Kategoriarkiv: Adoption

Bokjämförelser och föräldralösa barn

Jag ser på statistiken för min lilla bokförsäljning att Adlibris är den internetbokhandel som har sålt flest exemplar av min roman Väntrum. Annars är det en fysisk bokhandel på en infertilitetsklinikort som har köpt flest böcker hittills. Det gläder mig. Många av mina läsare finns bland barnalängtarna som liksom Bea (som till en början) knappt har huvudet över vattenytan. Men jag har också läsare som själva aldrig varit i närheten av barnlöshet som har tyckt mycket om boken. Det funkar faktiskt så. Jag gissar t ex att inte alla som läser blodiga deckare har egen erfarenhet av det som de läser om.

Till dig som vill köpa Väntrum, till dig själv eller kanske till någon i julklapp, skulle jag föreslå Bokextra (för mig okänd bokhandel) eller Bokus, som ligger lägst i pris. Drygt trettio kronor mer lägger konkurrenterna på, och de pengarna tillfaller verkligen inte författaren. Köp hellre en billigare bok och använd mellanskillnaden till något bra. Kanske som del i en insats för föräldralösa barn.

En stöddig parentes utan som helst betydelse för bokförsäljningen: Jag ser också att min bok har betydligt fler tummar på Facebook än supersköna och superkända Underbara Claras bok som gavs ut ett par månader tidigare.

Bokhandlarna berättar vilka böcker de tycker passar ihop med Väntrum. Jag har inte läst Katerina Janouchs bok Hittebarnet, men jag misstänker att de inte har mycket med varandra att göra. Jag har läst väldigt lite av Katerina J. Det bästa jag läst var artikeln hon gjorde med mig om att längta efter andra barnet, till magasinet Mamas andra nummer. Där fångade hon känslan på ett imponerande sätt. Men när jag hörde henne berätta om just den här boken, Hittebarnet, på Bokmässan 2010, blev jag så oerhört besviken. Det handlade om henne och om rollfiguren, och om hur otroligt udda det är med hittebarn. Temat för den bokmässan var Afrika… På alla andra seminarier jag besökte hade man vävt in temat. För Katerina Janouch skulle det ha varit väldigt lätt att koppla berättelsen om hittebarnet till temat om en kontinent där så många barn tvingas lämnas bort. Om hon hade ansträngt sig.

I Kenya överges många barn efter födelsen av orsaker som vi inte kan föreställa oss. Jag hade svårt att förstå vår sons okända biologiska mor ända tills jag använde min gåva och skrev om henne. Skapade en fiktiv mor som jag satte i en svår men tänkbar sits. Det hjälpte mig oerhört och gav mig kärlek till den kvinna vi inte känner till, men har att tacka för att vår familj ser ut som den gör.

Den berättelsen finns ännu inte utgiven, men finns med i en novellsamling som jag fick klar strax innan jag blev sjuk. Den väntar här i datorn, på bättre tider. Liksom många föräldralösa barn väntar på bättre tider. Den här filmen är producerad av en kvinna som kramade vår pojke två år innan i själva kunde göra det. För barnhemsorganisationen som gav honom och oss nytt liv.
New Life Home Trust.

 

Datumminnen

November. Denna utmobbade månad är inte grå hos oss. Den skimrar av årsdagar.

Den här dagen är en av alla de datum som lyser starkt i minnet. Den sjätte november för fyra år sedan stängde vi våra åtta resväskor och begav oss till tåget.

20121106-102517.jpg
Bilderna är från packningen inför senaste Kenyaresan, 2011. Och storväskan som rymmer en lång tolvåring inköpt på secondhandmarknad i Nairobi 2009.

Kramar, vinkningar och lokatidningafotograf. Nu skulle vi iväg på vår stora resa. Den som skulle vara mellan fyra och max sex månader. Trodde vi. Åtta blev det innan vi kom hem. Fyra i familjen.

Tre var vi som reste. Tre hade vi varit i nästan tio år. På Arlanda mötte en stor skara vänner upp den kvällen och firade av oss med middag i avgångshallen. Vi var på väg. Till lillebror.

