Vi är på väg hem efter en lång och viktig dagsresa. Trots att jag ännu är kvar i febertoppen så gav vi oss iväg. Viljan fick segra över hälsan, som vunnit alltför många slag ändå. Bilsätet bakåtlutat, barnen i baksätet, maken vid ratten och medicin i kroppen.

Det slog mig att vi inte har varit på någon Stockholmssemester sen vi blev fyra i familjen. Nu fick vi en hel timme 😉

Vi parkerade oss vid en fin kaj i febervänligt väder. På Kungsholmen tror jag att vi var. Människor krånglade med båtar, promenerade med hundar eller barn och joggade hurtigt.

Vi åt glass. Och jag föreställde mig hur mycket jag skulle springa om jag hade varit frisk. Jag som aldrig springer annars. Men gärna promenerar raskt. Idag gick det dock i snigeltakt den korta biten från glassbänken till målet för dagen. Kenyaträff på Adoptionscentrums kansli. Sverige har i veckan besök av en kenyansk delegation med jurister, domare och andra personer som arbetar med den juridiska adoptionsprocessen i Kenya. En stor glädje var det att återse vår advokat, sedermera vän som tog oss genom adoptionsprocessen 2009. Senast vi möttes var på vår semester i Kenya 2011. Vi fick också möta många andra familjer som adopterat från Kenya, kända och okända.

Det var ett viktigt möte. Det är stort att domstolens representanter kommer hit och får se att det går bra för de kenyanska barn som får familj i Sverige. Så bara att vara där kändes viktigt. Förhoppningsvis kommer det att göra gott för framtida domstolsprocesser, när ledande personer fått se den här sidan av adoption. Hela familjer och välmående barn.

Den här bilden på vår tokiga katt med kenyanska bordsflaggan har jag på Facebook. Jag skrev till vår advokatvän att det nog var tur att adoptionskommittén i Kenya inte fått se katten skända flaggan. Hon tyckte snarare att kissen kramade flaggan, och berättade idag om den bilden för en av ledamöterna i adoptionskommittén 😀

En dokumentär på Kunskapskanalen gjorde mig så berörd häromkvällen. Bortadopterad och saknad.

UR Play – Bortadopterad och saknadAtt adoptera betraktas oftast med positiva känslor, medan den som lämnar bort sitt barn ses på med mindre acceptans. Vi träffar Marie Helene och Isabelle som berättar om sina oplanerade graviditeter och hur de båda två har kämpat med beslutet att adoptera bort sina barn. Programmet finns tillgängligt t.o.m.

via Urplay

De tankar som stannade kvar var de som handlade om personlighet. En av kvinnorna berättade om hur många likheter i personliga drag som hon och hennes dotter kunde se i varandra när de möttes sexton år efter förlossningen. Kanske är det så att man ser för att man så gärna vill, men vissa band verkade nästan övernaturliga. Likheterna, och faktumet att barnen i båda exemplen hade börjat leta sina biologiska mammor i samma veva som mödrarna givit sig tillkänna via adoptionsorganisationen.

Jag tänker förstås på vår yngste personlighet, och sörjer att vi inte vet mer om hans bakgrund. Det måste ha varit en fantastisk person som barn fram honom till livet. Fantastisk men just då chanslös. Jag är henne evigt tacksam.

Det här med personligheter är intressant. Ibland blir vi tokiga på människor som inte kan bete sig, och föreställer oss att vi själva sitter inne med måttstocken för hur man bör vara. Men måtttocken är så ofta individuell, med personliga måttenheter. Därför är det så intressant att göra personlighetstester. Det väcker förståelsen för att vi är olika och därför har olika mått och referensramar.

För tio år sedan gjorde jag ett personlighetstest enligt Myers-Briggs. Genom att svara på en mängd frågor hamnar man sedan inom en av de sexton personlighetstyperna. Visst finns det många fler personligheter än så, och individerna hamnar på olika platser på skalorna. Inga värderingar om att något är bättre än det andra, bara att vi är olika och har olika preferenser. Jag tyckte det var nästan skrämmande att läsa resultatet, mina styrkor och utvecklingsbehov stämde otroligt bra. Det intressanta, om än ledsamma, är att jag gjorde det där testet bara några dagar innan jag kraschade i min utmattningsdepression. Den svåraste och mest introverta tiden i min personlighetsresa. ÄNDÅ så stämmer resultatet fortfarande. Tio år senare. Och visar att jag är extrovert fastän jag just då ville gömma mig för världen. ENFJ heter min profil. (Jag får dubbelkolla det med min käre make varje gång eftersom jag inte minns de där detaljerna) Det kostar pengar att göra ett sånt test, men på nätet finns mindre omfattande gratisversioner. I ett sånt fick jag en bokstav ”fel”, annars stämde det. Det finns till och med böner som på ett humoristiskt sätt beskriver personlighetstyperna 😉

Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.

Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.

Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.

Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!

Oro över rasism finns nog på ett eller annat sätt hos alla oss som adopterar. Vi förbereder oss på att våra barn någon gång ska uppleva utanförskap och hoppas kunna rusta dem med självkänsla och trygghet som hjälper dem att hantera det. Den där diffusa rasismen ser jag skymten av ibland, och har egen erfarenhet av att det finns vanliga människor som väljer bort kontakt med familjer med mörkhyade barn. Men aldrig har jag kunnat föreställa mig att adoptivfamiljer skulle kunna få hem rasistiska hatbrev. Katrineholmskuriren berättar om rasism som kommer nära, ända in i det egna hemmet.

Vår Emil gömmer sig i tehuvan. Katthult?

Jag beundrar föräldrarna i Vingåker som vågade vara öppna med den här händelsen. Om vi blir skrämda och gömmer oss och våra barn så har rasisterna vunnit. Nu hoppas jag att Vingåkerborna visar att det är en annan människosyn som ska få råda.