Nu är tid för goda frukostar. Det är det väl alltid förstås, men just på sommaren blir jag alltid sugen på godare morgnar efter en vinter av tråkfrukostar. Extra tråkigt har det varit nu när jag tar en handfull tabletter om morgnarna. Det är som att jag har slarvat bort frukostarna till att bli en trist banan eller ett glas fil bara för att få medicinintaget avklarat. Så denna vecka har jag beställt hem goda grejor med maken från affären, och gjort guldkantsfrukostar.
En hasselnötsvecka kan man konstatera. 😉 Och en hemtjänstvecka. Just nu är min mamma här och testar den nya dammsugaren. Det finns mycket att fylla den med. Mamma jobbar och jag ligger på soffan och sliter ut en generation i taget.
Igår publicerades sommarens viktigaste lista: talarna i årets Sommar i P1. Det anrika programmet som grundades av Tage Danielsson har fyllt en så stor plats i mitt liv så länge att jag blir riktigt häpen över att det inte är så för alla. På samma vis som när nån säger att de aldrig nånsin läser böcker. Hur går det att leva utan sommarprat och böcker, liksom? Sommar- och vinterpraten när de är som bäst ger mig en fördjupad bild av en person som bara varit ett namn, eller knappt ens det. Och väldigt ofta berörs jag på ett personligt plan, får hjälp att reflektera över det egna livet och de stora livsfrågorna.Livskvalitet med andra ord. På årets lista fanns många intressanta namn, och de allra mest spännande var en gammal idol och en ny. Joey Tempest och Sarah Dawn Finer. Hurra!
När jag gick igenom listan över gamla sommar- och vinterpratare hittade jag Vinter med Sarah Dawn Finer som jag hade missat. Ett härligt program med en Sarah som var lika fantastisk då (2009) som nu. När jag läser på hennes officiella Facebooksida (och det gör jag) blir jag ledsen över att så många kommentarer handlar om viktminskningen. ”Hur har du gjort? Berätta!”, ”Du strålar nu!”, ”Du har blivit så vacker!” Jag uppskattar att Sarah själv inte kommenterar viktminskningen någonstans, och tycker det är så oerhört ledsamt att människor lägger så stor vikt vid vikten och hävdar att strålglansen och nästan kompetensen har kommit med viktminskningen. Det är ju inte sant! Det var samma reflekterande, vackra, inbjudande och berörande person som vintertalade 2009 (även om jag inte upptäckte henne på riktigt förrän den första plattan på svenska, Sanningen kommer om natten, klev rakt in i hela mitt system). Visst är det toppen, särskilt av hälsoskäl, när människor blir av med övervikt som kanske krånglat till livet – men att säga att ”nu när du har gått ner i vikt så har du blivit vacker” är rent av oförskämt, och säger något ledsamt om idealbilder.
Nyss hittade jag bonusmaterialet och fick höra vilka musiker och låtar som allra mest inspirerat Sarah. Två personer på den listan är sångerskor som jag lyssnar ofta på och har gjort under många år. Eva Cassidy och Tracy Chapman. Häromveckan sjöng vår dotter Eva Cassidys version av Fields of gold så hjärtat smälte. Och Tracy Chapman finns på Spotifylistan med samma låtar som på den LP jag nästan lyssnade sönder i ungdomen.
I Sveriges radios arkiv finns mängder av Sommar och Vinter att lyssna på, eller att ladda ner till telefonen och ta med ut på promenad eller joggingtur. Jag lyssnar helst under långa, ensamma promenader, men nu när jag i princip bara orkar gå runt kvarteret så blir det mesta lyssnandet i soffan. Men den första lilla stunden av Sarahs Vinter vandrade jag långsamt genom sommaren, tacksam över att känna dofter och kunna höra på både fågelsång och en person som berör mig djupt.
Det har blivit en sport att hitta på lättlagad mat som ändå håller mina mått på vad som är gott nog att bjuda gäster på. Det här är nog det bästa. God pasta, raketsnabb sallad, kallskuret, ost, oliver, pesto och soltorkad tomat. Som synes räckte det också till lunch idag. Men orken räckte inte så långt idag däremot. Jag slocknade och sov mer än en timme i hammocken på altanen. Trots sjukdom, trots tuffa mediciner har jag väldigt svårt att sova dagtid. Men idag slocknade jag. Och lite av hoppet med.
