Kanske det kunde vara något att skriva. Kokbok för sjuka och andra arbetsskygga. Just nu lägger jag extra stor vikt vid lättsam matlagning. Ibland blir det korv och makaroner. Ibland blir det älgfärsbiff.

Samma dag som ICA Kvantum gav mig en kaffemaskin sålde de älgfärs. Roligt pyntad!

Jag köpte ett paket gris och ett paket älg. Ströbröd, vatten, ägg, salt, peppar och vitlök. På tio minuter hade jag mojsat ihop det och format till biffar. Sen lite sirap (snilleblixt för dagen, för att få rätta stekfärgen), olja och färska kryddor ovanpå, och skjuts in i ugnen. På tio minuter! Utmärkt matlagning för arbetsskygga.

Så idag blev det en riktig söndagmiddag. Biffarna värmda i snabb sås av grädde och buljongtärning. Kokt potatis och smörgoda morötter, kokta i samma kastrull som den som mormor brukade koka sina morötter i.

Nu pratar vi om nåt annat. Gammal filmjölk.

Rigga upp kaffefilter i ett durkslag eller några filterhållare som står över en bunke av något slag. Häll i filmjölk. (Den behöver inte vara gammal, även om den var det här). Låt stå i rumstemperatur några timmar. Töm ut vasslen som samlas i bunken eller spara till degvätska om du planerar att baka matbröd.

Ställ hela arrangemanget i kylen och låt stå över natten eller tills filen fått färskostkonsistens. Och det är just vad det har blivit. Färskost.

Krydda t ex med
a) pressad vitlök, vitlökspeppar, salladskrydda och salt
b) örtsalt och torkad dill
c) färska finhackade kryddor, salt och peppar

Här blev det A, som vanligt. Och en stor del av färskosten slank ner i magen innan den hann in i burken. Passar utmärkt att äta på bröd, Finn Crisp, salta kex eller kanske som dip.

Nu luktar jag förmodligen vitlök lagom till filmpremiären som jag tänkte släpa mig till ikväll. Men efterfesten får vi skippa. Jag och barnen åker hem och äter upp färskosten istället.

Tacksägelsedagen. Denna dag.
I alla svenska kyrkor som följer kyrkoårets texter talas det om tacksamhet just idag. Förr yttrade sig tacksamheten i en skördefest över de gåvor som jorden och dess skapare givit. Numera har tacksägelsedagens gudstjänst ofta annan karaktär. Som dagens radiogudstjänst från Umeå studentkyrka. En gudstjänst som jag anar kan passa många – så väl den som är trött, sjuk, pressad eller allt igenom nöjd.

Tacksamhet.
Ett förhållningssätt som växer när det praktiseras, och som hjälper till att belysa livets goda. Visst finns det mycket i livet som det inte går att tacka för, men jag tror att det svåra blir lättare att bära om vi orkar rikta tacksamhetens lampa på det som vi är nöjda med och upplever som gott.

Jag skickar med några frågor till dig denna tacksägelsedag. Du behöver förstås inte ge svaren till mig, men kanske de ger dig själv något.

– Vad i ditt liv fyller dig med tacksamhet?
Om svaret kommer snabbt, tänk en stund till. På både litet och stort. Det som handlar om din person, din omgivning, ditt uppdrag, din värld.
– I vilka situationer lyser tacksamhetens lampa allra lättast och starkast? Kan du aktivt söka upp de situationerna, för att mer ofta kunna njuta tacksamhetens frukter?
– Vad hindrar dig från tacksamhet?
– Åt vilket håll riktar du din tacksamhet?

Jag skickar ett stort TACK till er som deltog i bokutlottningen till förmån för Världens Barn. Tack för din insats! Vinnaren är dragen i sällskap av vittne, och vinnarlotten föll på N. Grattis!

Den som är sjuk blir inte frisk av att byta miljö, men i bästa fall vederkvickt och mildare till sinnet. Så känns det. Fastän kroppen protesterar med högre temp och mer huvudvärk av ökad aktivitet så är det så värdefullt att få vara här. På c/o Grythyttans Gästgivaregård. Tack vare att Verum Hälsofil hade en rolig tävling på sin hemsida förra sommaren får vi fira gourmetweekend här. Jag och min make sedan tjugo år. Nu vet vi vad vi vill ägna oss åt för slags semestrar när vi blir vuxna 😉

Just nu vilar jag med denna utsikt.

