Nu var det länge sen jag frågade fastän jag ofta undrar: vem är du?
Du som kommenterar regelbundet känner jag förstås till och gläds över, för jag älskar kommentarer! Det ger bloggandet en ton av dialog och mig en känsla av att någon lyssnar när jag ligger här i min soffa och pratar på. För jag ser dig inte nämligen. Särskilt inte om någon håller för mina ögon.

Jag ser inte vem som läser, men i statistiken ser jag avtryck av läsarna. Vilka sökord och hemsidor som leder er hit, och i vilka länder ni finns. Nedre halvan av listan består bara av ett klick per land, men den övre är intressant.

Så nu hoppas jag på att få veta:
Vem är du?
Är du här ofta?
Hur hittade du hit?
Är det något särskilt du vill läsa om?

Svara gärna genom att kommentera här eller genom att mejla mig, t ex via kontaktformuläret nedanför webbshopen.
Tack för det, och för att du läser här!

Ibland berättar någon att det är svårt att kommentera, att kommentaren inte fastnar. Om det är så vill jag gärna veta det för att försöka lista ut vad som krånglar. Skriv gärna en hälsning via kontaktsidan i så fall.

Gott nytt år?
Nej, det där nya bättre året har jag ännu inte sett till. Det som var gott 2012 är lika gott nu, barnalyckan, kärleken, relationerna, livspremissena. Men jag mår sämre. Det är högfebriga dagar. Såna där när tempen aldrig går ner utan håller sig konstant och får kroppen att kännas så sliten att den skulle rasa ihop om jag står upp för länge. Jag tänker på alla gott nytt år-hälsningar och hur vanligt det är att människor uttrycker sig i stil med att ”det kan bara bara bli bättre” eller ”det kommer att bli bra”. Jag förstår att det är önskningar, men jag ogillar när saker sägs så bensäkert. Som om andra vet sånt som jag och läkarna inte vet.

När hopplösheten är stor är jag så mycket känsligare för andras ord. Eller tystnad. Och så mycket mer berörd av praktisk omtanke. Som när energiknippet till sexåring häromdan fick en lekdag hos en barnrik och omsorgsfull grannfamilj. Eller när jag fick älsklingste både från maken och en annan vän. Praktisk omtanke.

En sjuk årskrönika, som kanske inte så många orkar sig igenom, men för mig var det viktigt att skriva den.
Jag fick syn på det uppenbara att jag inte är ute och cyklar när jag inte kan släppa tanken om att diagnosen som funderades ut i maj är rätt.
Jag fick syn på lärdomar som detta år har givit.
Jag fick syn på det sorgliga att många av alla dem som vi umgicks med i början av året har varit osynliga under det senaste halvåret. Det är min sorg just nu. Att så många av dem som jag har kontakt med när jag är frisk, inte är synliga nu, vilket får mig att sörja de där orden som kan lysa upp den mörkaste natt: ”Jag tänker på dig”. Ett friskt halvår skulle jag inte ha reflekterat över det, eller helt enkelt tagit kontakt som jag så ofta gör.
Jag fick syn på att sjukdomstiden givit mig nya vänner, som delar samma slags ledsamma erfarenheter som jag. Och att det i såna möten kan skapas nya band.

Ett år har gått, det har blivit något helt annat än jag kunde föreställa mig. Och det är ohyggligt svårt att tänka på 2013 med hopp. Det är min bön, att hoppet ska orka sig fram fastän ovissheten härjar.

JANUARI
Mängder av vänbesök, jobb, musik, familjeliv
Guldminne: familjedygnet på hotell när dottern fyllde 13. Vi drömde, myste och gjorde planer för sommaren och livet.

FEBRUARI
Jobb, flera vänbesök, ideella uppdrag och lite till jobb.
Guldminne: Tjejhelg respektive grabbhelg för föräldrar och barn i två stugor under årets kallaste dygn.