Före oss hade ett paket rest ner. Ett litet pussel och ett bläddervänligt album.

20121106-103546.jpg

Albumet innehöll bilder på oss tre. På varenda en hade vi samma kläder på oss. De kläder vi skulle ha när vi mötte vår lille 2,5-åring. Så att han säkert skulle känna igen oss. Det var adoptionsorganisationens fina idé. Och den fick oss att bära just dessa kläder i handbagaget.

20121106-103627.jpg

Idag har jag just den tunikan på mig. Den som väckte en haiku redan igår.

tröjan kramar om
och påminner om dagen
då kärlek blev till

En av bilderna på oss tre hade jag satt fast på utsidan av paketet. Den fick vi se när vi kom till Nairobi. Det fotot satt fastklistrat ovanför vår pojkes säng på barnhemmet.

Uppenbarelse

Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

20121002-123248.jpg

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

20121002-124300.jpg

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.

Trasiga och smärtfyllda människoliv

Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.

Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.

Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan ”What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.

Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.

Tre pojkar på samma barnhem. Nu i med varsin familj.

När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att ”jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.

Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. ”Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, ”…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”

Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.

 

Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:

2. All the lies and secrets

11. I am my birth mom’s dirty little secret.

12. Shame, grief, and health problems.

14. Because it is me against the world. The pain never goes away.

16. It’s traumatic.

17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.

19. Because I don’t trust people or allow them to love me.

26. You don’t always bond with your adoptive family.

34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.

38. It deprives me of my full identity.

40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.

42. I hate adoption because it is bittersweet.

45.  I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.

Som maskrosfrön för vinden

I väntan på familjen en titt i högen med feberfilmer som en god vän lånat mig. Det blev Som maskrosfrön för vinden. En film som berörde så djupt att det gör ont i kroppen. I en scen handlade det just om önskeblomman som vår lille sexåring berättade för mig om i början av sommaren.

Filmen handlar just om en adopterad pojke i samma ålder som vår. Om vad det är som gör en till förälder. Om hur det skulle vara om ens barn riskerar ryckas bort. Smärtsamt och berörande viktigt.

Filmen bygger på en bok av Karen Kingsbury. När jag läst ut en annan bok vill jag läsa den. Den andra boken är just min egen andra bok. Jag skrev ut alla manusbladen idag för att – efter alla dessa böcker av andra – läsa igenom och korrigera mig själv. En dag, någonstans ska den boken också bli tryckt. Den fristående fortsättningen på Väntrum.

En resa av vikt

Vi är på väg hem efter en lång och viktig dagsresa. Trots att jag ännu är kvar i febertoppen så gav vi oss iväg. Viljan fick segra över hälsan, som vunnit alltför många slag ändå. Bilsätet bakåtlutat, barnen i baksätet, maken vid ratten och medicin i kroppen.

Det slog mig att vi inte har varit på någon Stockholmssemester sen vi blev fyra i familjen. Nu fick vi en hel timme 😉

20120828-204607.jpg

Vi parkerade oss vid en fin kaj i febervänligt väder. På Kungsholmen tror jag att vi var. Människor krånglade med båtar, promenerade med hundar eller barn och joggade hurtigt.

20120828-190528.jpg

Vi åt glass. Och jag föreställde mig hur mycket jag skulle springa om jag hade varit frisk. Jag som aldrig springer annars. Men gärna promenerar raskt. Idag gick det dock i snigeltakt den korta biten från glassbänken till målet för dagen. Kenyaträff på Adoptionscentrums kansli. Sverige har i veckan besök av en kenyansk delegation med jurister, domare och andra personer som arbetar med den juridiska adoptionsprocessen i Kenya. En stor glädje var det att återse vår advokat, sedermera vän som tog oss genom adoptionsprocessen 2009. Senast vi möttes var på vår semester i Kenya 2011. Vi fick också möta många andra familjer som adopterat från Kenya, kända och okända.

Det var ett viktigt möte. Det är stort att domstolens representanter kommer hit och får se att det går bra för de kenyanska barn som får familj i Sverige. Så bara att vara där kändes viktigt. Förhoppningsvis kommer det att göra gott för framtida domstolsprocesser, när ledande personer fått se den här sidan av adoption. Hela familjer och välmående barn.

20120828-191951.jpg

Den här bilden på vår tokiga katt med kenyanska bordsflaggan har jag på Facebook. Jag skrev till vår advokatvän att det nog var tur att adoptionskommittén i Kenya inte fått se katten skända flaggan. Hon tyckte snarare att kissen kramade flaggan, och berättade idag om den bilden för en av ledamöterna i adoptionskommittén 😀

Personligheter

En dokumentär på Kunskapskanalen gjorde mig så berörd häromkvällen. Bortadopterad och saknad.

UR Play – Bortadopterad och saknadAtt adoptera betraktas oftast med positiva känslor, medan den som lämnar bort sitt barn ses på med mindre acceptans. Vi träffar Marie Helene och Isabelle som berättar om sina oplanerade graviditeter och hur de båda två har kämpat med beslutet att adoptera bort sina barn. Programmet finns tillgängligt t.o.m.

Embedly Powered

via Urplay

 

 

De tankar som stannade kvar var de som handlade om personlighet. En av kvinnorna berättade om hur många likheter i personliga drag som hon och hennes dotter kunde se i varandra när de möttes sexton år efter förlossningen. Kanske är det så att man ser för att man så gärna vill, men vissa band verkade nästan övernaturliga. Likheterna, och faktumet att barnen i båda exemplen hade börjat leta sina biologiska mammor i samma veva som mödrarna givit sig tillkänna via adoptionsorganisationen.

Jag tänker förstås på vår yngste personlighet, och sörjer att vi inte vet mer om hans bakgrund. Det måste ha varit en fantastisk person som barn fram honom till livet. Fantastisk men just då chanslös. Jag är henne evigt tacksam.

Glada pulkaåkare (och ännu frisk mamma) i februari 2012

Det här med personligheter är intressant. Ibland blir vi tokiga på människor som inte kan bete sig, och föreställer oss att vi själva sitter inne med måttstocken för hur man bör vara. Men måtttocken är så ofta individuell, med personliga måttenheter. Därför är det så intressant att göra personlighetstester. Det väcker förståelsen för att vi är olika och därför har olika mått och referensramar.

För tio år sedan gjorde jag ett personlighetstest enligt Myers-Briggs. Genom att svara på en mängd frågor hamnar man sedan inom en av de sexton personlighetstyperna. Visst finns det många fler personligheter än så, och individerna hamnar på olika platser på skalorna. Inga värderingar om att något är bättre än det andra, bara att vi är olika och har olika preferenser. Jag tyckte det var nästan skrämmande att läsa resultatet, mina styrkor och utvecklingsbehov stämde otroligt bra. Det intressanta, om än ledsamma, är att jag gjorde det där testet bara några dagar innan jag kraschade i min utmattningsdepression. Den svåraste och mest introverta tiden i min personlighetsresa. ÄNDÅ så stämmer resultatet fortfarande. Tio år senare. Och visar att jag är extrovert fastän jag just då ville gömma mig för världen. ENFJ heter min profil. (Jag får dubbelkolla det med min käre make varje gång eftersom jag inte minns de där detaljerna) Det kostar pengar att göra ett sånt test, men på nätet finns mindre omfattande gratisversioner. I ett sånt fick jag en bokstav ”fel”, annars stämde det. Det finns till och med böner som på ett humoristiskt sätt beskriver personlighetstyperna 😉

Återrapport

Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.

Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.

20120812-122751.jpg

Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.

20120812-124602.jpg

Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!

Rasism som kryper nära

Oro över rasism finns nog på ett eller annat sätt hos alla oss som adopterar. Vi förbereder oss på att våra barn någon gång ska uppleva utanförskap och hoppas kunna rusta dem med självkänsla och trygghet som hjälper dem att hantera det. Den där diffusa rasismen ser jag skymten av ibland, och har egen erfarenhet av att det finns vanliga människor som väljer bort kontakt med familjer med mörkhyade barn. Men aldrig har jag kunnat föreställa mig att adoptivfamiljer skulle kunna få hem rasistiska hatbrev. Katrineholmskuriren berättar om rasism som kommer nära, ända in i det egna hemmet.

20120725-095529.jpg
Vår Emil gömmer sig i tehuvan. Katthult?

Jag beundrar föräldrarna i Vingåker som vågade vara öppna med den här händelsen. Om vi blir skrämda och gömmer oss och våra barn så har rasisterna vunnit. Nu hoppas jag att Vingåkerborna visar att det är en annan människosyn som ska få råda.

Adoptera från Kenya

En del av läsarna som hittar den här bloggen gör det efter att ha googlat på orden ”adoptera från Kenya”. Det är tre år sedan vi kom hem efter vår adoptionsresa med många resväskor och två barn. Åtta månader tidigare hade vi rest dit med ett barn, storasyster som strax innan hon fyllde tio fick sin 2,5-årige bror.

20120723-135203.jpg

Just här bodde vi under de flesta av månaderna, i närheten av Riara road i Nairobi. Det var ett fantastiskt äventyr som har haft stor betydelse för vår familj. En plattform, en tid då vi växte ihop som familj och fick gemensamma erfarenheter av lillebrors första land.

20120723-135742.jpg
Första mötet mellan lillebror och storasyster.

Vi hörde till pilotfamiljerna och hade skrivit på papper om att vi var medvetna om att processen inte gick att förutse helt. Och ändå var det oerhört jobbigt när det visade sig vara just så. Domstolstiderna ändrades med kort varsel, och på nån minut kunde beslut fattas som avgjorde om vi skulle få åka hem i juni eller oktober. Ovissheten mot slutet av processen var enormt slitande, och tanken på alla de barn som finns kvar på barnhemmen nästan outhärdlig. Om det skulle vara smidigare, och mer förutsägbart, i domstolsprocessen skulle så många fler barn hinna få familj, och de nyblivna familjer som finns på plats skulle må betydligt bättre.

När krånglet började för vår del blev hemlängtan allt större. Kanske just för att det var omöjligt att veta när vi skulle vara hemma igen. Så när vi, tack vare en otrolig advokat och lite tur, kom hem mitt i den svenska sommaren tog det lång tid innan vi (föräldrar) började längta tillbaka till Kenya.

20120723-141031.jpg
Återbesök 2,5 år senare

Men när längtan kom var den stark, och då var vi radikala och valde en resa framför en husrenovering. Det var härligt att vara tillbaka, som att komma hem, och vi talade mycket om vilken skillnad det var att komma som turist. Utan att behöva oroa oss för domstolstider.

För den delen var inte rolig. Pressen, ovissheten, oberäkneligheten. Därför gör det mig så ledsen att det inte är bättre nu, tre år senare. Fortfarande kan en plötslig idé eller någons slarv göra att familjer får sina ärenden fördröjda många månader. Det sliter hårt på många, och jag tror att familjerna skulle behöva mycket mer stöd från de svenska adoptionsorganisationerna under sin omtumlande tid långt hemifrån. Jag har försökt lyfta den här frågan via min egen adoptionsorganisation och adoptionsmyndigheten MIA. Det känns ganska tröstlöst, och det är ledsamt att man tror att man gör nog när verkligheten säger något annat. För jag har, i förtroende, fått många exempel på att familjer mått riktigt dåligt under processen men inte tyckt att de kunnat vända sig någonstans för att få hjälp. Inte ens efteråt har man vågat, eller velat, berätta.

För de flesta går det bra, men jag vill att adoption från Kenya – detta fantastiska land – ska vara att rekommendera inte bara för orubbliga teflonmänniskor som klarar vad som helst. Utan för helt vanliga, ibland starka, ibland sköra människor.
Som jag.