Både Sandra och Ninette, mina finska bloggvänner, har skrivit om den trendiga maträtten Avokadopasta. Jag hade aldrig hört talas om det förut, oklart om det beror på att jag inte bor i Finland eller att jag har dålig koll på trender. Det kan vara en kombination.

Igår hittade jag en perfekt mogen avokado i fruktskålen och den fick tillsammans med restspagetti utgöra basen till nån slags avokadopasta. Jag iddes inte googla fram recepten som bloggvännerna lagt ut, så det blev lite hipp som happ. Avokado, citron, vitlök, kryddor och crème fraiche. Man skulle nog kunna kalla det guaccamole. 😉 Uppvärmd pasta ihoprörd med ruccola toppades med denna vitlöksbomb och jag fick en succélunch i min ensamhet.

Spagettin bestod av majs. Glutenfri med andra ord. Idag har jag undvikit gluten i två månader. Inte för att jag är glutenintolerant. Inte för att jag hör till den växande skara som tror att gluten är giftigt. Gluten, denna underbara proteinhärlighet som brukar få mina lussebullar att bli bäst i stan och mina degar att bygga trådar som väver in luft, denna avgörande ingrediens, i brödet. Nä, jag gör salut till gluten som ni hör, och ändå är det glutenslut på obestämd framtid. Det är nämligen så att många med min sjukdom tycker sig må bättre när de äter glutenfritt. Många med den här sjukdomen har också en annan syn på livsmedel, näringslära och alternativmedicin än jag. Kanske är det just de som är övertygade om att glutenfritt hjälper dem må bättre. Men jag bestämde mig trots att Skeptiker är mitt middle name ändå för att prova.

Det jag kan konstatera efter två månader med strikt glutenfritt är att:
– det har varit oerhört mycket lättare än jag trodde
– det gäller att läsa innehållsförteckning också på det som ”aldrig i världen kan innehålla gluten”. (Särskilt på onyttigheter. Gott och blandat-lakrits, rostad lök och torrostade jordnötter. Vetemjöl i alltihop!)
– det glutenfria utbudet har exploderat sen jag lagade GF i mitt jobb i skolrestaurang för knappa 20 år sen.
– glutenfri pasta är numera nästan lika god som vanlig, och inte särskilt mycket dyrare.
– jag mår ännu inte bättre i mina symptom
– jag har blivit risigare i kistan (kan bero på att jag börjat äta järntabletter)
– jag ska fortsätta så länge jag orkar
– jag orkar inte baka glutenfullt och definitivt inte glutenfritt
– det finns GF-bröd att köpa som smakar räv och GF-bröd att köpa som smakar utmärkt
– det blev ingen semla inför fastan detta år

Kristian Gidlund fortsätter beröra på andra sidan livet. I SVT:s Jills veranda sändes idag avsnittet som spelades in några månader innan denne fantastiske skribent dog i sin cancer. En cancer som tog hans liv, och på vägen dit manade fram så starka texter. Nu fick vi se starka samtal mellan Kristian och Jill Johnson. Det är lätt att förstå att detta var en mycket speciell vecka för dem båda. Det händer något i dödens närhet. Livet och ljuset blir än starkare. Och det blir så tydligt att vi som lever har chansen fortsätta välja livet.

Laleh hjälper mig också att minnas att medvetet välja livet. Hennes texter följer mig varje dag efter en konsert som får hjärtat att skälva många dagar i efterhand. En konsert som det inte var någon självklarhet att orka uppleva. Jag är kroniskt sjuk – men inte döende som Kristian var när han åkte till Nashville. Min lilla resa riskerade ändå att stjälpa måendet, och jag visste att det var en chansning. Det gick bra. Med långsamhet och vila gick det vägen. Efterdyningarna kom, men vinsten var värd sitt pris. Jag var varsam och fick med vår älskade dotter – ett av de så efterlängtade barn jag till skillnad från Kristian Gidlund fått – en fantastisk upplevelse. Vi fick sjunga tillsammans med Laleh och över 7000 andra ”I know we could live tomorrow, but I know I live today”. Vi fick sjunga om att välja livet i Vårens första dag. Och jag gör det igen och igen. Fastän livet ibland är så svårt, fastän sjukdomen sliter och vardagens minsta sysslor ibland är betongbördor när sjukdomen styr så väljer jag livet. Igen. Sätter vårsolens ljus på allt det goda och påminner mig om att också de mörkaste moln och kyligaste nätter drar förbi.

