Alldeles nyss hade jag kramkalas med båda barnen. En som gärna blir buren och gosad med, en som är nästan lika lång som jag och kramas på jämnhöjd. Pappan är på resa med kören och barnen fick sova i dubbelsängen hela natten. Dottern blev ombedd att göra det, eftersom det kändes bättre att hon låg bredvid lillebror när jag skjutsade mannen till bussen vid midnatt. En tiominutersresa, men ändå lite oroligt. Jag tror vi som är sunda föräldrar, dvs de allra flesta av oss, har inbyggda termometrar för vad som är OK och tryggt att göra i förhållande till barnen. Ibland behöver de nog kalibreras, men de finns där. Problemet är om jag får för mig att min termometer är nån slags sanning och det enda sättet att vara förälder. Visst finns det en del svartvita regler för vad man bör eller inte bör göra mot och med sina barn, men det allra mesta hör till en gråskala där det inte finns ett enda rätt eller fel.

Jag tänkte på det idag när jag läste Carolas blogg, som jag fortfarande tittar in till ibland. Allt Carola gör med sitt barn granskas av anknytningspolisen som har väldigt tydliga svartvita regelböcker. Jag tycker aldrig om när människor sätter sig till doms över andra, även om jag själv försöker agera om jag ser någon kränka sitt barn. Det händer inte så sällan att människor pratar illa om sina barn. I verkligheten och på nätet. På ett sätt som inte handlar om att tala ut hos en vän, utan mer verkar vara ett desperat sätt att försöka nå förändring. Men det blir inte bra för nån om det görs i offentlighet. Ibland har jag vågat höra av mig till den som jag (med min termometer) upplever hängt ut sitt barn och förklarat hur jag tror att barnet upplever det. Ibland vågar jag, men inte alltid. Och när jag vågar tänker jag igenom mina ord massor av gånger för att de ska ha chans landa som den omsorg de faktiskt är. Men säkert upplevs de ändå som ett slags dömande.

Det är många som sätter sig som domare över just Carola och försöker tala henne till rätta genom kommentarer på bloggen eller artiklar i Aftonbladet. Självklart kan man ha olika övertygelser, men det jag blir så störd av är när man som utomstående, utan ens en glimt av hela bilden, har så bestämda åsikter om hur andra absolut borde göra. Jag skulle aldrig lyssna på såna påhopp. Ens om de innehöll något som jag behövde höra. På dagens blogginlägg av Carola kommer det att bli många upprörda synpunkter om att någon annan har fått lägga Zoe och om att flickan sover i egen säng. Det gjorde vår pojke också från början. När vi försökte hjälpa honom att komma till ro i vår säng blev sömnlösheten ett faktum. Han låg spänd och tittade i taket. Det tog tid att vänja sig vid att sova intill någon annan. Inte konstigt. Men det gick över. Nu är han ett trångt och varmt men mycket kärt plåster på oss i sängen större delen av natten.

De första dagarna vi träffade vår lille var vi tvungna att lämna honom på barnhemmet om kvällen. Det var tungt….. Första kvällen la han sig ner och stoppade fingret i munnen så här, men redan efter ett par dagar grät han och ville följa med oss. Smärtfyllda avsked. Men sedan den 17 november 2008 har vi varit tillsammans. För alltid.

Vi gör inte alltid rätt som föräldrar, varken mot dotter eller son, och om någon i värme och kärlek säger något om det vill jag lyssna. Men jag skulle verkligen inte vilja höra uppfostrande och dömande åsikter om det från höger och vänster. Lika lite önskar jag att Zoes och Amadeus mamma skulle behöva få det.

Det var nog många som hajade till när komikern Marika Carlsson kom med sin föreställning ”En negers uppväxt”. Jag gjorde det. Jag vill aldrig i något sammanhang använda n-ordet. Gamla läsare minns kanske att jag  har skrivit om det tidigare. Och jag vill slippa höra det ordet. Det är inte alltid jag slipper. Ibland använder andra n-ordet liksom på skoj. Jag skrattar aldrig, utan blir sårad när människor väljer ord som ljuder provokation och kränkning, i nåt slags försök att skapa kontakt. Det sårar oavsett om det gäller n-ordet eller annat.

Från att ha blivit besvärad av Marika Carlssons titel på föreställningen kring hennes liv som adopterad till Sverige, så förstår jag nu tanken med titeln. Och skulle mycket gärna se ”En negers uppväxt”. Här berättar hon om den en bit in i Robins:

Del 3 av 8 – Robins | SVT PlayDenna video finns tillgänglig t.o.m. ons 6 juni. Gäster Anne Lundberg och Marika Carlsson.

via Svtplay

Tyvärr så tror jag det är långt borta att Marikas budskap i titeln ska nå fram till dem som verkligen behöver förstå det. Men kanske nån som inte orkar se Robins orkar läsa ett citat:

”Jag har fått frågan ”Hur tänkte du när du satte titeln på föreställningen?”
I hela mitt liv har jag blivit kallad för ”N-ordet” (som är den korrekta terminologin i dag) och jag blir det än i dag. Liksom som så många andra har jag känt mig kränkt och ledsen över det ordet, men nu gör jag upp med det och dem som behandlat mig illa. Som ståuppkomiker tänjer man på gränserna. Jag kan förstå att man kan misstolka det hela och tro att jag uppmuntrar folk att använda N-ordet, men så är inte fallet.
Det jag tycker är synd är att vi debatterar vad man får och inte får säga i stället för att debattera attityderna och hur vi förhåller oss till varandra. Rasismen har förändrats från 70-talet Sverige till i dag, den är slugare, fulare och elakare. Vi säger romer i dag, men blir romerna bättre behandlade än då de kallades för zigenare?”

Marika Carlsson

De här orden (och mina dagar i sjuksoffan) får mig att fundera på hur det ser ut idag. Vad gör vi egentligen för att komma till rätta med rasismen? I samband med förra valet blev det lite fart. Till exempel genom Typiskt svenskt och Filip och Fredriks underbara idé om hur Sverigedemokraterna skulle besegras. Men vad händer just nu? Kanske inte lika mycket, men Marikas framgångar och föreställning ger hopp.

På Marika Carlssons blogg hittar jag ett (lite svårläst) brev hon fått. Hon är inte ensam om att ha upplevt rasism som adopterad. Det är sorgligt att läsa. Inte heller är Marika ensam om att ha upplevt sig fullständigt älskad och sina föräldrars eget barn. Det är gott att läsa.

Om du vill hitta länkar om det förfärliga med n-ordet så kan du läsa mitt gamla blogginlägg. Gilla gärna på knappen nedan om du gillar funderingarna och ogillar rasism i alla former.