Linneklänningen matchar väggen och är glad att komma till användning. Den har sällskap av en sjal köpt i Kenya (gjord i Indien) och prydd av Livets träd, ett smycke som bloggvännen Kristina skapat och givit.

Och så maten. Oj, oj maten. Gårdagens magnifika middag var färdigäten efter 22:30. Idag ska vi äta lite tidigare, och jag ska vila – som under en silverglänsande huva – så mycket det går mellan de fantastiska aktiviteter vi bjuds på. Tack Verum för mildrande och vederkvickelse.

Men mitt i denna lyx så går tankarna till dem ”som saknar vad vi äger i överflöd” som det heter i en bön. Idag är sista, och största dagen för Radiohjälpens Världens Barn-insamling 2012. Ta chansen, gör skillnad! Och delta gärna i min boktävling till förmån för Världens Barn. Till midnatt pågår tävlingen.

Med kort framförhållning såg jag för en knapp vecka sedan att det fanns biljetter kvar till Mark Levengoods föreställning Sound of Mark. I den här familjen är vi förtjusta i både Mark och Sound of Music, så föreställningen verkade ypperlig för trettonåringen som är lika förtjust i filmen som Mark var i den åldern. Men hon har inga planer på att rymma till Salzburg.

Båda föräldrarna ville gärna se föreställningen, men gode maken tyckte att det var jag som mest behövde komma ut i världen, så igår laddade jag med vila och medicin och gladdes åt att ha gott om ork att njuta. För en njutning var det. Nittio minuter med Mark Levengood är väl investerad tid.

Livsvisdom, skratt och en aning av Gud. Som en predikan där vi uppmanades att se det goda och de behövande vi har omkring oss istället för att leta långt bort. Och särdeles härligt när man kan hela Sound of Music utantill. Det här är min absoluta favoritscen.

Detta är en dag att fira! Inte för att miljoner svenskar äter bullar med smör, socker och kanel – utan för att jag firar nio år som moster!

Denne gosse föddes när barnalängtan gjorde om ondast, när andras graviditeter smärtade rent fysiskt, och ändå fyllde hans födelse mig med ogrumlad lycka. För jag blev moster. Vi hörde ihop. Vi hör ihop. Liksom jag hör ihop också med hans lika älskade lillebror.

Ett tidigt missfall gjorde så att jag och min syster inte fick barn samtidigt då för nio år sen. Den sorgen suddades ut helt och hållet när det blev tydligt att vi skulle bli föräldrar till ett barn som redan fanns.

Det är trots allt en dag som handlar om bullar i ugnen. Jag har varit en hejare på att baka vetebröd under andra halvan av mitt liv (efter några misslyckade lärobak). Igår satte jag en deg med barnen och misslyckades rejält. Gammal torrjäst eller febriga fingar som kände fel på degvätskans temperatur. Degen jäste inte ett skvatt. Inte så här, som den brukar.

Efter jäsning såg bullarna ut så här 🙂

De höjde sig en smula i ugnen, men liknar mer halvmjuka sockerskorpor. Fast om man mikrar dem går de att äta!

Det kanske är lite uppfriskande att se ett misslyckat bak på skärmen, denna dag av fulländade bullar. Fulländade i skönhet brukar inte mina bli, men höga, saftiga och goda.

För oss som inte tror att kolhydrater är gift kan bröd blir mat om det hamnar i rätt sällskap och temperatur. Och när matlagaren är trött händer det inte så sällan att varma mackor blir den snabba och lätta lösningen.

Sedan smörgåsgrillen fick kortslutning är våffeljärnet (som vi köpte för ett bröllopspresentkort 1992) den raskaste vägen till varm smörgås. Och ack så mycket godare än mikromackor.

I min barndom gjordes de lyxigaste varma mackorna i gjutjärnsgrill på ugnsplattan.

Det var länge sen jag förgyllde brödet i sånt järn, men häromkvällen hände det. En tungsint feberdag när barndomsminnesmiddag med barnen kunde muntra upp. Särskilt när den inmundigades framför en Pippi-film. Jag är glad att mina barn står ut med att jag inte har vuxit ifrån Astridfilmerna. 😉

Ruccolan var det enda som skilde denna mysmiddag från en liknande för dryga trettio år sedan. Och den lilla detaljen att jag nu, fastän barnslig, är den som är mamman.