En vårvinterdag för femton år sedan gick jag och en vän på promenad i Uppsala, bärandes på våra rätt så nyfödda juveler. Jag minns den dagen så tydligt. Hur vi fnissade åt servitrisen på kinarestaurangen som trodde att våra döttrar behövde barnstolar. De var ju så små! Senare visade det sig att barnstolslivet inte alls var långt borta. Tiden går fort som bekant. Barn växer upp.

Nu är min första juvel femton år och sitter intill mig på tågsätet. Vi har varit på en utflykt. Fått en unik musikupplevelse som tog andan ur oss båda. Den kommer ta kraften ur mig i många dagar, men det får det vara värt. Detta hade jag aldrig velat vara utan. Konsertlycka och mys med en fantastisk ung kvinna. Min dotter.

Jag har inte burit henne i bärsele. Hon har burit mig i omsorg. Månat om min vila. Vid ett tillfälle sa hon: ”Duktigt, du tog dig ända hit!” och pekade på skylten på väggen som visade just det.

Men nån kexchoklad blev det inte eftersom mitt 2014 hittills varit ett glutenfritt år. Ett experimentellt hälsotest, som hittills gått smärtfritt men inte lett till någon förbättring.

Jag kan bli inspirerad av människor som börjar dagen med en frisk grön smoothie, men när jag hör recepten tappar jag sugen. Mixa broccoli eller bananer och peta i allehanda mirakelpulver från märkliga växter. Inte sugen.

Men idag använde jag handmixern i en minut och fick en färgstark och frisk frukost. Frysta vinbär och turkisk yoghurt.

Väldigt gott, och sköna augustiminnen från när kroppen var mindre febrig, hade mindre ont och orkade mer. Augusti kommer åter. Det berättar bären och ger hopp. Jag fortsätter samla på hopp. Berättelser om människor som har tillfrisknat från den här sjukdomen. Det händer. Det kan hända mig. Om jag aldrig slutar bära hoppet, och bära både kroppen och själen så väl jag kan. Nyss gjorde jag det genom att ge mig en liter kvittente och en Plopp. Såna mellanmål läser man f ö aldrig om på de där ”supernatural megahealthy sugar is a drug-sidorna”.

Helgen bjöd på god kattvakt här hemma och god samvaro med familj och vänner i lånade fjällstugor några timmars bilresa bort. Skidåkning för alla de friska och stugvila för mig. Långa goda middagar och samtal. Allvar och skratt. Stillsamt men ändå mycket mer än min kropp tål. När den får ligga ner 21 timmar av dygnet håller sig sjukdomen konstant, men nu med en helg som bjöd på kanske 6-7 timmar mindre liggvila per dygn så är försämringen ofrånkomlig. Till att börja med kändes det bara som träningsvärk i hela kroppen, men i eftermiddag slog hela systemet på med kraftig(are) influensakänsla, feber och värktung kropp.

Det är svårt att hantera en sån här sjukdom. Kroppen skulle må bäst av att ligga ensam i en mörk koja. Nja, kanske ett hotellrum med roomservice, tvättjänst och tystnad. Men själen skulle torka ut.
Jag vill inte avstå såna möten som dem i helgen. Men jag vill inte bli sämre heller…

I det här gänget av vänner har vi ibland undrat när vi ska få börja glida på livets räkmackor igen. Så mycket har drabbat de senaste åren. Så mycket kamp. Men när sjukdomarna fortsatt avlösa varandra, eller – i mitt fall – vägrat ta slut, så har vi fått sluta vänta på räkmackor. Nu nöjer vi oss med en handskalad räka i gott sällskap, då och då. Och det är inte dåligt att ha tillgång till så otroligt goda räkor.

Den här bilden kanske inte kvalar in som dikt på Ekhemmanet, men här passade den fint.

… du som följer mig här i sickness and in health. Det uttrycket summerar Cecilia rätt bra: kroppslig sjukdom men psykisk och social hälsa (skulle jag vilja påstå).

Kärlek till dig som delar mina tankar och tar en virtuell kopp med mig här då och då.