Helgen tog på krafterna så nu är vilan i fokus. Min feber visar inga tendenser att ge sig av, och det är extra tungt i kroppen just nu. Ändå vågar jag hoppas att tillfriskning pågår, om än så långsamt att den knappt märks. Vissa stunder märks den. Huvudet känns lättare och jag orkar en smula mer. Bara smulor, bara korta stunder. Ändå försöker jag lägga det under hoppets mikroskop och tänka att det är på rätt väg.
Här hemma har jag storstädat. Hela köksbordet. Jag tog bort posthögarna, vände upp och ner på duken och ställde fram blommorna vår kulturutövande tös fick för en teaterpjäs i helgen.
En punktinsats. Såna som jag har fått öva mig i att tycka duger. Ikväll kommer mina författarkamrater och sitter runt det här köksbordet. Vi har inte träffats sen i mars ifjol. När min feber nyss hade kommit och jag tänkte att ”det går väl över imorgon”. Ännu har inte imorgon kommit, men ikväll ska vi mötas och tala om hur författardrömmen ska fortsätta förverkligas när imorgon är här. En punktinsats för hoppet.
Det är många som lämnar sin adoptionsorganisation efter att adoptionen är genomförd. Jag skulle önska att det inte var så. Att man såg att organisationen inte bara är en barnförmedling, utan en viktig aktör för att påverka det samhälle som våra barn ska växa upp i. Som landets största adoptionsorganisation har Adoptionscentrum en särskild möjlighet, och ett särskilt ansvar att jobba med dessa frågor. Vid sidan av det görs ett fantastiskt biståndsarbete för att förhindra att barn överges i ursprungsländerna. Medlemskapet är värt varenda krona. Särskilt när såna här uttalanden görs:
Integration stavas mångfald
Adoptionscentrum vill ge större utrymme för mångfald – ett vapen mot rasismen.
Adoptionscentrum består av 5 500 medlemsfamiljer. Alla har erfarenhet av internationell adoption. Det innebär att det finns personliga upplevelser av möten med andra länder och kulturer.
För det barn som får en ny familj i Sverige är det viktigt att få fortsatt tillgång till sina rötter och sin ursprungskultur så långt det är möjligt och den adopterade själv vill. Att få vara svensk och samtidigt vara stolt över sitt födelseland är en möjlighet som ger starka och stolta individer.
För vuxna som väljer att adoptera innebär adoptioner inte bara att man blir förälder till ett barn med ett annat ursprung, utan erbjuder också en vistelse i ett annat land, ibland under flera månader. Detta ger unika erfarenheter och kunskaper om att lära känna en annan kultur. Många väljer också att ta till sig landets traditioner och göra dessa till en del av familjens högtider.
Tyvärr är det just nu aktuellt att debattera integrationsfrågor och frågor som gäller rasism och främlingsfientlighet. Rädslan och okunskapen gör att för många är integration detsamma som att alla ska bli svenska på svenskars vis.
Vi som organisation och enskilda medlemmar vet dock att det går kombinera det som vi kallar för svenskt med det som andra länder och kulturer erbjuder och att detta berikar och blir en tillgång på många plan. Det handlar om att på ett nyfiket och öppet sätt bjuda in och lära känna andra traditioner. Det handlar också om att vara trygg i sig själv och respektera det som är annorlunda och okänt.
Adoptionscentrum har i samband med sitt Förbundsmöte i Göteborg (25-26 maj 2013) antagit ett nytt intressepolitiskt program och gjort det än tydligare att vi även framöver kommer att arbeta aktivt mot det som är rasism och främlingsfientlighet för att skapa plats och utrymme för det som är ett mångkulturellt samhälle där alla får plats och där alla kan bidra med något!
Antaget vid Förbundsmötet i Göteborg 25-26 maj 2013
Idag är det Mors Dag. När dagen började firas fick alla Sveriges hushåll instruktioner för hur firandet skulle gå till.
Bild lånad från ett tjog förväntansfulla mödrar på Facebook.
Mors dag firades i Sverige första gången 1919, på initiativ av en författare vid namn Cecilia Bååth – Holmberg. Samma kvinna som översatte vår vigselpsalm ”Härlig är jorden” till svenska.