MARS
Jobbframgång. SJUK: feberdebut, dotterns Londondebut, feberledig, febrig på jobbet, bokning av drömresa, gudstjänstledning, vänbesök
Guldminne: En lyckad LEAN-dag på jobbet som planerats länge, besöktes av flera hundra och uppskattades mycket.

APRIL
SJUK: oavbruten feber, sjukskrivning, påsksjuk, tre inställda resor, valborgsjuk
Guldminne: Besök i sjukstugan de dagar familjen var bortrest och de nattliga tårarna var många.

MAJ
SJUK: remiss till infektionsklinik, inställd resa, utredning, skräck, diagnoshopp, många kryapåhälsningar, sonens dansuppvisning och dotterns sångframträdande som gav mer feber men mycket lycka
Guldminne: citat ur mina dikter publicerades på den norska hemsidan och ordbanken Siterte sitater

JUNI
SJUK: googlingsdoktorand med läkardebatter och diagnosteori, försöksmedicinering med tuffa läkemedel, skolavslutning med dotters skönsång, avbokad drömsemester, flytt till lånelägenhet under köksrenovering
Guldminne: midsommarafton då orken tydligt steg så att jag orkade fira/soffvila med familj och kära grannar.

JULI
SJUK: lite piggare och lite lägre temp, åtta piller om dagen, sjukhusbesök, hopp, galet spontant beslut om att våga hoppet och flyga till Spanien för semester med vänner.
Guldminne: att sonens sexårsdag kunde firas med poolparty som planerat, och att mamman orkade vara med någon timme i skuggan. Och till och med badade!

AUGUSTI
SJUK: fortsatt medicinering, sämre efter resorna, sen piggare och några tillfällen då febern släppte greppet en kort stund, läkaren avskrev diagnosen, avslutad medicinering och därefter högre feber igen, testjobb som fick avbrytas, färdigbyggt kök och hemflytt vid makens födelsedag.
Guldminne: den himmelska känslan av att huvudet blev lätt och kroppen blev stark, koll på termometern som visade normala 36,4. Ungefär en timme…

SEPTEMBER
SJUK: lika sjuk som före behandling, patient som tror att diagnosen ändå var rätt, läkare som slutar utreda, avskriven från infektionsklinik
Guldminne: höstfärger och födelsedagsuppvaktning

OKTOBER
SJUK: bråk med vården, arg och tårfylld kamp som gav remiss till nytt sjukhus, tårar, Torka aldrig tårar, färre kryapåhälsningar, snö och Världens barn.
Guldminne: att min roman Väntrum, med många vänners generösa hjälp, kunde ges ut i den nuytgåva som var nästan klar när febern trängde sig på

NOVEMBER
SJUK: fortsatt lika sjuk, släktträff, sjukhusvecka på annan ort med smärta, hopp, tårar, vänskap, förtvivlan, längtan, Ljust & fräscht.
Guldminne: när kära vännen sjöng Sarah DF:s ”Var inte rädd…” ända in i sjukhuset så att jag klarade en skräckfylld undersökning. Och när en god vän, som en gudagåva, blev chauffören till hemresan.

DECEMBER
SJUK: väntan på provsvar, adventsmys, sorg över frånvarande vänner, tacksamhet över nya vänner och närvarande familj och gamla vänner, timmar av brist på tillförsikt, ögonblick av hopp.
Guldminne: besök av chef och samtal från doktor, som gav hopp trots att ovissheten är överväldigande.

Fantastisk decembergåva som doftar omtanke

Fortfarande vet jag inte om jag vill vara kvar på Facebook, trots att jag nu är aktiv där igen. Det är så mycket jag har svårt för där. En sak är den kategoriska mentaliteten. Enligt en synonymordbok betyder kategorisk ungefär detsamma som bestämd, ovillkorlig, absolut, obetingad och tvärsäker. Det tvärsäkra och absoluta sprids i ett nafs och eftertanke saknas ofta. Ett exempel kom Jonas Gardell med idag i ett citat som jag inte vet varifrån det kommer,