Det är alla hjärtans dag.
Också din dag. Du är viktig och värdefull. Att du finns gör skillnad! Att du vill vara min vän i cybervärlden gör skillnad för mig. Jag gläds så över att genom bloggandet ha fått verkliga vänner. Såna som, till skillnad från en del ”vanliga” vänner, vill följa mig här, hänger med i mina hjärte(!)frågor och vill veta hur jag har det i min numera så begränsade vardag. Tack till dig som ofta, eller då och då lämna en kommentar, ett mejl eller ett besök som låter mig veta att du är här hos mig. Du som aldrig förr har lämnat ett livstecken här, idag är kanske dagen då du gör det? I så fall gläder du mitt hjärta.

Mitt hjärta är glatt ändå. Jag har så mycket kärlek omkring mig.

Morgonen bjöd på väder som stämde fint med ljuskällorna som gör köket extra mysigt. Jag lyssnade till och med på julmusik. För att jag får. Och mår gott av det fastän det är februari. Julkänslan höll i sig när jag fick besök av en kär vän som hade en februariklapp med sig: en rykande gryta härlig linssoppa. Gott i alla bemärkelser.

Och nu lyssnar jag på en dokumentär om luciatåget som sändes i SVT 2012. Stjärnan och stearinljusen lyser i köksdunklet. Jag har en filt över mig i kökssoffan och ser snön falla i skenet av gatlyktan. Det låter som att julmyset fortsätter, men Svart Lucia är allt annat mysig. Rysligt. En otroligt välgjord dokumentär, som alla borde höra. Beslutet att ha en svart fjortonåring som Lucia i teves luciatåg ledde till otroligt hatfulla angrepp från rasistiska personer på nätet, och två av dessa intervjuas. Ovanligt och skrämmande. Och förmodligen toppen av ett isberg. Men på det berget lyser en sol, en varm och stark person. Lucian Astrid som uttrycker otrolig klokskap och genom att tala om det hon utsattes för banar väg för vårt barn, min bonussyster och alla andra svenskar med mörk hud. Jag skulle vilja komma till henne, som min vän gjorde till mig idag, med en stor gryta full av kärlek.

Lyssna. Gör det. Detta är Sverige. Ett Sverige där vi behöver lära oss att hantera det där isberget innan hela fartyget krockar. Vi behöver lära oss tala om ras.

Det är blankis på vår gård. Då kan sparken användas som hjälpmedel till ofrisk kropp. Lätt nedförslut på väg till postlådan ger en långsam liten åktur dit och rollator/halkskydd på väg tillbaka.

Igår innehöll postlådan varm omsorg. Mamma Mary, aka Missmarywantsmanythings är en person som ger. Omsorg i form av ett par för mig stickade handledsvantar (kanske de heter?) i vackraste skogsgröna färg. Oj så glad jag blev! Det är ju så att jag mår så mycket sämre av kylan och vill prova all slags värme för att försöka må bättre. ”Tänk att du har förstått det!” som Tant Nilsson sa när Madicken hade köpt tillbaka hennes kropp från Doktor Berglund. 🙂

Tack fantastiska Mary!

Häromveckan provade jag SPA-värme, trots att en sån utflykt egentligen är lite för mycket. En god vän körde mig från dörr till dörr, bar min väska och skalade min apelsin. Vi hade sköna och viktiga samtal så det gjorde själen gott, men oj så kroppen protesterade. Den fuktiga värmen gav hjärtklappning och tung andning många timmar efter hemkomst. En sorg att inse att det som förr gjort gott nu gjorde ont.

Men en otrolig glädje att vara förmån för omsorg från så många håll. Varma ord, sköna böner, värmande vantar och skalad citrus.

Det blir allt svårare att skratta åt det som kallas humor men i själva verket är hån av andra människor. SVT har haft en humorserie vid namn Humor godkänd av staten. De som anklagar människor som har empati och eftertänksamhet för att vara politiskt korrekta tycker förmodligen att det är humor i sig. Att humor inte får finnas i Sverige om den inte godkänts av staten. Jag tycker tvärtom att staten misslyckats kapitalt på sistone.

Manuset till Guldbaggegalan och Melodifestivalen har innehållit tydliga och onödiga skämt på andras bekostnad. Sissela Kyle bad förvisso om ursäkt för skämtet som kunde uppfattas som rasism, men Anders Jansson och Nour el Refai följde upp hånet mot flöjtister med att håna ännu fler musiker i nästa program. Det är ledsamt att humor så ofta görs på andras bekostnad och genom att fördomar stärkts. Och ledsamt att varken manusförfattare eller (vanligen proffsiga) programledare ägnar sig åt eftertanke och empati när de gör program som borde vara för hela folket.