Själv är jag långt ifrån våra barn och deras fader just idag, och möter andra mödrar och fäder och adopterade som brinner för barns rätt till familj och mötet med människor som längtar. En viktig fråga har funnits på min agenda i fyra år kom äntligen till debatt och beslut. Febern fick stå tillbaka och engagemang och medicin hålla mig upprätt betydligt mer än kroppen vill. Det har givit utdelning. Viktiga kontakter knutna, viktiga diskussioner förda och beslut fattat. Jag är slut i kroppen och mår sämre fysiskt, men är så stolt över att ha orkat driva en fråga som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för mammor och pappor, och därmed deras barn.
Så fort jag har fått chansen har jag lagt mig ner, trots att jag fortfarande är fånigt blyg över att visa min svaghet så konkret. Nu vågade jag för att frågan var för livsviktig för att få febra bort. Och just nu vågar jag ligga i soffan på en uteservering och drömma om nya tider, och glädjas åt det som är.
Vi känner inte varandra du och jag, men jag känner din längtan så väl. Jag ser hur du lägger handen på magen och undrar om det nånsin ska få bli ett modersliv av din tomma livmoder. Lika tom som din famn. Den som saknar så att det värker i kroppen. Saknar den som du aldrig har mött men ständigt ser framför dig. Jag ser hur du dömer dig själv för att du inte orkar glädjas med dem som fått det som du är rädd att du aldrig nånsin ska få uppleva. Din största dröm. Det som skulle vara en självklarhet men som tycks rinna dig genom fingrarna. Som sanden i timglaset som mäter din tid. Den begränsade. Den som flåsar dig i nacken och hånler när den hör hur andra pratar. Hur de lovar att allt ska gå bra fastän de inget kan veta. Hur de kommer med förslag som du inte har bett om. Hur de tycker att du ska sluta tänka på det som är din dröm. De ser dig inte och du känner dig så ensam. Så ensam och så fast i förtvivlan och längtan.
Du är inte ensam. Det ska komma en annan tid.
Fastän det just nu tycks omöjligt så kommer det en tid bortom detta. Hur den kommer att bli vet vi inte just nu. Hur du kommer att bli. Men den här tiden kommer att påverka dig, ge dig en blick som andra saknar, leda dina steg åt håll du inte hade väntat dig. Andra kan inte styra dem. Du måste gå dem själv. Välja dina vägskäl där det finns val att göra. Fatta beslut om hur länge du orkar gå vidare på en väg som ibland tar så mycket av din ork att den tycks ta slut. Det är du själv som kommer att samla kraft och lyfta blicken för att se vilka andra vägar som finns. De finns där, fastän just nu dolda bakom sorgens och förtvivlans snår. Ingen annan kan styra den blicken, de valen. Men där finns kanske någon vid din sida som kan lyfta dig och hjälpa dig att se. Där finns andra som redan har gjort den vandring du nu gör. Fäst blicken på dem. Låt dem få hjälpa dig att längta. En längtan kryddad med hoppet att en ny dag ska komma. En mors dag.
Varma hoppfulla hälsningar
Cecilia
– en gång en längtare, nu en mor
Dikten I barnlösas himmel – www.facebook.com/ekhemmanet
Varsamma råd till dig som längtar
VILA: Unna dig dagar eller stunder i stillhet med dig själv. Slut ögonen eller fäst blicken på naturen. Pausa Internet och alla planer för en stund och landa med dig själv.
MINNS: Påminn dig om att du är hel och fullkomlig i dig själv fastän en viktig pusselbit saknas i livet. Detta är ingens fel. Du är inte fel. Du är en hel människa. Hel men trasig och i behov av mjuka händer.
LÄS: Hitta igenkänning hos dem som är där du är nu och hopp hos dem som kommit vidare. Romanen Väntrum var frukten av en sån tid som du nu går igenom. Smärtan finns där, men också hoppet. Kanske kan Bea ta dig vid handen och hjälpa dig framåt.
LYSSNA: Välj musik som ger dig vila och kraft, eller igenkänning. Sarah Dawn Finers låt Till digspelades in med längtans röst och kan ge många lyssnare speglingens tröst.
UPPTÄCK: Även om du just nu inte kan tänka dig annat än barn genom graviditet, våga ta reda på mer om andra vägar för din skull – inte för att andra säger ”det är väl bara att adoptera”. Det är inget ”bara” med att adoptera, men du kan hjälpa dig själv genom att ta reda på mer i ett tidigt skede. Bredda världen på samma sätt som vi kan läsa om resmål utan att veta om vi nånsin ska åka dit. Hjälp dig själv att bearbeta längtan och rädslan för framtiden genom att läsa om adoption, om att leva utan barn, om att bli förälder till ett äldre barn.
KRAMA: Om ingen tycks förstå, inte ens de som står dig närmast, låt orden vila och ta till dig den närhet du och ni mår bra av. En kram, en tyst nick, en handtryckning.
SKAPA: Skriv, måla, pyssla eller använd andra sätt för att kanalisera dina känslor.
SAMLA: Fånga upp hur din längtan känns och föreställ dig att du försöker beskriva den för ditt barn i framtiden.
FÖRLÅT: Försök förlåta dig själv för det du inte orkar och andra för det som de inte förmår. Vi brister ibland, men det kommer nya dagar.
TALA: Berätta om din längtan, om inte alla så för någon. I slutenhet växer smärtan. I öppenhet kan vi bli hjälpta. Ta professionell hjälp om det känns som att du inte kommer att klara det här. Du har mer kraft än du anar, men ibland kan någon behöva hjälpa till att hitta den kraften.
En livlig pojke med spännande idéer som ibland går överstyr så att de vuxna misstolkar och skäller fastän uppsåtet varit gott. En pappa som inte kan hantera sin ilska men vars kärlek skiner igenom så fort han är i harmoni med sig själv. En mamma som styr undan pappas vrede och bloggar om livet med ett speciellt barn.
Förutom att bloggandet inte skedde på nätet utan i blå skrivböcker så skulle det här kunna vara en berättelse av idag. Emil i Lönneberga. Igår var det 50 år sedan han föddes i Astrid Lindgrens fantasi. Det firade vi här hemma med att se Emilfilm och äta lyxkvällsmat: oliver, skinkor, ostar, salami och bröd. Ostkaka skulle det kanske ha varit, men det är inte riktigt lika gott. 😉 Som jag njuter av att hela familjen fortfarande är så förtjusta i Astrid Lindgrens berättelser. Förra året kunde vi inte åka till vårt favoritresmål Astrid Lindgrens Värld, men året dessförinnan (och många fler gånger decenniet före det). Då inköptes en femårspresent som användes hela födelsedagen. Emildressen.
Femårskalas 2011 med bästis och Emildress
Vår pojke sa igår att han inte är lik Emil i Lönneberga. Tänk jag tror att en Emil skulle ha kunnat se ut på ett helt annat sätt om det var idag Astrid börjat skriva. (sa jag ungefär) Men lilleman har rätt i att han inte är lik Emil. Han är förvisso – precis som Emil – full av liv och varm och vänlig, men får sällan så vidlyftiga idéer att de upplevs som hyss.
Grattis Emil i Lönneberga! Grattis Ekhems på Hemmanet – som får glädjas åt berättelserna än!
SVT bjuder förresten på härliga klipp från filminspelningen i sitt Öppna arkiv.
1991. Det året då jag fyllde 21 år och bodde i det första egna hemmet – en dyr liten lägenhet i Uppsala. Tillsammans med min fästman och blivande make. Jag arbetade på fritidshem och längtade mig tokig efter min soldat. Det var på den tiden då unga män gjorde lumpen, då varken mobiltelefoner eller Internet fanns, då huden var mer finnig och mindre rynkig.
Det som påminner mig om den tiden är SVT:s fina Öppna arkiv. Där finns Fasadklättraren. Oj så jag tyckte om den serien. Den sändes i en tid när det inte talades så mycket om orsaker till att människor hamnar utanför mallen för hur de flesta brukar interagera och bete sig. Idag ser jag den igen och tänker att Björn Kjellmans rollfigur kanske har en form av Aspberger. En diagnos som väl började bli känd just i den här tiden. Oavsett så är det en fin serie med citat som vi slängde oss med och som jag hade glömt.
”Bra sagt Johannes!”
”Pappa är inte besviken. Pappa är död.”
Just det sista är en sanning för mig idag. 1991 levde min pappa och hade ännu inte drabbats av den olycka som tog ifrån honom de flesta av hans förmågor och det liv han hade. Vi planerade bröllop inför nästa sommar. Då när pappa skulle hålla tal med ord som jag aldrig har glömt.
Det regnar och de nyfödda färgerna kommer fram extra tydligt. Vackert.
Så ofta talas det om vackert väder och förutsätts att det finns en objektiv bedömning av vad som är vackert väder. Vissa väder är lättare att vistas i, men nog kan skönheten bo i alla väder.
Vägen mellan skolan och vår gata. Förra veckan och idag.