Jag brukar gilla så mycket av det Jonas gör, men just det kategoriskt negativa har jag mycket svårt för. Det som hela Facebook svämmar över, och människor verkar älska att gilla och dela. Nu har närmare tusen personer delat denna lilla fras, som jag inte tycker om. ”Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt, och de som inte kan ge mig det har inget i mitt liv att göra!” Vad innebär det i förlängningen? Om någon bemöter mig med vad jag uppfattar som respektlöshet eller brist på kärlek, då ska jag utesluta den personen ur mitt liv? Varje dag, varje stund av kommunikation uppfattar vi verkligheten och varandra med våra egna, subjektiva, glasögon. Allt är inte så som jag ser det. Det finns mycket sällan en svartvit sanning om vem som kvalar in till att ingå i mitt liv.

Tusen delningar 😮
Jag som är så lycklig över att en av mina dikter delats en handfull gånger…. Men så är den långtifrån så svartvit. Om än skriven på en svartvit bild.

Den som har lätt att vakna och svårt att somna om på morgonen borde inte bo med en katt… Vissa morgnar vill kissen ut tidigare än jag vill vakna. Då lägger hon sig under min säng och klöser i madrassen. Och så ligger jag och tjurar och leker natt så att hon inte ska tro att beteendet lönar sig. Funkar väl så där 😉

Men andra tider av dygnet är hon toksöt, så det jämnar ut sig. Hon älskar att leka i snön. Jagar snöklumpar, lurar på pulkåkare, gräver egna små grottor och busar i den som barnen och fadern har byggt. Och njuter av golvvärmen i hallen sen.

Mjukt och skönt att ligga på en stjärtlapp i plast?

Jag har mått sämre de senaste dagarna. Kunde förstås inte hålla mig från att julpyssla lite, städa lite och att långsamt skotta underbart lätt snö. Sånt straffar sig, och igår låg jag duktigt i soffan när familjen byggde ut snökojan och njöt av snömängderna som ger roligheter alldeles utanför ytterdörren.

Men det går inte att ligga i soffan hela tiden. En experimentlunch blev det också. Spagetti med julkryddad julskinkeröra. Jag minns inte att familjen gjorde vågen, men jag tyckte det blev mycket gott. Och mycket tillfredsställande att bli av med halva julskinkan redan.

Så här, ungefär, gör man
Julkryddad julskinkeröra

– Fräs en skivad rödlök med några hekto tärnad eller strimlad julskinka.
– Krydda med 1,5 msk julsenap och 3 msk chilisås och låt fräsa en stund.
– Strö över ströbröd och rör om. Späd med 0,5-1 dl glögg och lika mycket vatten.
– Rör ner rejält med crème fraîche eller grädde och smaka av med salt och peppar.
– Servera med sallad och pasta eller ris.

Idag har jag sett Körslaget Julspecial på fina paddan. Putte Nelsson är favoriten, och plötsligt kom jag på varför jag blir så varm i hjärtat när jag ser honom. Inte bara för att han verkar vara en härlig och varm person, utan för att jag ser drag av älskade sonen. Kanske är det ungefär så vår pojke kommer se ut som vuxen.

Bild från Så ska det låta, SVT.

För skojs skull gjorde jag några lookalikebilder där det syns hur lika de är i ansiktsdrag, frisyrer och leenden. Tyvärr gick de bilderna inte genom sexåringscensuren (det var knappt händerna i förra inlägget gjorde det, så snart får jag nog börja med såna där modellpose:ade bloggbilder på mig själv istället 😉 ), men på den här gamla bilden från en mer censureringsfri tid kan man kanske tänka sig likheten.

Det känns inte som nåt som helst problem för mig som förälder att bara ett av våra barn liknar oss till utseendet. Men det är en glädje att kunna föreställa sig hur det älskade barnet kanske kan se ut som vuxen. Oavsett så kommer han vara den vackraste unge mannen i världen, precis som jag ibland häpnar över dotterns skönhet. Hur kunde vi få dessa fantastiska juveler?

