Två pojkar lyser och myser av att vara tillsammans under dygnets alla vakna stunder. Det första dygnet var det väldigt många stunder. 😉 Kärleksband!
Igår fylldes barnaskaran på. Vår fjortonåring fick sällskap av en jämnårig tös som också blev storasyster i Nairobi 2009 – och så en stor skara yngre barn, alla födda i Kenya. De sover på annat håll, men hela kvällen igår fylldes altanen och gården vid havet med dessa familjer som det är en särskild känsla att möta. Idag blir gruppen komplett och resten av glassbilsglassarna uppätna trots en grå himmel.
Kenyas flagga är hissad och armbanden är på. Första vännerna är redan här och hjälper till med förberedelserna efter en natt med lite sömn och mycket skratt.
Vila, vilja och medicin. Snart samlas vi. Vi som första gången samlades ihop i ett land långt borta men nära. Nu åker vi.
Dagens lunch, en lyxmåltid tack vare en restrisotto, några skivor välrökt Lönnebergaskinka och ett par nävar nästan övermogna körsbärstomater. Lite balsamvinäger, olja, salt, vitlökspeppar och några repor av de färska kryddor som förgyller vårt kök just nu. Timjan och basilika. Som får själen att resa till grekiska backar fulla av backtimjan och basilikaodlingen på Rosendahls trädgårdscafé.
Kvalitetslunch på fem minuter. Och en känsla av att fira. Fira att en stor skara vänner är på väg mot vår del av landet, att vi hittade sätt att förenkla så att återträffen inte behövde ställas in trots den sjuka värdinnan. Fira att Kenya sammanförde oss 2008 och gav oss våra barn 2009, efter många månader tillsammans. Fira att huvudvärken har givit mig respit ett par dagar och att grannarna är tysta men att fåglarna kvittrar intill mig i hammocken. Fira familj och vänner, musöron och liv. Och en ruskigt god lunch.
Det är kanske svårt för dem som inte läser/skriver blogg att förstå att nära relationer uppstår mellan människor som aldrig mötts öga mot öga. Men det gör det. Många av dem jag blir läst av eller följer i vardagen har jag aldrig sett, men ändå fått komma nära. Det är stort. Att det går att mötas nära oavsett var vi geografiskt befinner oss, oavsett hälsa och sjukdom, vånda och glädje. Jag får så mycket gott av er som följer mig här och ger er tillkänna. Och ibland kommer något extra. Som Marys ljus och som gårdagens brev av Birgitta, A piece of my Seoul. Efter en trött eftermiddag hos doktor, med förnyade recept och mestadels outrätade frågetecken kom jag hem till detta.
Förnyade recept av annan art. Jag som har längtat att få prova koreansk mat fick handskrivna recept, koreansk krydda och ett vackert handskrivet brev med goda önskningar. Glädje.
När jag gläds åt alla dessa fina människor jag möter i bloggvärlden så är det extra ledsamt att besöka andra slags forum, t ex Instagram. Vår tös har berättat om hur konstiga och elaka kommentarer som människor ger ibland. Nu har jag själv smugit in och tjuvkikat på Instagram en vecka (eftersom jag har blivit så tokförtjust i Sarah Dawn Finer 😉 ) och det stämmer tyvärr. En fin bild på t ex Gina Dirawi kan få kommentarer vars enda syfte verkar vara att sprida elakhet. Och en annan helt meningslös syssla är tydligen att vinna tävlingen om vem som ger första kommentaren på en känd persons bild. ”Första kommentaren!” ”Andra kommentaren!” Inga andra ord, ingen som helst uppmuntran eller respons på bilden – bara en tävling om vem som är först ut. Jag har svårt att tro att det ger glädje till den som har lagt upp bilden. Annat är det här. Oj så mycket uppmuntran och respons jag får. Tack!
Det är en liten kropp här hemma som spritter av längtan och egentligen inte såg någon vits att gå i skolan alls denna vecka. Om några dagar kommer alla de adoptivfamiljer vi lärde känna 2008 i Nairobi. Pionjärerna bland svenska adoptivfamiljer i Kenya. Allra först kommer den vän, vars namn får ögonen att glittra på vår lille. Redan när de första gången var på besök hemma hos oss stod glädjen högt i tak.
December 2008 i vår lägenhet i Nairobi. Vi hade haft vår son och lillebror hos oss i en månad och den andra gossens föräldrar hade just tagit emot honom. De kom från samma barnhem, men hade båda tyvärr flyttats till huvudstaden inför första mötet. Tyvärr eftersom ytterligare en uppslitande separation verkligen inte var något vi önskade våra barn. Men här kunde vi inte påverka, fastän vi försökte, och ingen av oss hade sett barnhemmet där dessa två pojkar växt upp tillsammans. Först tre månader senare förstod vi hur nära. Då besökte vi den plats där de tillbringat två år tillsammans, ett litet barnhem med femton barn och nära band till personalen. Och till varandra. För alldeles intill varandra hade de sovit varje natt. Närmare än så här. (För det här är andra barnhemssängar, om än snarlika.)
En sjuksköterska på barnhemmet kallade dessa våra pojkar för ”social brothers”. Och så är det. Det närmaste biologiska syskon de kommer, så starka band fastän inga blodsband finns – där heller. Kärleken kräver inte blodsband. Den flödar ändå. Och fyller kroppar med längtan.
Så kommer en dag då det skapade går i blom. En kreativ längtan som började hos mig och en kär vän för fem år sedan har nått en delfinal idag. Sånger med klanger och texter som sprungit ur mötet med Frälsarkransen, Martin Lönnebos radband. En hjälp till bön och livsreflektion i Jesu närhet. Ikväll fick jag höra flera av de texter jag skrivit, sjungna med stort komp och stor innerlighet. Rikt. Skaparglädje.
Att sedan få ligga i en soffa och sjunga tillsammans med goda vänner gjorde förstås också gott. Och sången vi sjöng passar så klockrent idag. Per Harlings ord fångar som vanligt så kärnfullt nuet. Också ett krassligt nu där varje utfärd kräver ansats. Ett skapande nu, och ett glädjens nu. Ansats och vila. Andrum och fest. Och när den sången var sjungen övade en solist till piano. Med ord och toner som fyller kroppen. Vår dotter var sångerskan. Lycka. Tack för möten och samtal, för konst och musik…
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Tack för barnet inom oss, för mognad och växt
för vardagens möda, för andrum och fest.
Tack för vidgade vyer, för skapandets lust,
för ansats och vila, för åldrandets höst.
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Tack för dofter och smaker, för färger och ljus,
för skapelsens skönhet, för vindrnas sus.
Tack för möten och samtal, för konst och musik,
för skrattet och gråten, som gör livet rikt.
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.
Lökarna som far och son planterade noggrant i höstas ståtar nu som en bäck av scilla över gräsmattan. Och jag minns att jag tänkte då att när de blommar är jag väl ändå frisk.
Veden som började travas i mars i fjol är uppeldad och ersätts av ny som ska värma huset i vinter. Om den tid när den ska eldas törs jag inte tänka något alls. Förra våren när jag sa ”om jag fortfarande är sjuk i höst” var det många som påstod att så fick jag absolut inte säga. ”Självklart är du frisk i höst!”. Dumnaiv ”tröst” som den önskar jag människor kunde hålla inom sig. För en vår, en sommar, en höst, en vinter och snart ännu en vår har passerat utan att hälsan har kommit tillbaka. Jag undrar om jag kan gå till dem som lovade mig frisk och ställa dem till svars. Eller kanske bara be dem hålla klaffen nästa gång nån delar ut löften som de omöjligt kan veta något om.
Naturen är lika obarmhärtig den och påminner om hur tiden går. Kanske skulle det i tider av tung väntan vara bättre att bo i ett land utan årstider, utan kalender. Att bara låta tiden gå utan milstolpar. Men ett sånt liv skulle vara ett ensamt liv. Livet tillsammans med andra bygger på en rytm, Måndag och fredag. Jul och påsk. Vardag och fest. Scillor och snölyktor.
Men kanske går det att smita till det tidlösa livet ibland. En stund intill havet som brusar utan tanke på dag eller tid.
Jag mådde bra av mina stilla dagar i stugan vid havet. Inte så att jag slapp min felinställda termostat och sjukdomskänsla, men huvudvärken släppte och värken i kroppen blev lindrigare. Nu är jag hemma igen, och kan inte hålla mig från tvätthögar, matfix och källsortering mellan vilostunderna. Det känns direkt i kroppen. Men det får kännas, för det är så här jag vill leva. Med min familj. Om det är ett eremitliv som krävs för att jag ska må minst dåligt så är insatsen för hög. Fast några begränsade stunder av vald ensamhet då och då kan jag tänka mig. Både som sjuk och som frisk. Hellre som frisk om jag får välja. Men det är inte alltid vi får det.
Det kom ett brev häromdagen, med ett innehåll som har förgyllt mina kvällar tillsammans med en diktbok jag fick låna av en annan vän. Brevet var från Miss Mary, numera Mamma Mary – åh så jag otåligt längtar efter att hon ska få möta sin son.
Titta så fint. Ljus med dekoration som jag känner igen från Ninettes pyssliga sida, och tändsticksasken med ord som jag inte kände igen. Inte förrän Mary berättade att de är mina. 🙂 Från blogginlägget om all låtsasvisdom som cirkulerar på t ex Facebook. Där hade jag skrivit andra slags påståenden, som jag tror mer på än många av de märkliga ord som gillas och delas hejvilt. Nu har Mary satt min lilla sanning på pränt. 🙂 En härlig känsla som stämmer väl med titeln på diktboken av Monika Sidenmark. ”Du såg mig.”
Och får mig att tänka på den fantastiska sång som min dotters kör sjunger. Jag såg dig. Att se och bli sedd. Så gränslöst viktigt.
Det ger en särskild vila vara så nära havet (följ länken om du vill se och lyssna på mitt hav), att det bara krävs femtio steg för att nå vattenbrynet. Att vara ensam så när som på en fyrfota vän som jagar om dagen och värmer sängen om natten. Ensamhet och en aning ansvarslöshet som ger ro och kanske, kanske hjälper kroppen att bättre klara striden mot sjukdom. Ensamhetens hav, och samtidigt känslan av att vara del av något större. Vatten som har speglat miljarder av människor genom miljarder av år.
gemENSAMhet
En morgonstund vid vattnet och resten av dagen i just den effektiva vila som en sedan länge sliten kropp saknat. Och mer kraft att trampa vidare på stigen jag inte har valt, men har hamnat på.
Det finns gåvor som ger känslan av att, liksom den gamla psalmen vi sjöng i barnkören på 80-talet, ha händerna fulla av blommor.
Gåvan att ha tillgång till läkande miljöer.
Gåvan att ha en familj som lyser av kärlek och generositet när de kramas och säger ”vila dig nu”.
Gåvan att ha vänner som delar livets alla nyanser.
Gåvan att kunna njuta av musik.
Gåvan att en gammal bloggläsare skickar medkänsla och ljus.
Gåvan att en ny bloggläsare lämnar en hälsning som ger mening också åt det som har verkat meningslöst:
”Jag vill bara tacka dig för alla dina ord. Under en lång period av barnlöshet och ovisshet var din blogg något av väldigt väldigt få saker som verkligen ingav kraft, stöd och hopp. Du har skrivit så berörande om sorg och smärta och lärt mig mycket om känslolivet.”
