv, brottslighet och korruption i Kenya än om det fantastiska turistmål det utgör. Aldrig har jag hört någon säga så om länder i Asien, och Thailand nämns ofta som ett av de vänligaste länder man kan besöka, utan att några problem med brottslighet eller andra bekymmer nämns. Jag anade ugglor i mossen och ville bena ut om t ex Thailandsresor är så riskfria som de utmålas och om det verkligen är så att Kenya hör till de farligaste länderna i världen.
Detta är aktuella fakta:
– På listan över världens 50 farligaste städer finns inte Nairobi med, trots att det är mycket vanligt att utpeka just Kenyas huvudstad som en av världens farligaste städer. Inte heller nån stad i Thailand finns med.
– UD avråder från resor till två områden i Kenya, på gränsen till Somalia, men till fyra provinser i Thailand.
– Kenya finns tillsammans med Nepal på plats 35 på listan över de mest korrupta länderna i världen. (Thailand ligger bättre till än Kenya, och delar plats på listan med de afrikanska länderna Swaziland och Zambia)
– Kenya finns inte med på listan över var svenskar smittas med hiv, medan Thailand hör till de vanligaste.
– Bland tidningsartiklar från det senaste året utnämns Phuket till en av världens farligaste platser medan nya artiklar om riskerna med Kenyaresor är svårare att hitta.
Inget av det här skulle få mig att låta bli att resa för Thailand om jag var sugen på det. Absolut inte. Jämförelsen handlar inte om att svartmåla Thailand, utan att nyansera en världsbild som ofta är alltför svartvit. Rädsla skulle inte hindra mig från att resa till Thailand, men Kenya lockar så mycket mer. Därför är det oroväckande att just Kenya i vardagliga samtal utmålas som ett av världens farligaste och mest korrupta länder.
Så jag kan inte släppa tanken: är det främlingsfientlighet som styr de föreställningar vi väljer att odla om andra länder? Asiens länder och befolkning är generellt mer välbekant för svenskar än Afrikas länder och befolkning. Mer välbekant och därmed mindre skrämmande. Så jag sörjer att så många uttrycker en rädsla för resor just till den afrikanska kontinenten, för jag tror rädslan säger mer om mentaliteten bland svenskarna än om det faktiska läget i afrikanska länder. Som i vårt längtans Kenya.
Högt uppe på Ngong hills, utanför Nairobi. Tillsammans med några av helgens vänner.
Giraffer just vid storstaden. Bara i Nairobi.
Zanzibar (Tanzania). Ingen jetlag. Overklig värme och mängder av palmer.
Vår gosse är med fadern och lämnar sin bästa vän vid tåget. Igår sa vi farväl till övriga familjer efter en återträff som lämnar både eftervärme och eftervärk. Men värmen i form av glädje och tacksamhet överväger. Stora och små som möts väldigt sällan men har så särskilda band till varandra. Alla kom vi till Nairobi under 2008 och delade olika många månader av livet där tillsammans. Ett par barn har tillkommit senare och är en lika stor del av gemenskapen.
Enklast möjligt var temat, eftersom en feber krånglade till det, och jag vilade så fort jag kom åt. Och kanske det bidrog till ett lugnare tempo för alla inblandade. De flesta bodde på camping och skötte frukostarna själva, vilket gav stillsamma morgnar. Maten var enkel. Grillat, brasa vid vattnet några korta steg från stugan, Sundsvalls godaste hämtpizza (Biteline) och ett besök på restaurangen alldeles nära stugan (Galtströms Café & Restaurang). Lantlig lyx, och så härligt att se dessa barn sitta vid dukat bord och vara tillsammans så självklart fastän de ses så sällan.
Nästan alla är i samma ålder, nästan alla födda i Kenya. I helgen råkade dansskolans vårshow äga rum, med uppträdande för båda våra barn. Dålig tajming tyckte jag. Toppen tyckte gossen, som fick stå på scen med Kenyakompisarna i publiken. Bättre blir det liksom inte. 😉
Dagarna innan våra vänner kom mådde jag bättre än på mycket länge. Den tunga feberkepsen släppte sitt grepp en aning och huvudvärken lättade på ett sätt som fick mig att tro att kanske, kanske medicinerna jobbar i kroppen fastän väldigt, väldigt långsamt. Nu är både keps och huvudvärk tillbaka, som väntat efter så många möten och så pass få horisontala dagvilor. Men jag försöker ändå tro att det ska bli bra. Att vid nästa återträff har jag orken tillbaka och kan följa med på promenader och utelek. Jag hoppas det.