Nu inviger jag julklappsbiljarden, som i mitt fall är en helt oväntad klapp från maken. En iPad! Var det nån som sa att man inte kunde bli lycklig av det materiella? 😉 Jo, när de mer livsviktiga önskningarna inte slår in kan de världsliga skänka en aning lycka. Det är roligare att vara sjuk i ett nytt kök med en padda, än med en skramlande trasig laptop i ett fallfärdigt kök.

Den morgonpigga delen av familjen är uppe och har ätit frukost.

Egna pepparkakor smulade i fil, annandagslyx och en succé. Själv åt jag fantastiskt vörtbröd givet som julgåva i en vacker julklappspåse med mycket smått och gott. Som gjorde gott. Tidningen Skriva hade jag önskat mig och är glad att inte ha fått. För jag konstaterar efter att ha läst en gammal tidning att det är mer deppigt än inspirerande att läsa om skrivande just nu. Det skrivande jag vill ägna mig åt. Romanförfattandet. Det där som kräver ett blyfritt huvud som orkar hålla koll på trådar åt många håll och kopplingar mellan tre romaner. Så just nu är jag ofrivilligt mer poet än författare av längre texter.

En novell har jag presterat under det här sjukdomsåret. I somras när jag var piggare en dag kom Drömlistan till. Nu bjuder jag ut den till alla som vill läsa. Och dikterna bjuds också gratis för den som hänger på Facebook. Nu gör jag det igen. Under hela advent var jag bortkopplad, men igår klev jag in igen. Osäker på hur länge jag ids stanna, men glad att ha sluppit se vita ”jagärinterasistmen-personer” förfasa sig över att deras jul blivit förstörd då de inte får se nedvärderande stereotyper i Disneyprogrammen. Det finns ganska många kvar konstaterade vår familj när vi såg paraden av 50-talsleksaker som promenerade in i säcken. Kanske ska jag sluta privatfejsbooka och börja poesitwittra istället. Vi får se vart paddan för mig. Kanske den blir en mirakeldoktor om jag pussar den?

När dagen börjar på en temp kring 38 blir det en extra febrig dag. Det betyder att den hett (!) efterlängtade julklappen uteblev. Jag är inte frisk, och fortfarande grubblar läkarna på varför prover motsäger varandra och om en tuff och inte helt riskfri behandling ska sättas in eller ej. Det är tungt. Förstås. Ändå gläds jag åt att experter nu äntligen har tagits in i funderingarna. Och så gläds jag åt det jag har. Så pass att den för febriga dagen kunde börja med en tacksamhetens dikt.

Juldagsglimma

När juldagsmorgon vaknar
är julen ännu här
och trots det som jag saknar
så märks det vad som bär:
I brödet, fått som gåva,
och koppen i min hand
i sånger som vill lova
så glimmar det ibland
liksom i fingrets ringar
och barnens skrivna ord
så anas änglavingar
och doft av frid på jord

(Cecilia Ekhem, 2012)

Ute är temperaturen lägre. Jag minns inte någon jul med så här mycket snö. Redan vid Lucia var snöhögen gigantisk på skolgården, och för första gången på de åtta år vi bott här var tomtekören snöiga av lek när de skulle sjunga in julen. Jag ska snart gå ut en liten stund till den av de sexåriga tomtarna som är min. Igår fick han besök av stortomten, som ringde på dörren och hade tänt lyktor och lämnat fotspår som ledde till ett brev i den stora snögrottan som byggdes igår medan jag vilade och värmde julaftonsglögg. Kanske jag ska krypa in där en stund och kyla ner mig.

Tack för era fina och varma julhälsningar! Vad roligt att så många vill läsa julklappsnovellen. Julen varar ännu, så välkomna ett tag till.

Några glimtar av julen i vårt hus.

Pepparkaksbagarmaken har byggt vårt hus igen. Skalenligt och med färgglad snö. Och i barnens fina julkalender gömde sig förra inläggets familjebild bakom 24:an. De är pyssliga mina kära. Själv pysslar jag mest med bokstäver: